Weird Science
Har svenska filmskildringar av ett judiskt kulturarv blivit omöjliga?

2009-03-15  

Häromdagen såg jag om Susanne Biers familjekomedi (eller drama, välj själv) Freud flyttar hemifrån från 1991 med anledning av att den släpps på dvd om en vecka.

Tiden har inte varit helt snäll mot detta försök att blanda svenskt familjedrama à la Norén med Woody Allenska judeskämt. Det märks tydligt att det här är Biers debutfilm: i vissa scener ser man på skolfotouppställningen hur personregin gått ut på att säga »eeh, kan ni tränga ihop er lite där borta så ni får plats i bild«.

Och så pratas det alldeles förjävligt mycket. Det ska väl vara en judisk grej: att alla är pratiga och neurotiska och försöker täppa till sin osäkerhet med babblande. Vi fattar. Fast någon kunde förstås ha upplyst Bier att det på film går att lösa den saken på ett annat sätt än i verkligheten, och ändå få fram sitt budskap.

Men det finns ju en hel del där-och-då-humor i all pladdrighet: Stockholm 1990, rockklubben Delta i neonblått. Gunilla Röörs Angelique »Freud« Cohen ser ut som en seriefigur – eller som något från Queens It’s a kind of magic-omslag – när hon kliver in med sin överrock och klämmer sig fram till baren; det måste vara minst dubbla axelvaddar under trenchcoaten.

Och så Peter Anderssons oslagbara raggningsreplik till Freud efter att han har fått syn på hennes tandställning »mmm, postmodernt«. (Hela raggningssituationen är förresten rätt »postmodern«. Freud vill bli av med oskulden, den äldre erfarne Adrian vill inte ligga med henne – vilket i slutändan ter sig som en raggningsteknik rätt ur The Game).

För att inte tala om Philip Zandéns David – han ser i sin Musse pigg-tröja och löjliga lilla mustasch ut som om han skulle… ja, det här är väl dystraste i det hela: Zandén ser ut som om han skulle kunna hänga på Riche idag och utses till orakel på Rodeos modeblogg.

Men det jag framför allt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är dystert på riktigt, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SVT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:

Svensk familj med stark judisk identitet. En av döttrarna bor i Israel och är tungt religiös. (Det spelar mindre roll att hon senare i filmen kastar av sig peruken, röker braj och knullar med Peter Stormare). Den judiska identiteten och historien diskuteras hela tiden i relation till koncentrationslägren, till mammans (Ghita Norby) rädsla för att det ska hända igen och till ungarnas oförståelse inför denna rädsla. Och anar man inte att antikhandlaren Max (Pierre Fränckel) är lite, lite för girig för att det ska kännas riktigt höjt över alla misstankar?

Jag undrar om det över huvudtaget var någon som reflekterade över den här saken 1990? Då var det månne mer självklart att det judiska kunde vara en del av svenskheten. Hur ofta ser vi speglingar av denna värld i dagens populärkultur? Det är som om den inte längre fanns.

I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (som efter torsdagens Debatt får anses ha lämnat all vett och sans och med benägen hjälp av Per Gahrton på ett sorgligt vis trätt in i pajasland) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna till benet.

Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon annan hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«.

Jag »vet« förstås inte att det är såhär, men kalla det för en kvalificerad gissning i skenet av den debatt som pågår. Kalla det för en kvalificerad gissning i skenet av hur allt mer valhänt man handskas med porträtteringen av svenskar med någon som helst annan kultur än majoritetssamhället. Rädslan för att trampa någon, vem som helst, på tårna börjar bli alarmerande stor.

Det andas självcensur och när den börjar äta sig in i ryggraden så bådar det inte gott för framtiden.