Weird Science
För lite av allt i Shutter Island

2010-02-24  

Shutter Island är äntligen här efter två års pepp. Oerhört snygg förstås, välklippt, stiliserad, perfekt castad (Leo är finemang, och att få se både John Carroll Lynch – mördaren (?) från Zodiac – och Ted »Buffalo Bill«¬†Levine i samma film känns lyxigt) och en långsamt uppbyggd paranoia med märkliga drömsekvenser.

Scorsese visade som rapporterats ett knippe väl valda noir- och skräckklassiker för ensemblen innan inspelningen startade: Otto Premingers Laura, Jacques Tourneurs klassiska RKO-triss Cat People, I Walked with a Zombie och Out of the Past, Robert Wises mästerliga Shirley Jackson-filmatisering The Haunting, Hitchcocks Vertigo och The Wrong Man – och så Orson Welles The Trial och Polanskis Cul-de-sac och Repulsion för att få med lite ångestladdat sextiotal också.

Och resultatet är sannerligen en »movie movie«, komplett med uppenbara back projections och dramatiska kameravinklar. Det aviseras tydligt redan från början att det är Film vi kollar på.

Så frågan är varför Scorsese inte gick all in? Lehanes bok är uppenbart over the top, han säger själv i senaste Empire att han skrev den som en pulpig, svart, paranoid thriller inspirerad av Don Siegels femtiotalsklassiker¬†Invasion of the Body Snatchers och den ny-McCarthyism han såg göra en otrevlig comeback i början av 2000-talet – och som en reaktion på att Mystic River höjts till skyarna och Lehane plötsligt betraktades som en stor författare.

Så manegen var krattad för Scorsese att gå bananas på samma sätt som han gjorde i Cape Fear, med sinnessjukt snabba åkningar, drastiska klipp och extrema närbilder – allt det där som gör Cape Fear till Scorseses kanske mest underhållande film. (Hade det inte varit för den utdragna Jason Vorhees-finalen och De Niros absurda tungomålstalande i slutet hade det varit en helt perfekt film.)

Men¬†Shutter Island är en stillsam film jämfört med Scorseses normala stil. Och när twisten kommer – där det hade varit upplagt för ett svinsnyggt aha!-montage à la den mäktiga finalen i¬†The Usual Suspects – lutar sig Scorsese tillbaka och låter allting förklaras i en lång dialogscen istället. Snopet!

Troligen är Shutter Island mycket bättre om man inte läst boken. Men jag är ändå lite besviken. Efter två kostymfilmer och en rätt onödig remake får man gå tillbaka ända till Bringing Out the Dead från 1999 om man vill hitta en Scorsese-film som faktiskt berör på annat än ett intellektuellt och filmnördigt plan.

Vad jag tror att jag försöker säga är: det är helt ok om Marty inte längre gör »viktiga«¬†filmer, vid det här laget är det honom väl unt att göra precis vad han känner för (till och med Stones-dokumentärer). Men ska han göra metafilm kan han väl brassa på lite mer? Jag ville ju att Shutter Island skulle vara en svettig, gotisk mardröm!