Weird Science
Krigets helvete i The Pacific

2010-12-29  

Ikväll startar Steven Spielbergs och Tom Hanks krigsserie The Pacific på SVT. Reportaget nedan skrevs i våras, inför premiärvisningen på Canal+, och har (i en förkortad version) tidigare publicerats i Café.

Klockan är åtta på morgonen och en massiv flotta med amifibiefordon forsar över havet med sikte på stranden. I båtarna står unga amerikanska soldater: bleka, laddade, livrädda, fokuserade. Plötsligt slår en granat ner, och den spegelblanka havsytan förvandlas till ett inferno av explosioner. Framme vid stranden vräker sig männen framåt i vattenbrynet och möts av ett ändlöst kulregn.

För alla som sett Rädda menige Ryan är scenen välbekant – men det är inte Frankrikes gråa himmel som tornar upp sig över oss, och det är inte stranden i Normandie som är strösslad med döda kroppar. Vi befinner oss på ön Peleliu, åttio mil öster om Filippinerna. Under den sagolikt vackra azurblå himlen ligger prunkande djungel och visträckta stränder. Det är den 15 september 1942, och 1st Marine division har landstigit på ön i vad som skulle komma att bli en av de blodigaste och mest tröstlösa striderna under Andra världskriget.

Välkommen till Stilla Havet. Välkommen till helvetet.

Scenen kommer från The Pacific, HBO:s nya jättesatsning. Det är november 2009, kanalen bjuder på pressträff i Los Angeles och jag sitter i ett svalt visningsrum på HBO:s högkvarter i Santa Monica och sippar på en Evian medan kulorna viner på duken framför mig. Serien på tio entimmesavsnitt lär ha kostat uppemot 150 miljoner dollar och spelades in i Australien under tio månader.

Tematiskt är The Pacific en uppföljare till Band of Brothers, HBO:s miniserie från 2001 som överösts med Emmys och är en av de absolut bästa skildringarna av Andra världskriget som gjorts. Precis som Band of Brothers är The Pacific producerad av Tom Hanks (via hans bolag Playtone) och Steven Spielberg och följer ett antal soldater från boot camp och genom kriget.

Flera av regissörerna och manusförfattarna har följt med, och bland nytillskotten märks George Pelecanos, en av USA:s absolut främsta deckarförfattare som också skrivit flera avsnitt av HBO:s The Wire. Det ser förbannat bra ut: The Pacific har samma lyxiga look, svinsnygga foto och imponerande detaljrikedom som Band of Brothers. Varenda spänn ser ut att ha använts till att få allt att se så autentiskt ut som möjligt.

Men det finns vissa olikheter. Band of Brothers fokuserade på infanteriets insatser i det naziockuperade Europa, The Pacific skildrar marinkårens kamp för att stoppa japanerna från att expandera i Stilla havet och i slutändan invadera Australien.

Band of Brothers var realistisk och väjde knappast för otäckheter och brutalitet. Det vore respektlöst att kalla den feelgood – men i tv-soffan med dvd-boxen och några kalla öl som sällskap är mysfaktorn ändå påtaglig. Rättrådiga män som kämpade i »det goda kriget«, till sista blodsdroppen, soldater som aldrig svek sina kamrater och gav sina liv för vår skull.

I The Pacific är kriget ett rent helvete, från början till slut. Amerikanerna mötte större motstånd än de hade räknat med, och en fiende de underskattade grovt. De japanska styrkorna var extremt motiverade och helt dödsföraktande. De hade grävt ner sig i förstärkta skyttevärn under marken för att undkomma de allierades bombräder, och var svåra att upptäcka. Under marken fanns avancerade tunnelsystem som gjorde att man kunde evakuera ett värn och snabbt samla sig vid ett annat. De utförde dödsföraktande banzaiattacker där de rusade mot fienden med bajonetterna dragna. På nätterna smög de sig ljudlöst över till sovande amerikanska soldater och högg ihjäl dem i tysthet, vilket gjorde att marinkårssoldaterna alltid sov två och två, och vaktade i skift.

Öarna i Stilla havet bjöd på ett tropiskt klimat med ständiga regn och dallrande hetta, något som amerikanerna inte var rustade för. I fukten och smutsen härjade malaria och andra sjukdomar. Peleliu beräknades bli en snabb och relativt smärtfri insats, men amerikanerna blev kvar i två månader i ett segt krig med enorma förluster som följd. Soldaterna var under enorm press, och en del bröt ihop och kollapsade psykiskt.

