Weird Science
Fildelning och dvd-släpp bättre än museum för konstfilmen

2009-05-25  

När en så betydande filmare och konstnär som Kenneth Anger hedras med sin första stora retrospektivutställning på amerikansk mark på över tio år hoppas man förstås på just detta – en ordentlig tillbakablick på en karriär som började redan på 1940-talet och som pågår än i dag. Paradoxen Anger: obestridlig hemvist i avantgardet, men med en livslång besatthet av Hollywoods glamour. Barnskådis, ockultist, snaskig skvallertant, experimentell pionjär. Personligheten Anger: gubben är fortfarande vid liv och levererar ännu sylvassa och sura iakttagelser om filmkonsten så fort någon ger honom chansen.

Därför känns det som ett antiklimax när jag kliver in på MOMA:s systerhall PS1:s Anger-retro i Queens, New York, och möts av en riktigt oinspirerad utställning. Ett stort dunkelt rum med simultana projiceringar av Angers mest kända filmer som Scorpio Rising och Puce Moment, ett par mindre monitorer där ytterligare några visas, ett pliktskyldigt blädderex av hans famösa bok Hollywood Babylon – det är vad man bjuds på. Det känns nästan irriterande slappt med tanke på vad retrot har för potential. Som nykomling till Angers filmer kanske det är imponerande nog – filmerna har verkligen inte förlorat något av sin kraft – men utställningen ger inget nytt sammanhang för den redan initierade. Den enda möjliga kontext som erbjuds är »konsthall«. (En MOMA-kompis berättar senare att utställningen även internt anses vara tämligen uddlös.)

Men tankarna går vidare. Varför reagerar jag så här starkt? Varför blir jag så irriterad? För bara några år sedan hade jag klappat händerna och hoppat jämfota av glädje över att överhuvudtaget fått chansen att se Angers filmer, nu kräver jag plötsligt mer. Har DVD-generationens krav på bonusmaterial förstört min förmåga att bara se ett verk och nöja mig med det? Förväntar jag mig ett audio commentary till varenda jävla film jag ser?

När jag pluggade konst och filmvetenskap (för sådär tio år sedan) och började intressera mig för experimentell film, kunde jag läsa hur mycket som helst om Maya Deren eller bröderna Kuchar, men om jag faktiskt ville se någon av deras filmer var jag ändå utlämnad till enstaka utställningar som råkade visa något verk, eller slitna andra/tredje/fjärdehandskopior på VHS och andra former av bootlegs från allsköns udda källor: holländska videomagasinet Zapp, välvilliga lärare, likasinnade studenter. Jag minns särskilt hur jag och en kompis lyckades övertala en gästföreläsare att låna ut sin mycket risiga kopia av Paul McCarthys Painting Face DownWhite Line; det var rena rama julafton för oss.

Något har onekligen hänt sedan dess, och skönt är väl det. Utbudet har exploderat på alla fronter. De senaste åren har jag via olika kompis- och filnätverk bestående av stenhårt dedikerade komplettister tagit del av massor av tidigare nästan aggressivt otillgängliga filmer. Och nu, med sajter som YouTube och inte minst UbuWeb, görs massor av tidigare obskyra konstfilmsalster tillgängliga för en stor publik, oavsett var den befinner sig i världen. En ständigt ökande DVD-utgivning möjliggör också visningar av filmerna i större och bättre format än strömmade på datorn.

Men med tillgängligheten förändras också våra behov, och kanske är det därför Anger-utställningen blev en sådan besvikelse för mig. Nästan samtliga av hans filmer finns sedan en tid tillbaka tillgängliga på DVD, i de två utsökta volymerna från bolaget Fantoma. (Vars release i sig inte är okomplicerad – Anger, som inte förnekar sig, har anklagat Fantoma för att blåsa honom på pengar.) Jag har på något plan helt enkelt gått från att vara svältfödd till bortskämd.

Så varför ska jag gå till ett galleri för att se Anger-favoriten Kustom Kar Kommandos på en liten monitor när jag kan se den under mycket bättre förhållanden hemma, uppblåst på stor duk? Det kan tyckas vara en både dum och orättvis fråga, men jag tror att med förlusten av ensamrätten till dessa verk tappar gallerier och museer en del av sitt tidigare initiativ, och det finns all anledning att reflektera över vad konsekvenserna av detta kan bli. Jag är övertygad om att de flesta utställare är medvetna om denna förändring, och inser att de måste skapa något slags mervärde, lyfta fram sina kunskaper och visa oss det vi inte redan vet när vi besöker dem. Det är inte nödvändigtvis enbart en bra utveckling – ett verk bör i någon mån kunna stå för sig själv – men just med mediet film/video är återskapandet av det i exempelvis en hemmabiomiljö numera så enkelt genomfört, och så definitivt, att det blir mer påtagligt här.

Jag är inte på något sätt »klar« med den här problematiken, vilket förhoppningsvis är påtagligt med den här texten. Snarare upptäcker jag att jag ständigt skiftar sida i argumentationen. Om det nu finns sidor. Efter besöket på PS1 frågade en kompis mig om jag rekommenderade utställningen. Mitt instinktiva svar förvånade mig lika mycket som honom, men är symtomatiskt: »Köp dvd:n istället.«