Weird Science
Vals utan Folman i Göteborg

2009-01-23  

I morgon är det tredje gången på ett halvår som jag inte kommer att intervjua Ari Folman. Det är tredje gången han med några dagars varsel avbokar sin resa till en festival jag ska besöka (denna gång Göteborg International Film Festival, som öppnar i kväll). Och han är den person jag just nu allra helst vill prata med.

Folmans film, den animerade dokumentären Waltz with Bashir, har fått en alarmerande aktualitet. När regissören för några år sedan gav sig ut för att söka efter sitt minne av händelserna i Sabra och Shatila 1982 så hade över 20 år gått. Männen som han pratade med, som alla försökte glömma på sina egna vis, står i filmen för en hel nation. Waltz with Bashir handlar om en nations identitet och minne, och vad som hände med den för varje krig, för varje övergrepp.
Mycket har hänt sedan 1982 – ett folk som faktiskt högljutt protesterade mot sitt eget lands involvering i falangisternas slakt glömde sina protester, och valde samme minister som var högst ansvarig till nationens ledare.

Med sitt ofärdiga sökande – förstärkt av att filmen är animerad – är Waltz with Bashir en fantastisk skildring av detta, och jag undrar förstås vad Folman tror och tycker om sitt land och de unga soldaterna som krigar idag. (Han har för övrigt gjort ett par avsnitt av den israeliska förlagan till In Treatment).

Men Folman kommer inte till Göteborg. Det finns dock ändå en anledning att se Waltz with Bashir på plats – trots att den går upp på bio i mars – för att ta del av de samtal som ramar in den. För det finns förstås mycket tänkvärt att diskutera.
På lördag eftermiddag håller Jonas Mosskin från »Psykologer tittar på film« ett samtal i festivaltältet och senare i veckan är det seminarier om animerad film i allmänhet och animerad israelisk film (de har fem i produktion just nu) i synnerhet.

Själv åker jag ner imorgon för en hektisk helg som inleds med en presentation av Samira Makhmalbafs senaste film Two-Legged Horse, en brutal uppdatering av de neorealistiska filmer som hon och andra familjemedlemmar gör om Iran och Afghanistan, med snudd på manipulativa allegoriska inslag.

Som medlem i festivalens programråd har jag även valt ut ett gäng andra filmer, som jag därmed med varm hand kan rekommendera. (Länkarna går till mina korttexter på festivalens sida):

Koreanska Breathless är en – surprise – våldsam koreansk film, men en film som faktiskt också visar på våldets orsaker och konsekvenser.

Iranska A Light in the Fog är en Sokurovinspirerad karaktärstudie som långsamt skildrar relationen mellan en vuxen kvinna och hennes åldrige far. Den utspelar sig helt i ett dimhöljt landskap där bilderna stiger fram som disiga öar i fyrfärg.

Armeniska The Return of the Prodigal Son har hyllats av Atom Egoyan – vilket bara det är en anledning att se den, förstås – och handlar om en man efter många års frånvaro återvänder till sitt hemland.

Kan ses som specifik för Armenien, ett land med många emigranter, men på ett större plan handlar filmen lika mycket om flyktingar världen över som försöker återvända till ett förändrat hem.

Er Dong summerar en hel genre av modern kinesisk neorealism om lata, bråkiga och ambitionslösa ungdomar som är ovilliga att arbeta, men ger också en unik inblick i en kristen kinesisk värld som sällan skildras på film.

Till skillnad från de flesta andra filmer i genren är Er Dong också snyggt filmad med välkomponerade bilder där det föränderliga kinesiska landskapet kommer till sin fulla rätt.

Kinesiska Jalainur, som jag var med och tilldelade FIPRESCIS pris i Pusan, är rent fotografiskt en av de fem vackraste filmer jag har sett i mitt liv. Utspelar sig i ett vintrigt Mongoliet och handlar om vänskapen mellan lokföraren Zhu och lärlingen Zhihong som kör malm vid gruvan i Jalainur.

Poetiskt foto; långsamma tagningar som med hårt bearbetade färger fångar kontrasten mellan landskapet – oändligt, platt och kargt – den tomma blåa himlen, och snön som lyser vit mot de av smuts igengrodda ångloken.

Thailändska A Moment in June är den snyggaste Wong Kar-Wai-stölden någonsin. En film som med sömlös skönhet rör sig mellan fiktiva och verkliga roller, teatersener och vardagsscener i tre sammanflätade relationer. Jag skriver jag mer, mycket mer, om den i nya numret av FLM.

Pandora’s Box är en av festivalens turkiska titlar, och eftersom det är årets fokusland skall man se den och svänga sig med att man har sett en mindre känd turisk film i baren på Riverton. Klassiskt drama om tre sinsemellan olika syskon och deras plötsligt dementa mamma. Om livsval och relationer på ett välspelat och osentimentalt vis.

Här är dessutom mina tips i dagens SvD. Jag rekommenderar särskilt seminarierna under festivalen – allt från viktiga frågor om talangutveckling i svensk film, till frågan om hur det blir när färre svenska produktioner får mer pengar från SFI. Och så förstås mitt eget filmkritikerseminarium på söndag förmiddag. Hoppas vi ses!