Weird Science
Wallander in Swenglish

2008-12-08  

Jag hade egentligen tänkt att skriva en helt vanlig recension av BBC:s Wallander-filmatiseringar som just nu går i England, men efter att ha sett två av de fristående avsnitten (det tredje går nästa söndag; samtliga kommer på TV4 vad det lider) blir det omöjligt att bara se på serien som ännu en mysig engelsk teve-deckare. Den innehåller ju en så bisarr dimension – åtminstone för en svensk tittare; åtminstone för en skånsk – att det där brottlösande elementet som ändå är grundstenen i dessa deckarhistorier liksom sakta men säkert hamnar ur fokus och oåterkalleligt glider ur bild.

Ibland, för att vara motvalls, brukar jag anta en anti-intrig-pose, en ”vem bryr sig?”-attityd gentemot problem- och mysterielösande teve-serier och filmer – men här behöver jag inte ens göra ett aktivt val. Det handlar inte så mycket om att historierna är ointressanta. Det är något som sker med dem i händerna på det engelska filmteamet, eller kanske snarare i mötet mellan dem och den skånska landsbygden, Mankells Sverige. För mig hamnar historien direkt i bakgrunden, den blir helt ovidkommande, och istället framträder något annat. Detaljerna. Och efter ett tag är det bara detaljerna jag kan se.

Som innebandymatchen i första delen. Wallanders lådvin. Alla skyltar, tidningar och dokument som konsekvent är på svenska – är det bara vår relativa ovana vid dubbning och dylikt som gör att det blir så underligt att se allt detta samtidigt som alla snackar engelska? En signal: något stämmer inte. En i sammanhanget lite lustig (och nästan oskyldigt fin) kulturkrock blir det dock i första avsnittet, då Wallander träffar en lokal alkis på ett hak för att få information – och alkisen sitter vid ett bord med ett vinglas och ett helrör brännvin och pimplar på. Denna fullständigt osannolika scen med sin nordiska vodka-exotism var nog för frestande för engelsmännen att avstå, och det får man kanske bjuda på, det är nästan det enda exemplet jag kan komma på som inte känns genomarbetat och genuint. Jo, och så bor såklart alla antingen i swanky strandvillor eller vita Skånelängor, precis som i verkligheten.

Kenneth Branagh är för övrigt utmärkt som Kurt Wallander. När han är som bäst ser han ut som han inte har en aning om var han är, vad som händer eller varför – med sina rödsprängda, druckna ögon och sin slitna utstyrsel ser han ut som någon som väckts mitt i natten efter en blöt fest och förväntas rabbla multiplikationstabellen – men demonerna vänds inåt, han biter ihop, ögonen försöker fokusera, och nästan ingenting kommer ut. Det hade varit konstigt nog att se engelska skådespelare i allmänhet springa omkring på Ystads gator och torg och leka tjuv och polis, men med Branagh som Wallander blir det nästan overkligt. Det är ju Henry V! Hamlet! Benedict! Det är något med den upplevelsen som, på ren svenska, does not compute.