Weird Science
Svensk Film 3: Per Gudmundson och Preludium

2008-10-21  

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson skriver ofta om film, ur vinklar som vare sig filmjournalister eller kritiker i Sverige ger sig på. Nu senast utgick han ifrån svenske Johan MelinsPreludium– en lågbudgetfilm som gjorts helt utanför det etablerade svenska filmfinansieringssystemet och som visades på FLM:s filmfestival – för att diskutera den svenska filmpolitiken och begreppet kvalitetsfilm:

»Svensk filmpolitik skapades 1963 just för att stimulera tillkomsten av kvalitetsfilm. Biobesök avgiftsbelades och gav resurser åt Svenska filminstitutet, som skulle dela ut medel till lovvärda filmer. Det hela gick hyggligt så länge det i praktiken var Harry Schein själv som bestämde. Han visste vad kvalitet var – han var gift med Ingrid Thulin, bevars.

Men i dag talar hela generationer filmare om en politik som havererat. Statsstyrda kommittéverksamheter är ingen bra grund för kreativitet.«

Jag håller med. Som systemet ser ut i dag så är det absolut ingen bra grund för kreativitet – eftersom systemet ser till »kvaliteten« i den enskilda produkten. Men om man, som till exempel danskarna i högre utsträckning gör, försöker stimulera filmskapandet genom konstnärliga begränsningar så tror jag att man kan komma fram till intressanta resultat. Jag har varit inne på just denna aspekt förut, bland annat i debatter med SFI, och Per nämner det också:

»Man kan säga att Preludium drar dogma-konceptet till sin yttersta spets. Det är en dygd som kommer sig av nödvändighet. Med blygsam budget kan man bara tävla mot amerikanska giganter genom att ålägga sig konstnärliga begränsningar. För överskådlig tid är det den europeiska filmens framtid.«

Jag är dock inte emot att detta görs med statliga pengar (hur Per ställer sig i den frågan är jag inte helt säker på). Lösningen är enligt mig att stödja filmare och stimulera deras kreativitet långsiktigt, inte att bedöma enskilda projekt utifrån ett kvalitetsbegrepp som dagens SFI-ledning ändå bara ser som ekvationen »mer pengar ger bättre filmer«.

Jag tycker också, som jag skrev i min debatt med SFI, att man kan ställa upp mål, eller starta specifika filmserier som New Swedish Film, där alla filmer måste beröra ett visst ämne, eller göras på ett visst formmässigt vis.

Med tanke på hur mycket lättare och billigare det är att göra film idag måste vi också lösa finansieringsfrågan för en film som Preludium: varför skulle inte den filmen, en färdig produkt, kunna få ta del av det efterhandsstöd som går till redan färdigfinansierade produkter som Arn eller Göta Kanal 2?

Det finns tveklöst mycket att bita i för Mats Svegfors filmutredning, men att försöka bevara ingredienserna i det system vi har i dag – det är huvudlöst.

Och det gäller allt från att producera film med biografen som enda fönster i sikte – se mitt Troell-inlägg–till det långsamma finansieringssätt vi har idag. Där dessutom manuset, det skrivna ordet, fortfarande står i centrum i den rörliga bildens sfär.