Weird Science
Raketen 2009: de nominerade! (Uppdaterad)

2010-01-04  

Vem får Weird Science tevepris för 2009? Här är de sex nominerade.


Bambuser

Det var smått svindlande att via Bambuser, en bister kväll i mars 2009, se en Ipreddebatt från Tekniska Museet i Stockholm om ett eventuellt näraliggande framtida korporativistiskt mardrömssamhälle, där tevetittandet snart skrumpnat ihop i polisbevakade regionindelade distributionsgluggar, men samtidigt känna sig upprymd av ett helt annat slags tevefönster – ett fritt, öppet distribuerat webb-fönster mot samhällsdebatten, mot en helt annan framtid, där internet fått fortsätta att utvecklas på människors snarare än föråldrade industristrukturers villkor.

Bambuser väckte till och med liv i gamla Publicistklubben, vars debatter under 2009 var hetare än på decennier och hade tusentals tittare på nätet.


Familjen Babajou (SVT)

Regissören Baker Karims strålande återkomst, och äntligen en serie om andra svenska erfarenheter än dem som, med små variationer, vevas om igen på våra biodukar och i våra teveapparater. En serie om icke-vita svenskar som inte bara är en dyster hög stereotyper, offer för omständigheter eller förövare. En serie som just därför kan tillåta sig att handla om universella erfarenheter samtidigt som den berör mer specifika frågor. Familjen Babajou var den totala, och livsviktiga, motsatsen till SVT:s rasistiska totalhaveri Åkalla, där ingen karaktär var av kött och blod utan nedgörs till representationer före en svensk föreställning om Den Andre. Karims mjuka, flytande berättarform, drivna klippning och mörka, skuggiga foto harmonierade med seriens 1970-talsparafernalia på ett sätt som Lukas Moodysson misslyckades med i Tillsammans.


Kniven mot strupen (TV3)

Det var verkligen inte utan obehag man såg Kniven mot strupen. Stjärnkocken Alexander Nilson är inte klockren i rollen som en svensk Gordon Ramsay, han uttryckte sig fyrkantigt och nådde sällan det rätta flytet i första aktens boot camp- och tough love-moment. Men just de realityklumpiga bristerna röjde att detta var alldeles på riktigt. Kriskrogar räddades från konkurs i äkta Lyxfällan-makeovers, kompletta med ett års fri konsultation och upphandlingshjälp för restaurangerna, och det var nästan alltid starkt, mänskligt berörande.¬†Den stora kvaliteten hos den Bootsy Collins-citerande (»Only the knows knows!«) rocker-kocken är att han faktiskt slet på toppen av sin förmåga – att Kniven mot strupen var en utmaning inte bara för krogarna utan för Alexander Nilson själv.


De halvt dolda (SVT)

Precis som en hel del svenskar med multinationella erfarenheter kunde få en särskild relation till Familjen Babajou kunde säkerligen svenskar som växt upp i ett kristet hem relatera starkare till De halvt dolda. Men precis som Karim Bakers serie var det den allmänmänskliga dramanerven som imponerade mest med Jonas Gardells tevemästerverk, där titeln, som syftade på hur närstående som avlider finns kvar i våra psyken, också kan sägas åsyfta manusmetodiken – även sambanden mellan tidshoppen är hela tiden halvt dolda. Serien tvingade på tittaren en frustration och en nyfikenhet som förstärkte dramatiken.


Mitt i schack (Öppna kanalen)

Det hade varit häftigt nog om tevevärldens mest underhållande veckovisa schackmagasin producerades independent i Stockholm. Men att det dessutom är fem syskon i åldrarna 14 till 21 år som gör det på sin fritid, och att de började redan för fem år sedan med, bokstavligt talat, tio tomma händer – utan minsta tekniska och journalistiska förkunskaper om hur man gör teve – är helt hisnande. I synnerhet när man ser resultatet på Öppna kanalen (också tillgängligt på nätet). Visst är det amatöristiskt, men införlivad med den förtjusande passionen tilltar även en charmant professionalism. Självklart är Adriana, Antonia och Amelia Krzymowska samt Alfred och Albert Krzymowski själva schacknördar, men de är också fenomenala tevepersonligheter som håller i de olika segmenten med en sådan säker hand att det enda som lär hindra dem från att bli upplockade av kommersiella tevetalangscouter är att de redan är delägare av familjens juristbyrå… Därtill är deras hemgjorda grafik, inspirerad av blå-röd-rullande amerikansk news network-estetik, oemotståndligt lekfull.¬†Mitt i schack är hittills producerat i snart 300 avsnitt och görs varje vecka också i engelskspråkiga versioner.


