Weird Science
Raketen 2009: de nominerade! (Uppdaterad)

2010-01-04  

Vem får Weird Science tevepris för 2009? Här är de sex nominerade.


Bambuser

Det var smått svindlande att via Bambuser, en bister kväll i mars 2009, se en Ipreddebatt från Tekniska Museet i Stockholm om ett eventuellt näraliggande framtida korporativistiskt mardrömssamhälle, där tevetittandet snart skrumpnat ihop i polisbevakade regionindelade distributionsgluggar, men samtidigt känna sig upprymd av ett helt annat slags tevefönster – ett fritt, öppet distribuerat webb-fönster mot samhällsdebatten, mot en helt annan framtid, där internet fått fortsätta att utvecklas på människors snarare än föråldrade industristrukturers villkor.

Bambuser väckte till och med liv i gamla Publicistklubben, vars debatter under 2009 var hetare än på decennier och hade tusentals tittare på nätet.


Familjen Babajou (SVT)

Regissören Baker Karims strålande återkomst, och äntligen en serie om andra svenska erfarenheter än dem som, med små variationer, vevas om igen på våra biodukar och i våra teveapparater. En serie om icke-vita svenskar som inte bara är en dyster hög stereotyper, offer för omständigheter eller förövare. En serie som just därför kan tillåta sig att handla om universella erfarenheter samtidigt som den berör mer specifika frågor. Familjen Babajou var den totala, och livsviktiga, motsatsen till SVT:s rasistiska totalhaveri Åkalla, där ingen karaktär var av kött och blod utan nedgörs till representationer före en svensk föreställning om Den Andre. Karims mjuka, flytande berättarform, drivna klippning och mörka, skuggiga foto harmonierade med seriens 1970-talsparafernalia på ett sätt som Lukas Moodysson misslyckades med i Tillsammans.


Kniven mot strupen (TV3)

Det var verkligen inte utan obehag man såg Kniven mot strupen. Stjärnkocken Alexander Nilson är inte klockren i rollen som en svensk Gordon Ramsay, han uttryckte sig fyrkantigt och nådde sällan det rätta flytet i första aktens boot camp- och tough love-moment. Men just de realityklumpiga bristerna röjde att detta var alldeles på riktigt. Kriskrogar räddades från konkurs i äkta Lyxfällan-makeovers, kompletta med ett års fri konsultation och upphandlingshjälp för restaurangerna, och det var nästan alltid starkt, mänskligt berörande.¬†Den stora kvaliteten hos den Bootsy Collins-citerande (»Only the knows knows!«) rocker-kocken är att han faktiskt slet på toppen av sin förmåga – att Kniven mot strupen var en utmaning inte bara för krogarna utan för Alexander Nilson själv.


De halvt dolda (SVT)

Precis som en hel del svenskar med multinationella erfarenheter kunde få en särskild relation till Familjen Babajou kunde säkerligen svenskar som växt upp i ett kristet hem relatera starkare till De halvt dolda. Men precis som Karim Bakers serie var det den allmänmänskliga dramanerven som imponerade mest med Jonas Gardells tevemästerverk, där titeln, som syftade på hur närstående som avlider finns kvar i våra psyken, också kan sägas åsyfta manusmetodiken – även sambanden mellan tidshoppen är hela tiden halvt dolda. Serien tvingade på tittaren en frustration och en nyfikenhet som förstärkte dramatiken.


Mitt i schack (Öppna kanalen)

Det hade varit häftigt nog om tevevärldens mest underhållande veckovisa schackmagasin producerades independent i Stockholm. Men att det dessutom är fem syskon i åldrarna 14 till 21 år som gör det på sin fritid, och att de började redan för fem år sedan med, bokstavligt talat, tio tomma händer – utan minsta tekniska och journalistiska förkunskaper om hur man gör teve – är helt hisnande. I synnerhet när man ser resultatet på Öppna kanalen (också tillgängligt på nätet). Visst är det amatöristiskt, men införlivad med den förtjusande passionen tilltar även en charmant professionalism. Självklart är Adriana, Antonia och Amelia Krzymowska samt Alfred och Albert Krzymowski själva schacknördar, men de är också fenomenala tevepersonligheter som håller i de olika segmenten med en sådan säker hand att det enda som lär hindra dem från att bli upplockade av kommersiella tevetalangscouter är att de redan är delägare av familjens juristbyrå… Därtill är deras hemgjorda grafik, inspirerad av blå-röd-rullande amerikansk news network-estetik, oemotståndligt lekfull.¬†Mitt i schack är hittills producerat i snart 300 avsnitt och görs varje vecka också i engelskspråkiga versioner.


