Weird Science
Filmpolitik på liv och död bakom Red Riding

2009-04-21  

I marsnumret av brittiska filmtidningen Sight & Sound lanserar redaktören Nick James en intressant teori. I sin ledare skriver han att varje gång som BBC eller Channel Four har ansetts vara alltför populistiska, och därmed har behövt bättra på sina chanser att behålla sin offentliga finansiering, så har man kunnat notera en drastisk ökning av prestigefyllda dramer. Som ofta minskar så fort pengarna är på plats.

Channel Four har under det senaste året gått miste om 150 miljoner pund i reklamintäkter, och det finns nu förslag från den brittiska granskningsnämnden för medier, Ofcom, om att kanalen skulle gå samman med någon annan brittisk kanal.

Samtidigt har Channel Fours dotterbolag Film Four (eller dramadivision, gränserna för vad dessa är och vilka plattformar de producerar för är ju numera flytande) stått för några av de senaste årens mest framgångsrika och bästa engelska filmer: Hunger, Happy-Go-Lucky, This is England, In Bruges samt förstås Oscardunkaren Slumdog Millionaire.

Den här texten började sitt liv som en hyllning till Channel Fours/Film Fours Red Riding, dramaserien om mord på barn och prostituerade mellan 1974 och 1983 i West Yorkshire i norra England, en serie som om den hade varit en film – eller tre – hade kunnat sälla sig till ovanstående lista. Att så inte är fallet är anledningen till att jag tråkar er med lite brittisk mediapolitik, i stället för omedelbart kasta mig över detaljer om hur snygg scenografin i Red Riding egentligen är.

I skenet av vad som sker med moderbolaget står FilmFour nu inför en möjligen livshotande budgetnedskärning. Från början skulle Red Riding bli fyra oberoende filmer (baserade på lika många böcker av David Peace) kanske för biodistribution.(Jag har förresten inte läst böckerna, och vet inte vad ett innebär att den av dem helt har plockats ut ur serien. Men det vore intressant att höra vad någon som har läst dem tycker om denna sak).

De producerades av Revolution Films tillsammans med Film Four och tanken tycks ha varit biodistribution och är det tydligen fortfarande utanför England. (De tre delarna visades på bio i London på en specialvisning, men eftersom serien redan är ute på dvd vet jag inte hur det står till med försäljningen till andra territorier.)

Men som man kan läsa i Nick James skamlösa artikel om Red Riding i samma nummer (hans fru har varit med och utvecklat projektet tillsammans med manusförfattaren Tony Grisoni; James satt med vid köksbordet när de diskuterade seriens utveckling – och nu intervjuar han dessutom Grisoni intill sin hyllningstext) så kapades de fyra manuskripten till tre av budgetorsaker, och – det här ledet av teorin är antytt mer än uttalat – satte sedan filmerna i famnen på tevebolaget så att de skulle kunna presentera kvalitet »uppåt«.

Jag hade ingen aning om dessa saker när jag såg de tre avsnitten, men den irritation jag kände låg helt i linje med de slutsatser man kan dra av ovanstående.

Låt mig förklara:
De senaste åren har det skett en veritabel explosion av rörlig bild i olika kanaler – från nedladdade långfilmer på laptops till dramaserier på små handhållna skärmar, tillbaks över en konstpublik som plötsligt upptäcker fördelen med att gallerifilmer visas på biografer. Jag, som ser film på bio fyra, fem gånger i veckan anser att biografen är överlägsen när det gäller koncentration och att det finns rörlig bild som lämpar sig bättre för konsumtion i biografen än i teverutan eller i en iPhone på en buss.

Bara det att jag refererar till Red Riding i termer av avsnitt och inte film känns futtigt, ett påstående jag förstår kan uppfattas som motsägelsefullt i en text som publiceras på en av de få platser i Sverige där teveavsnitt och biograffilm får likvärda analyser.

Det är i alla fall en förklaring till varför det känns som om teverutan ska sprängas när jag ser på Red Riding. Det blir ett problem, för serien känns vare sig formmässigt eller dramaturgiskt anpassad till teveformatet. Andres Lokko twittrade att regissörerna har tagit sig friheter med längden – ett påstående som hade varit otänkbart om en långfilm men är helt i sin ordning om ett teveavsnitt som är 90 minuter.

