Weird Science
Vinnare av Weird Science tevepris Raketen 2009: Bambuser!

2010-01-24  

Att Bambuser var så mycket mer än den obegripliga 1000apor-feed vi först associerade denna svenska »live from your mobile«-tjänst till upptäckte vi när någon livefilmade Gömda-debatten på Publicistklubben i februari. Från den kvällen, och fram till att någon lade ut Wanja Lundby-Wedins LO-presskonferens live en sen söndagskväll i slutet av mars, genomgick Bambuser förvandlingen till konkret aktör i tevelandskapet. »En reell SVT24-konkurrent«, som jag förutspådde i en artikel i GöteborgsPosten i våras.

Dagen efter LO-spektaklet var vi många som himlade med ögonen åt hur Aftonbladet rubrikvinklade det till en framgång för Wanja Lundby-Wedin. Vi hade ju själva sett det i direktsändning, och diskuterat det i realtid – på Twitter, och på Bambuser-chatten som flödar bredvid tevefönstret på sajten. Det mediemedvetna Sverige satt därmed på förstahandsinsikten om att Lundby-Wedin gjort bort sig. Utan Bambuser, i det gamla grå tevelandskapet, hade vi inte haft en aning.

Några veckor tidigare satt jag och kollade på en annan debatt på Bambuser, från Tekniska Museet i Stockholm om Ipredlagen, och den var betydligt mer belysande än allt jag sett på SVT om ämnet. I panelen stod historikern och samhällsdebattören Rasmus Fleischer från Piratbyrån och Kungliga Bibliotekets Pelle Snickars mot den oheliga alliansen mellan underhållningslobby och riksdagspolitiker, och det blev efterhand smått svindlande att se denna debatt, om ett möjligt framtida korporativistiskt mardrömssamhälle reglerat av telekomlagar och ACTA-direktiv i en universell underhållningsindustrikartell, där tv-tittandet snart skrumpnat ihop i polisbevakade regionindelade distributionsgluggar – och samtidigt känna sig upprymd av ett helt annat slags tevefönster, detta öppna, fritt distribuerade webbfönster mot samhällsdebatten, mot en helt annan framtid, där internet fått fortsätta att utvecklas på människors snarare än föråldrade industristrukturers villkor.

I den där GöteborgsPosten-texten (ej på nätet) skrev jag också att »om den distributiva inhängnaden verkligen kommer – då kommer också den lokala, individuella teven att explodera. Folk kommer att skapa teve för varandra. Vi kommer att bambusra alla möjliga föreläsningar, konserter, standupshower, konferenser, möten, intervjuer…«

Men där är vi ju redan. Och det var med en lätt rysning jag mottog en skärmdump från Bambuser-skaparen Måns Adler nyligen (bilden här ovan), med en uppspelt påminnelse: »Apropå det du skrev i GP för ett halvår sen, att vi kunde bli en konkurrent till SVT24…«

»The revolution will not be televised«, deklamerade Gil Scott-Heron, men den blir bambusrad! Ett stort grattis till Bambuser, vinnare av Raketen 2009.

Raketen 2009: de nominerade! (Uppdaterad)

2010-01-04  

Vem får Weird Science tevepris för 2009? Här är de sex nominerade.


Bambuser

Det var smått svindlande att via Bambuser, en bister kväll i mars 2009, se en Ipreddebatt från Tekniska Museet i Stockholm om ett eventuellt näraliggande framtida korporativistiskt mardrömssamhälle, där tevetittandet snart skrumpnat ihop i polisbevakade regionindelade distributionsgluggar, men samtidigt känna sig upprymd av ett helt annat slags tevefönster – ett fritt, öppet distribuerat webb-fönster mot samhällsdebatten, mot en helt annan framtid, där internet fått fortsätta att utvecklas på människors snarare än föråldrade industristrukturers villkor.

Bambuser väckte till och med liv i gamla Publicistklubben, vars debatter under 2009 var hetare än på decennier och hade tusentals tittare på nätet.


Familjen Babajou (SVT)

Regissören Baker Karims strålande återkomst, och äntligen en serie om andra svenska erfarenheter än dem som, med små variationer, vevas om igen på våra biodukar och i våra teveapparater. En serie om icke-vita svenskar som inte bara är en dyster hög stereotyper, offer för omständigheter eller förövare. En serie som just därför kan tillåta sig att handla om universella erfarenheter samtidigt som den berör mer specifika frågor. Familjen Babajou var den totala, och livsviktiga, motsatsen till SVT:s rasistiska totalhaveri Åkalla, där ingen karaktär var av kött och blod utan nedgörs till representationer före en svensk föreställning om Den Andre. Karims mjuka, flytande berättarform, drivna klippning och mörka, skuggiga foto harmonierade med seriens 1970-talsparafernalia på ett sätt som Lukas Moodysson misslyckades med i Tillsammans.


Kniven mot strupen (TV3)

Det var verkligen inte utan obehag man såg Kniven mot strupen. Stjärnkocken Alexander Nilson är inte klockren i rollen som en svensk Gordon Ramsay, han uttryckte sig fyrkantigt och nådde sällan det rätta flytet i första aktens boot camp- och tough love-moment. Men just de realityklumpiga bristerna röjde att detta var alldeles på riktigt. Kriskrogar räddades från konkurs i äkta Lyxfällan-makeovers, kompletta med ett års fri konsultation och upphandlingshjälp för restaurangerna, och det var nästan alltid starkt, mänskligt berörande.¬†Den stora kvaliteten hos den Bootsy Collins-citerande (»Only the knows knows!«) rocker-kocken är att han faktiskt slet på toppen av sin förmåga – att Kniven mot strupen var en utmaning inte bara för krogarna utan för Alexander Nilson själv.