Mammas pojkar (TV4)

Att hitta kärleken på teve är ett gammalt koncept. Mammas pojkar har lagt till elementet «mamma«, där moderns välvilliga råd får ta plats och gärna hjälpa sonen i valet av tänkbar hustru – och den svenska versionen ligger på exakt rätt avstånd från det lysande amerikanska originalet: alla kvaliteter i behåll men med spännande nationella särarter i denna bisarra klyvningspunkt mellan sociologi och skräpunderhållning. Tjejernas fristående bloggar adderar multiplattformssynergier, och lägeruppdelningen var fascinerande darwinistisk direkt från start, när de duktiga tjejerna (studerar till förskolelärare, »tycker om människor«, håret i hästsvans) bosatte sig på övervåningen i lyxvillan och de tuffa tjejerna (röker, tänker med öppen mun, har tatueringar) på bottenvåningen. Ingen såpa 2009 var så drastiskt rolig, pinsamt galen och tårskvalande emotionell.

Fel tjej vann!

2009-12-11  

mammaspojkar

Alla tre killar valde fel tjej, men Bobbys val, med jobbigt efterspel, smärtar mest. Så kan man sammanfatta gårdagens Mammas pojkar-final. Plus att även den mest pinsamhetsluttrade människa (jag) var tvungen att titta bort ett par gånger under programmet. Speciellt under alla tårdrypande »Men lycka till då«-tal.

Att hitta kärleken på teve är ett gammalt koncept. Mammas pojkar har lagt till elementet «mamma«, där moderns välvilliga råd får ta plats och gärna hjälpa sonen i valet av tänkbar hustru. Vad som däremot är helt nytt med Mammas pojkar är bland annat att tjejerna upptäckt fenomenet blogg. Flera av dem har sina egna bloggar (pole-danserskan Izza bland annat, och glamourmodellen Jane) där de skriver om varandra och kommenterar programmet utanför ramarna. På så sätt ges ytterligare en dimension till vad som sägs och görs i programmet. Konflikter som skymtas i rutan förstoras upp och ska förklaras på bloggarna. Någon replik eller konstigt yttrande får ett ingående svar på någon av tjejernas blogg. Ofta kommenterar tjejerna också varandras bloggar vilket ger en galen och inte så naggande rundgång.

Också nytt är att ingen av tjejerna verkar ha sökt till programmet för att hitta kärleken. Snarare för att få softa vid en pool i Marbella, visa upp sina sångtalanger eller sett det som en tillfälle att tjäna pengar. Hur och på vad är oklart. Detta förstärks av att tjejerna på sina bloggar skriver saker som att vissa av dem redan hade kille vid ansökningstillfället. Man hade önskat att mammorna i serien också hade egna bloggar för att få lite av en inblick i varför de velat exponera sig och sin relation till sonen i teve.

I gårdagens final ställdes alltså killarna inför det svåra valet att välja en tjej av två slutgiltiga kandidater. I den amerikanska förlagan adderades ytterligare ett val: att inte välja någon av tjejerna, utan i stället ta med mamma på en lyxkryssning i Karibien. Den svenska versionen erbjöd inget »pris« till vinnande tjej/par utan när killarna hade valt tjej så var det liksom slut. Här hade man gärna sett en Vem tar vem/Tur i kärlek-aktig fortsättning, kanske med en lyxweekend i Paris eller liknande? Off to a good start. Men nej, ett val och sen slocknar kamerorna. Det gjorde det hela lite mer genant eftersom »spelet« blev så pinsamt tydligt. Detta förstärktes av att tv4 la ut »vad hände sen«-intervjuer i samma stund om programmet var över.

Den 30-årige Christian visade tyckte för unga damer redan från start. Första dejten gick till 18-årige Moa. Christian valde igår 19-åriga Victoria igår framför mammans ständiga val Martina. »Jag måste följa mitt hjärta«, löd motiveringen.

Martina som varit mamma Gerds favorit från start levererade ett tårdrypande tal som gick ut på att Christian trots allt fått en ny syster i henne, att Gerd fått en ny dotter och att hon var »sjukt tacksam« för det. Låg programmets verkliga kärlekssaga här kanske?

Enligt tv4.se hördes inte Victoria och Christian ens när de väl kom tillbaka till Sverige igen. Hörs Gerd och Martina?

Tim, som varit lite återhållsam med känslorna under programmet valde den 18-åriga Moa. De kramades. Det slog inte gnistor direkt. På tv4.se säger han att det inte utvecklades till någonting alls.

Bobby, som faktiskt tycktes ha erfarit äkta känslor för Jane, gjorde ett oväntat val. Jane var inte populär hos mamma Naima av flera anledningar. Det började kanske vid det yttre? Jane har inte gjort en hemlighet av att hon förstorat brösten. »Jag tröttnade på dem efter två veckor.« Hon poängterar ofta att hon är ärlig, står för vad hon tycker och skiter i vad andra anser. Till slut mjuknade även mamma Naima och vid utröstningen vid poolen tyckte jag faktiskt att hon viskade »jag tycker om dig« i Janes öra.