Jag hatar egentligen att plocka ner filmer och serier i beståndsdelar – musiken där, karaktärerna i det hörnet och kamerans rörelser för sig – så fungerar det ju inte. Men det är ändå nödvändigt i det här fallet eftersom de fem timmarna dramaserie innehåller för mycket olika former och stilgrepp för att avhandlas som en enhet.

Det var nog länge sedan jag såg en serie där den enskilda formen mellan tre episoder skilde sig så mycket och ändå ringade in samma territorium. En orsak är förstås handlingen som utspelar sig i samma stad över ett decennium. De tre regissörerna har arbetat löjligt noggrant och de har alla gemensamt att fotot genomgående är riktigt bra, och ibland fantastiskt (och en av punkterna som gör att man verkligen vill se serien på duk).

1974 är som att kliva in i ett rökigt rum, filmen upplyft som film tack vare kornigheten. Jag vet inte vilka filter Brideshead-regissören Julian Jarrold har använt för att få det så brunt nedtonat, men jag kan (tack Google) berätta att den är filmad på Super 16.

Berättarspråket i den första delen är liksom formen och färgerna drömskt, glidande. Det har jämförts med Andrei Tarkovskij. Och visst – i röken från det utbrända zigenarlägret upphör tid och rum som i de bästa stunderna i Stalker. En annan referens till huvudpersonens Eddies ökande vansinne är Taxi Driver; det sitter lika mycket i stilen som i de planlösa bilfärderna och ensamheten på hans kammare.

Men jag tycker ännu bättre om den visuella exakthet som präglar 1980 och 1983; i jämförelse med 1974 blir de avsnitten rena dokudramerna. (For the record: Man on Wire-regissören James March avsnitt 1980 är gjort på standard 35, och Anand Tucker har använt sig av widescreeen i 1983).

Det är passande eftersom 1980 är baserat på den sanna historien om seriemördaren Yorkshire Ripper som mördade prostituerade kvinnor.

Sammanblandning med verkligheten är alltid kittlande, här förankrar det, tycker jag, hela serien med en obehaglig ankarkätting. Intressantast här är hur regissören lånar från verkligheten inte till sin intrig utan hur de inkorporerar det i filmens form.

Polisen fick nämligen stark kritik efter utredningen om Yorkshire-Rippern eftersom de var för besatta vid att eliminera misstänkta med hjälp av ett handstilsprov och en röstinspelning. I serien har denna utredningens»Enda väg« fått ta plats i form av att det utanför polisstationen sitter ett enormt anslag med detta handstilsprov och ett nummer man kan ringa för att lyssna på rösten. Anslaget kastar en ödesdiger skugga över flera av avsnittets nyckelscener.

Även i de senare delarna är det de drömska avsnitten som är bäst, kanske för att de skapar en spänning till verkligheten; spär på den osäkerhet som man bär med sig genom hela Red Riding. Som när Peter Hunter (Paddy Considine) åker till en grannstad och letar efter en präst och det plötsligt dyker upp barnen med hemska masker och skjuter med leksakspistoler mot honom. Hur han kliver in och ut i scenen genom att bilden går in och ut ur fokus, och man undrar, liksom han, om det verkligen hände. Jag spolade tillbaka flera gånger bara för att se Considines ansiktsuttryck om igen.

Samma sak gäller de symboler som dyker upp titt som tätt i serien, som svanvingarna som pryder dvd-boxens omslag. Svanvingarna och deras vidriga funktion antyds mest i serien, men när ett motiv återkommer över flera timmar och tre avsnitt antar det ändå en speciell pregnans.

Eller den stumma julfilm som sprängs in i 1980 – den antyder (som julaftnar på film brukar) mer än serien behöver säga rakt ut om relationen mellan Peter Hunter och hans fru.

Det centrala i Red Riding är hur seriens huvudpersoner utforskas. De tre männen – den unge kaxige journalisten; spaningsledaren med det trassliga äktenskapet och den ensamme överviktige advokaten kan kanske inte nedgöras till arketyper, men de förenas av en besatthet som förgiftar, sträcker sig över generationer och påverkar på olika vis.

