Weird Science
Vinnare av Weird Science tevepris Raketen 2009: Bambuser!

2010-01-24  

Att Bambuser var så mycket mer än den obegripliga 1000apor-feed vi först associerade denna svenska »live from your mobile«-tjänst till upptäckte vi när någon livefilmade Gömda-debatten på Publicistklubben i februari. Från den kvällen, och fram till att någon lade ut Wanja Lundby-Wedins LO-presskonferens live en sen söndagskväll i slutet av mars, genomgick Bambuser förvandlingen till konkret aktör i tevelandskapet. »En reell SVT24-konkurrent«, som jag förutspådde i en artikel i GöteborgsPosten i våras.

Dagen efter LO-spektaklet var vi många som himlade med ögonen åt hur Aftonbladet rubrikvinklade det till en framgång för Wanja Lundby-Wedin. Vi hade ju själva sett det i direktsändning, och diskuterat det i realtid – på Twitter, och på Bambuser-chatten som flödar bredvid tevefönstret på sajten. Det mediemedvetna Sverige satt därmed på förstahandsinsikten om att Lundby-Wedin gjort bort sig. Utan Bambuser, i det gamla grå tevelandskapet, hade vi inte haft en aning.

Några veckor tidigare satt jag och kollade på en annan debatt på Bambuser, från Tekniska Museet i Stockholm om Ipredlagen, och den var betydligt mer belysande än allt jag sett på SVT om ämnet. I panelen stod historikern och samhällsdebattören Rasmus Fleischer från Piratbyrån och Kungliga Bibliotekets Pelle Snickars mot den oheliga alliansen mellan underhållningslobby och riksdagspolitiker, och det blev efterhand smått svindlande att se denna debatt, om ett möjligt framtida korporativistiskt mardrömssamhälle reglerat av telekomlagar och ACTA-direktiv i en universell underhållningsindustrikartell, där tv-tittandet snart skrumpnat ihop i polisbevakade regionindelade distributionsgluggar – och samtidigt känna sig upprymd av ett helt annat slags tevefönster, detta öppna, fritt distribuerade webbfönster mot samhällsdebatten, mot en helt annan framtid, där internet fått fortsätta att utvecklas på människors snarare än föråldrade industristrukturers villkor.

I den där GöteborgsPosten-texten (ej på nätet) skrev jag också att »om den distributiva inhängnaden verkligen kommer – då kommer också den lokala, individuella teven att explodera. Folk kommer att skapa teve för varandra. Vi kommer att bambusra alla möjliga föreläsningar, konserter, standupshower, konferenser, möten, intervjuer…«

Men där är vi ju redan. Och det var med en lätt rysning jag mottog en skärmdump från Bambuser-skaparen Måns Adler nyligen (bilden här ovan), med en uppspelt påminnelse: »Apropå det du skrev i GP för ett halvår sen, att vi kunde bli en konkurrent till SVT24…«

»The revolution will not be televised«, deklamerade Gil Scott-Heron, men den blir bambusrad! Ett stort grattis till Bambuser, vinnare av Raketen 2009.

Raketen 2007: Och vinnaren är…

2008-09-09  

Ingen såg, men alla klagade: TV4:s och Tusenbröder-skaparen Lars Lundströms (bilden) 50-miljoners-satsning Labyrint fick förra hösten symbolisera »den stora svenska dramakrisen«. Själv dömde jag efter två avsnitt ut serien som en misslyckad svenskmix av Pulp Fiction och Magnolia – och gjorde sånär mitt största tittarmisstag sedan jag lät The Wire flyta iväg i en allt mer betungande hög otittade avsnitt.

När jag sedermera kollade klart Labyrint, först på TV4 Anytime och sedan i och med dvd-boxutgåvan som kom i våras, visade den sig bättre än Graven. Och när jag nyligen såg nomineringarna för årets Kristallen-pris, och Labyrint inte fanns med någonstans, stod det kristallklart vad som är det grundläggande felet med det svenska tevebranschpriset. Det är bara i det lättköpta, i enkla, snabba tittarframgångar, yrkesstoltheten ligger hos våra största tevekanaler (de allt intressantare nischkanalerna, som TV8 och AxessTV, är inte ens bjudna på festen). Följaktligen skäms TV4 för Labyrint. En serie som tycks ovärdig Kristallen för att den signalerar misslyckande.