Mammas pojkar (TV4)

Att hitta kärleken på teve är ett gammalt koncept. Mammas pojkar har lagt till elementet «mamma«, där moderns välvilliga råd får ta plats och gärna hjälpa sonen i valet av tänkbar hustru – och den svenska versionen ligger på exakt rätt avstånd från det lysande amerikanska originalet: alla kvaliteter i behåll men med spännande nationella särarter i denna bisarra klyvningspunkt mellan sociologi och skräpunderhållning. Tjejernas fristående bloggar adderar multiplattformssynergier, och lägeruppdelningen var fascinerande darwinistisk direkt från start, när de duktiga tjejerna (studerar till förskolelärare, »tycker om människor«, håret i hästsvans) bosatte sig på övervåningen i lyxvillan och de tuffa tjejerna (röker, tänker med öppen mun, har tatueringar) på bottenvåningen. Ingen såpa 2009 var så drastiskt rolig, pinsamt galen och tårskvalande emotionell.

Årets svenska tevefamilj

2009-04-01  

Regissören Baker Karim gjorde häromdagen en strålande återkomst med teveserien Familjen Babajou; det första han har gjort sedan långfilmen Fragments of an Unfinished Journey 2005 om jag inte misstar mig.

Här har vi äntligen en serie som handlar om andra svenska erfarenheter än dem som, med små variationer, vevas om igen på våra biodukar och i våra teveapparater. En serie om icke-vita svenskar som inte bara är en dyster hög stereotyper, offer för omständigheter eller förövare.

En serie som just därför kan tillåta sig att handla om universella erfarenheter samtidigt som den berör mer specifika frågor – något jag tycker summeras i fotografiet på barnen Babajou i Kiss-sminkning. (På det sättet är Familjen Babajou den totala motsatsen till SvTs rasistiska totalhaveri Åkalla, där ingen karaktär är av kött och blod utan nedgörs till representationer före en svensk föreställning om Den Andre).

Framför allt är serien ett familjeporträtt. Redan i det första avsnittet, när pappa Babajou 1979 lämnar Sverige för Uganda och resten av familjen flyttar från Bredäng till Helsingborg, hinner Karim på ett ömt och underhållande vis skissa upp de fyra barnen.

Nörden med glasögon som önskar sig en dator i julklapp och tjallar på en klasskompis det första han gör i den nya skolan; den beräknande minstingen som vet hur man skapar sig vänner på den nya skolan (han langar upp en chokladkaka och en Zingo till pojkarna kring bordet i fikarummet innan han sätter sig); storebror Big Willy som röker hasch och klär sig som en hallick inför diktatur i hemmet när mamman börjar veckopendla för att klara hyran – och så den smarta prepubertala syrran, den hittills mest anonyma personen.

Trots att här finns helt underbart skildrade (och sorgliga) stereotyper av vita lärare i den svenska skolan, som inte har en aning om hur de ska bemöta en svart svensk, så tillåts aldrig en berättelse om rasism ta överhanden i Familjen Babajou. I centrum står istället barnen som karaktärer, deras inbördes dynamiska relation och deras relation till samhället – något som deras hudfärg på gott och ont skildras som en självklar del av.

Men det som imponerar mest på mig är Karims handlag med berättandets mjuka, flytande form som är helt i samklang med seriens 70-talsparafernalia. Han berättar lika mycket med musiken som med fotot, utan att det blir reklamfilm för ett svunnet decennium av det hela (tänk Tillsammans). Ett nog så svårt konststycke bara det. Det gäller också den drivna klippningen och den ofta mörka skuggiga bilden som skapar en särskild atmosfär.

Jag vill särskilt lyfta fram två scener. Den första för att peka på det ypperlig vis som Karim använder sig av musik, arkivbilder och fiktion i samklang för att berätta.

Mamman och de fyra barnen knuffar igång den senapsgula bilen och kör från Bredäng till Helsingborg till tonerna av Van Morrisons magiska Into the Mystic. Låten i sig signalerar att uppbrott alltid handlar om mer än vemod; även om vi just har sett barnen ta sorgliga farväl av sina kamrater så är det en resa mot något nytt, pirrigt, spännande och med Vans ord, ett mystiskt och därmed okänt.