De halvt dolda (SVT)

Precis som en hel del svenskar med multinationella erfarenheter kunde få en särskild relation till Familjen Babajou kunde säkerligen svenskar som växt upp i ett kristet hem relatera starkare till De halvt dolda. Men precis som Karim Bakers serie var det den allmänmänskliga dramanerven som imponerade mest med Jonas Gardells tevemästerverk, där titeln, som syftade på hur närstående som avlider finns kvar i våra psyken, också kan sägas åsyfta manusmetodiken – även sambanden mellan tidshoppen är hela tiden halvt dolda. Serien tvingade på tittaren en frustration och en nyfikenhet som förstärkte dramatiken.


Mitt i schack (Öppna kanalen)

Det hade varit häftigt nog om tevevärldens mest underhållande veckovisa schackmagasin producerades independent i Stockholm. Men att det dessutom är fem syskon i åldrarna 14 till 21 år som gör det på sin fritid, och att de började redan för fem år sedan med, bokstavligt talat, tio tomma händer – utan minsta tekniska och journalistiska förkunskaper om hur man gör teve – är helt hisnande. I synnerhet när man ser resultatet på Öppna kanalen (också tillgängligt på nätet). Visst är det amatöristiskt, men införlivad med den förtjusande passionen tilltar även en charmant professionalism. Självklart är Adriana, Antonia och Amelia Krzymowska samt Alfred och Albert Krzymowski själva schacknördar, men de är också fenomenala tevepersonligheter som håller i de olika segmenten med en sådan säker hand att det enda som lär hindra dem från att bli upplockade av kommersiella tevetalangscouter är att de redan är delägare av familjens juristbyrå… Därtill är deras hemgjorda grafik, inspirerad av blå-röd-rullande amerikansk news network-estetik, oemotståndligt lekfull.¬†Mitt i schack är hittills producerat i snart 300 avsnitt och görs varje vecka också i engelskspråkiga versioner.


Mammas pojkar (TV4)

Att hitta kärleken på teve är ett gammalt koncept. Mammas pojkar har lagt till elementet «mamma«, där moderns välvilliga råd får ta plats och gärna hjälpa sonen i valet av tänkbar hustru – och den svenska versionen ligger på exakt rätt avstånd från det lysande amerikanska originalet: alla kvaliteter i behåll men med spännande nationella särarter i denna bisarra klyvningspunkt mellan sociologi och skräpunderhållning. Tjejernas fristående bloggar adderar multiplattformssynergier, och lägeruppdelningen var fascinerande darwinistisk direkt från start, när de duktiga tjejerna (studerar till förskolelärare, »tycker om människor«, håret i hästsvans) bosatte sig på övervåningen i lyxvillan och de tuffa tjejerna (röker, tänker med öppen mun, har tatueringar) på bottenvåningen. Ingen såpa 2009 var så drastiskt rolig, pinsamt galen och tårskvalande emotionell.

Den nya teveströmmen

2009-03-11  

1000apors eviga redaktionslivefeed är det hjärndödaste som hänt webbtevemediet i Sverige, och något som inledningsvis skrämde bort mig från Bambuser. Men så var det någon som livefilmade Gömda-debatten på Publicistklubben härom månaden, och genast kändes Bambuser som en konkret aktör i tevelandskapet.

Just nu sitter jag och kollar på den Lars Ilshammar-modererade Ipreddebatten på Tekniska Museet i Stockholm. Eller lyssnar. En mobilkamera fixerar panelen framme på scenen och det är knappt man ser vem som pratar – ljudet från mikrofonerna är det som erbjuder substans i sändningen. Men det är å andra sidan mer substantiellt än alla debatter jag sett i frågan på SVT de senaste fem åren. I synnerhet som den numera rutinerat rappe samhällsdebattören Rasmus Fleischer inte bara får formidabelt understöd av Kungliga Bibliotekets Pelle Snickars, gentemot de torftigt ignoranta representanterna för underhållningslobbyn och riksdagen – utan också för att han får vasst och intressant mothugg från Dataspelsbranschens Per Strömbäck (och sedan är det inte fy skam medKristina Ahlinder från Svenska Förläggareföreningen som ofrivillig comic relief var tjugonde minut).

Men det blir också smått svindlande att se denna debatt om ett eventuellt näraliggande framtida korporativistiskt mardrömssamhälle, där tevetittandet snart skrumpnat ihop i polisbevakade regionindelade distributionsgluggar, och samtidigt känna sig upprymd av ett helt annat slags tevefönster – ett fritt, öppet distribuerat webb-fönster mot samhällsdebatten, mot en helt annan framtid, där internet fått fortsätta att utvecklas på människors snarare än föråldrade industristrukturers villkor.

Finns det en medelväg mellan dessa dramatiska visioner? Ja, den medelvägen har vi redan framför våra ögon. Man behöver inte längre torrenttanka The Daily Show och The Colbert Report för att se programmen i sin helhet dagen efter att de sänts i USA – Comedy Central streamar dem utan regionsspärrar. Och gissningsvis är det bara en tidsfråga innan vi kan se Lost och Breaking Bad på samma sätt – kanske inte redan dagen efter USA-sändning, men i regionala fönster som kan öppnas betydligt närmare i tiden än serierna i dag når Sverige.

Dessutom har SVT Play och de andra kanalernas allt bättre webbtevetjänster gjort svenska tevefildelningssajter som Swebits.org smått överflödiga.

Och även Bambuser växer framför våra ögon: när jag knäppte bilden här ovan kollade 272 människor på sändningen, nu en kvart senare är vi nästan 500…