Det är som en brittisk motsvarighet till David Finchers utforskande av samma förlopp i Zodiac, men med San Fransiscos gråbruna heltäckningsmattor utbytta mot West Yorkshires rökiga pressrum, polisstationer och pubmiljöer. Men där Finchers Robert Graysmith tillåts växa och bli mer besatt i takt med att resten av världen slutar bry sig (en tragedi som jag gärna hade sett en svensk film om, kanske om en Palme-spanare?) så kliver de här männen rätt in i elden och blir brända som Brad Pitts David Mills i en annan Fincher-film.

Eddie ligger med mamman till ett mördat barn 1974; Peter Hunters privata helvete – missfall, krackelerande äktenskap, otrohet – sätts i blixtbelysning när han får leda en utredning om Rippern; och David Morrisseys polisman 1983, som plötsligt får ett samvete varpå hela utredningen i all sin ruttenhet landar på hans axlar. (1983 har beroende på hur man räknar minst två förlorade män i centrala rollerna; Mark Addys Northern soul-älskande advokat Piggott är kanske seriens ensammaste man.)

Nej, det är knappast förvånande att »noir« är en av de etiketter som har satts på Red Riding.

Till skillnad från Zodiacs San Fransisco så brinner elden i hela West Yorkshire. Det är inte mördaren eller mördarna som är intressanta (de är mer eller mindre osynliga). Om The Wire skapade det första verkligen lyckade mötet mellan diskursanalys och populärtelevision, så tar Red Riding detta vidare genom sin blandning av makthierarkier, institutioner och individer. Serien sätter ett obarmhärtigt ljus på maktfullkomlighet, på ryggdunk, oheliga allianser via pengar eller annat.

Och den lilla grannbyn Fitzwilliam utvecklas från något helt nedgånget till vad som ser ut som ett vanligt medelklassområde. Kanske säger det något om Englands utveckling, från pre-Thatcher till Thatcher, men jag vet inte om man skall dra någon långgående slutsats av det annat än att en skönare yta ändå döljer samma ondska.

Musiken, eller musikanvändandet, är kanske det bästa i Red Riding. Jag må vara en obotlig romantiker, men serien blåser ur hjärtkammare efter hjärtkammare, från In the Court of the Crimson King till Just Because Your Love is Gone.

Regissörena har dock undvikit att göra avsnitten till tidstypiska jukeboxar, och ändå fått in musiken som en väsentlig del av berättandet. Den största fällan låg i 1974 som med ett snedsteg kunde ha hamnat i Life on Mars-territorium, men som valt mer udda spår.

Bäst är musiken i den avslutande delen där Piggott presenterar sig som en»soulman meself«. Så fångar Tucker själen i norra Englands smutsiga hjärta med en rad mer eller mindre obskyra singlar från Dusty Springfield till Ruben Bell och Darrel Banks.

Den sista delen är annars den mest förvirrande. Om 1980 är en rak detektivhistoria så tycks man 1983 enbart ägna sig åt de ödelagda människorna i utredningens spår. Samtidigt som man har tvånget att försöka knyta ihop de röda trådarna från avsnitt ett och två.

Men här finns i alla fall mer intensitet i enstaka sekvenser än i handlingen. Scenerna med den mentalt instabile man som är inlåst för morden, fastän alla är på det klara med hans oskuld, är till exempel vidriga.

En annan aspekt som nästan kapar Red Riding från en tidigare tradition av brittisk teve (och film) är inte bara det att intrigtrådarna är mer antydda än existerande och de hänger löst i fem och en halv timme (hej då Miss Marple) – utan hur polisen skildras. Det är mer Chile under Pinochet än Life on Mars över de engelska polismän som här skildras som mördare och sadistiska torterare.

Red Riding är som att lägga upp Midsomer-morden på ett obduktionsbord och skära fram till de cancersjuka inälvorna. Så håll tummarna för att filmernas hittar sin väg till några enstaka biografvisningar – så att du verkligen kan fokusera på obduktionen.