Det är ett mer effektivt, och definitivt snyggare, sätt att skildra detta än att fånga en konversation i bilen, eller att bara visa förväntansfulla ansikten. Det ger dessutom regissören utrymme att skapa en av avsnittets flera atmosfäriska vinjetter genom att klippa samman arkivbilder, här av Helsingborg våren 1980.

Den andra scenen som imponerade på mig var konversationen mellan mamman och hennes syster.

Vi har genom en sidokommentar förstått att det finns någon mamman skulle kunna söka hjälp från, men antagligen drar sig för att göra. Så kör hon ner till Malmö för att prata med sin syster, en bilresa som liksom resan till Helsingborg kompas av en betydelsebärande låt (Sam Cookes A Change is Gonna Come).

I den påföljande scenen, som inte är mer än 40 sekunder lång, sitter mamma Babajou och hennes syster vid ett matbord. Det är antagligen kväll och de båda kvinnorna är ljussatta med enbart taklampans sken.

Systerns dryghet, och orsaken till att mamman dragit sig för att vända sig till henne, blir tydlig och klipps mästerligt fram av Karim. »Du skulle ha vänt dig till mig tidigare«. Klipp. »Jag kan hjälpa till, sån är jag«. Klipp. »Jag hjälper alltid till, det är min stora svaghet«. Mamman säger inte ett ord förrän under de sista sekunderna, när hennes tack ska flikas in.

Styrkan ligger dels i den hastigt framsnitsade karaktärsbeskrivningen av systern, av meningar framkastade medan hon ögnar en tidning på bordet, men lika mycket av hur klippen i konversationen är gjorda. I stället för abrupta klipp som skulle ha stört den skuggiga atmosfärrika scenen är de mjukt utförda, som om kamerögat bara slutits och öppnats i en mjuk blinkning.

Familjen Babajou är på många sätt berättad med lätt, luftig hand, vilket är rätt tänkt eftersom serien –åtminstone del ett – skildrar en svår situation för alla inblandade och hade kunnat bli rena Norén om det velat sig illa. De mer specifika problemen i detta drama tror jag också en hel del svenskar med multinationella erfarenheter kan relatera till, på samma vis som den som växt upp i ett kristet hem kanske kan relatera starkare till en serie som De halvt dolda.

Scenen i vardagsrummet hösten 1979, när Idi Amin har störtats och barnen ropar på pappa för att »det är om Uganda på teve«, förde i alla fall mina tankar till ett annat vardagsrum – tio mil norr om Bredäng, exakt tio år senare – och fick mig att på nytt känna en rad känslor kopplade till en situation som för alltid präglat den jag är.

Då gällde befrielsen ett annat land och konsekvenserna blev andra. Men jag tror att Baker Karims tevefamilj och dess öde når ut till många svenska som har mer specifika erfarenheter av föräldrar som lever i flera länder samtidigt, mentalt eller fysiskt, och särskilt barnen som kommer emellan.

Två SVT-måsten: galningen Mohamed Omar och geniet Baker Karim

2009-03-28  

Det är ömsom finvin, ömsom skitvatten, på SVT i dagarna: två anmärkningsvärda program jag varit barnsligt nyfiken på.

Vattnet först – eller en vattendunk med en tickande bomb i?

Det är det förvirrade »livsåskådningsprogrammet« Existens som hade säsongspremiär i torsdags, och som fortsätter de senaste årens försök att hitta en»samtidsrelevant« hållning genom att ha den judehatande halvpsykopaten och antifeministen Mohamed Omar som premiärgäst. Stenansiktet som i sitt förra SVT-framträdande, i ett studiosamtal i Aktuellt,började skrika »Sionisternas mordmaskin bränner barn med Fredrik Federleys pengar! Bränner barn! Bränner barn!« inför en paralyserad programledare – i ett inslag som skulle handla om den ifrågasatta malmöitiska Rosengårdsrapporten…

Idiotisk måsteteve för modiga masochister!

Vinet – och i mitt fall champagnen – korkas upp på måndag: premiär för Baker Karims nya dramaserie Familjen Babajou. Karim är en av mina allra största svenska favoritfilmskapare och att döma av ett långt, spännande förhandsreportage i dagens DN kan SVT-serien vara det djupt personliga storverk man gått och väntat på ända sedan debutfilmen Fyra kvinnor.

DN-intervjun av Love Svensson finns ännu inte på nätet, så bästa webbläsningen om serien är Sydsvenskans snart årsgamla nedslag från inspelningen.