Van Veeteren, däremot, signalerar tydligen dramahöjd. Liksom SVT:s samtliga, problematiska nomineringar i klassen, de svajiga Gynekologen i Askim och Häxdansen samt det banala haveriet Kungamordet.

Titta på vilka nomineringar TV4 fick med: Franchise-spektaklet Let’s Dance, Sveriges sämsta tevedeckare Van Veeteren, vulgotrötta Parlamentet samt Lattjo Lajban, landets kanske åttonde bästa barnprogram…

Kanske Labyrints tröga start (som serien sedan inte ens fick chansen att hämta sig ifrån, eftersom TV4 omedelbart knuffade in den i tablåns mörkaste garderob) berodde på att regissören Johan Tappert, som svarade för de första fyra avsnitten, hade ett något trubbigare handlag än Molly Hartleb (episoder 5–8) och Erik Leijonborg (9–12). Men mest handlade det nog om komplexiteten, att det tog tid att lära känna så många sjuksköna karaktärer och sjunka in i ett så skruvat svenskt Twin peaks-mitt-i-Stockholm.

Här fanns 20 rollgestalter som alla var lika intressanta. Men Jonas Inde måste förstås framhållas, när han spelade rollen som den söndertränade dörrvakten Hanson på något slags liv och död; som om han precis stolpat in från den där USA-självmordstrippen med Martin Kellerman.

Och när Christer Fant, i sitt livs coolaste roll, fällde repliken »Får vi Fredrik att ta bort kräket på Skatteverket så äger vi hans lilla hockeyarsle«, då insåg jag att det var mitt arsle som var ägt. Och att Lars Lundström fick göra vad han ville med det.

Vilket han för övrigt gjorde. Han lyckades skapa subplottar med bland annat invandrarfamiljs- och musikbranschmotiv, utanpå huvud-psykothriller-spåret, som engagerade mig så mycket att jag började skaka när det var som mest spännande. Och när alla dessa subplottar visade sig vara finskrivet förknippade med varandra, i en av de märkvärdigaste crazy-konspirationer jag sett, kulminerade serien i en sanslös stegring från kul till klassiker. De sista tre, fyra episoderna sträcksåg jag under ett konstant bubblande inre jubel.

TV4 hade planerat för en säsong 2. I stället lät de sin egen bästa dramaserie någonsin ligga och förblöda på en omöjlig sändningstid – och nu vrider man om kniven ett extra varv genom att jubla över precis all skit man gjort under året utom just det kreativt överraskande, kvalitativt spännande.

Lars Lundström förtjänar upprättelse. Vi säger stort grattis i efterskott: Raketen – Weird Science Stora Tevepris 2007 tilldelas Labyrint.

Raketen – Weird Science Stora Tevepris 2008

2008-09-08  

I kväll är det Kristallen – detta erbarmligt dumsvenska försök att arrangera en egen liten Emmy-gala. Jan Gradvall talade klarspråk om detta i Expressen i fredags, så vi tänker inte ödsla mer tid på beklaganden.

I stället gör vi på Weird Science vad vi måste göra. Instiftar ett eget pris. Vi har inga ekonomiska muskler att ordna en gala, men vi kan utse årets bästa svenska teveproduktion med betydligt mer glitter och pondus än Kristallen.

Redan nu i veckan kommer vi att utropa en »postum« pristagare för bästa svenska teveproduktion 2007 – det gäller en mästerlig dramaserie, en blivande svensk klassiker, som sändes i vintras men inte nämns någonstans bland Kristallen-nomineringarna. Vi vet varför den inte kom med – och anledningen till detta säger allt om vilken lallarverksamhet Kristallen är. Mer om detta senare i veckan.

Nomineringarna för Raketen – Weird Science Stora Tevepris 2008 kommer vi att offentliggöra på en av våra födelsedagar, den 28 oktober (årsdagen av vår omgörning och redaktionella utökning), och vinnaren kommer att tillkännages i december.

Så glöm Kristallen. Nu är Raketen utrullad på startplattan.