Bobby har ju, under resans gång, berättat att Jane vuxit i hans ögon och att han känner sig »sjukt avslappnad« i¬†hennes sällskap. Även i överklassbruden Julias sällskap, med där var han tvungen att mer tänka på vad han sa, berättade han för Naima.

Det var därför väldigt förvånande att Bobby till slut valde Julia framför Jane och kysste henne framför mamma och »hela¬†svenska folket«¬†medan en uppenbart sårad Jane försvann. Mamma Naima applåderade och bad om barnbarn. Bobby förklarade att han gillade Julias »eleganthet, hon har typ balklänningar och sånt«. Där låg förstås arbetarklassens Jane i lä.

Sen kom seriens absoluta chocker och snaskigaste efterspel, På tv4.se går det nämligen att läsa att Bobbys och Julias framtid är obefintlig. Julia detjade nämligen två (!) andra killar innan och efter inspelningen. En »kulturchock« (?) för Bobby, enligt Julia, som säger att här i Sverige är det okej att göra så, något som Bobby med sin syrianska bakgrund har svårt att förstå. Detta yttrande i sig är värt en egen realityserie.¬†Och du Bobby – Jane hade aldrig gjort något sådant. Du valde fel.

Mamma vet bäst

2009-10-19  

mammaspojkarJag älskade amerikanska Mammas pojkar. Idén var underbar: tre snubbar skulle hitta kärleken bland trettiotalet tjejer, med sina mödrar som domare. Snubbarna själva var ganska opersonliga, i stället var det mammorna som stod för dramatiken. (Min favorit var för övrigt drama-queen-mamman som grät krokodiltårar och spelade knäckt när hennes svennebanan-son ville gå på dejt med en långbent Playboy-blondin i stället för den rara, ordentliga flicka mamman sett ut åt honom.)

Den svenska versionen är väldigt bra och skrämmande nära originalet. Men med ett stort undantag:¬†i USA-upplagan var det¬†inte alls en lika tydlig gräns mellan duktiga och dåliga flickor. De man trodde var rena Heidi från Alperna-rejäla visade sig ha vikt ut sig i Penthouse (»Men jag var ung då, bara artin, och det är ju sånt man gör då!«¬†förklarade en 20-årig tjej) och så vidare. Den enda tjej som uppförde sig någorlunda enligt geekreglerna (glasögon, hippievärderingar, dålig hållning) tog de tuffa tjejerna under sina vingar och gav en makeover så att hon blev söt.

I den svenska versionen (¬†TV4, torsdagar klockan 20) framstår Sverige som den största mobbarnationen i världen. Redan från start delar tjejerna upp sig i två läger; de duktiga tjejerna (studerar till förskolelärare, »tycker om människor«, håret i hästsvans) och de tuffa tjejerna (röker, tänker med öppen mun, har tatueringar). De duktiga tjejerna bosätter sig på övervåningen i lyxvillan och tuffingarna på bottenvåningen.

(Som en parantes skulle jag bara vilja tillägga här att det är fascinerande att se att modet och de obligatoriska hårdhetsmarkörerna bland de tuffa tjejerna inte förändrats nämnvärt sedan min gymnasietid för över tio år sedan. Luvtröja, cigg,¬†kajal¬†och tatuering är fortfarande ledande atttribut.)

Från dag ett uppstår konflikter grupperna emellan. Finflickorna vill sitta på terrassen bland tända ljus med ett glas vin i handen och snacka lite medan strippan Izza och hennes högljudda sidekick vill porrdansa till Pretty Fly (For a White Guy) och visa vem som bestämmer i huset i stället. Följdaktligen kastar Izza ned en ovillig tjej i poolen och som svar på tjejens protester skriker hon: »Men bli nunnna då!«¬†Sidekicken kontrar: »Gå och läs en jävla bok då!«

Det är intressant av flera anledningar. Förutom att mobbingen är uppenbar och castingen gått ut på att hitta så olika tjejer som möjligt – en bully och några provocerande rara tilltänkta mobboffer – känns det som om Izza, efter ett decennium av realityshows med människor¬†som inte kommer överrens men bor tillsammans i ett hus, tror att det alltid måste finnas en skrikig och gapig tjej i ett sånt program, och att den uppgiften nu föll på henne. Hade killarna bott i huset hade hon kanske tagit på sig rollen som den som idkar samlag framför kameran, som så många silikonbystade blondiner före henne.

Jag roas ocks嬆av att sexuell avhållsamhet och läsning (studerande?) fortfarande ses som något man inte vill bli förknippad med som tuff tjej. Ännu intressantare i ett program som handlar om att hitta kärleken genom att charma inte bara mannen utan dennes mamma också. I synnerhet då det i samma program framkommer att modern till den tveksamt »snyggaste«¬†killen av de tre kandidaterna föredrar en oskuld till sin son. Sonen heter Bobby. I andra avsnittet säger Izza att hon vill gå på dejt med Bobby. Tredje avsnittet kommer på torsdag. Jag kan nästan inte hålla mig.