Därför kanske det inte är så konstigt att det här är en relativt okänd del av kriget. Medan kampanjen i Europa har skildrats i oräkneliga filmer är striderna i Stilla Havet inte alls lika kända i populärkulturen. Det finns en handfull filmer: några mer eller mindre usla (Michael Bays überpatriotiska actionmacka Pearl Harbor, John Woos kalkon Windtalkers) och några lyckade (Terrence Malicks hypnotiska The Thin Red Line). Och så förstås Clintans double bill med Flags of Our Fathers och Letters from Iwo Jima för några år sedan.

Annars finns, utanför militärnördiga kretsar, väldigt lite berättat om ett krig som kanske var lite för brutalt, lite för deprimerande för att göra underhållning av?

– Det var viktigt för oss att inte fega ur utan att verkligen försöka skildra hur det var, säger Kary Antholis, ¬†chef för miniserier på HBO och en av producenterna på The Pacific.

– Det var stora skillnader mellan krigen i Europa och Stilla Havet, och det vill vi visa. Och då kan vi inte skygga för våldet, både det fysiska och det psykologiska.

Hur startade projektet?

– Initiativet kom från Steven Spielberg och Tom Hanks, som kände att de hade fler historier att berätta om andra världskriget – den här gången kanske en mindre välkommen historia. Det första vi gjorde var att söka upp så många veteraner som möjligt och samla deras berättelser – och det är i sista stund, många av dem har dött under de år som gått sen Band of Brothers.

En viktig del av Band of Brothers var skildringen av soldaternas kamratskap och stridsmoral – så även här?

– Nej, The Pacific är mycket mer psykologisk, mycket mer existentialistisk. Den undersöker ensamheten, de ohyggliga påfrestningar som de unga soldaterna utsattes för i en så omänsklig miljö. Målet har varit att skildra vad krig gör med människor, med unga män. Om vi kan förmedla den känslan har vi lyckats, säger Kary Antholis.

Manuset till The Pacific bygger – förutom intervjuer med de krigsveteraner som fortfarande är i livet – i första hand på tre personers upplevelser: Robert Leckie och Eugene B. Sledge (som båda tjänstgjorde i 1st Marine Division) samt John Basilone, stor krigshjälte efter sina insatser på ön Guadalcanal.

Precis som i Band of Brothers är det samma fingertoppskänsla och omsorg i rollbesättandet – och samma relativt oprövade ansikten vi ser i de tre huvudrollerna. Dagen efter visningen möter jag alla tre skådespelarna på lyxhotellet Beverly Wilshire, ett kort pudelkast från de flådiga flaggskeppsbutikerna på Rodeo Drive.

Corporal Eugene Sledge spelas av Joseph Mazzello, mest känd som den fräknige lille dinosaurieörden Tim i Steven Spielbergs blockbuster Jurassic Park. Barnstjärnan Mazzello var het under några år i mitten av nittiotalet – han syntes också som Debra Wingers son i snyftaren Shadowlands med Antony Hopkins. Nu har han hunnit bli 26 år gammal och är en spenslig kille med tankfulla ögon och perfekt sidbena. Karriären har rivstartat igen – när vi möts är Mazzello mitt inne i inspelningen av David Finchers Facebook-film The Social Network med premiär i höst.

Hur var det att jobba med Steven Spielberg igen?

– Väldigt intressant. Jag började gå på en vanlig provspelning, med en castingansvarig. Lägsta nivån. Sen fler provspelningar: med en castingansvarig plus en producent, sen en annan producent, sen en till producent. Och till slut fick jag veta att jag skulle få provspela inför Spielberg. Och jag tänkte: okeeej… På ett plan tänkte jag nog att jag hade ett litet försprång: jag hade jobbat med honom förut, han vet att jag inte är galen, han vet vad jag heter. Samtidigt kände jag en större press: tänk om jag inte får rollen? Vad betyder det, är jag inte bra längre? Han gillade mig som barn men inte nu? Så det spädde på pressen och jag kände att jag verkligen måste fixa det här.

Så jag knallade in, han blev glad att se mig, jag fick en kram, men sen förstod jag att det var down to business. Om jag skulle få rollen var det för att jag var rätt person för jobbet, inte för nåt som hände för femton år sen. Efter det fick jag göra ytterligare en provspelning eftersom Tom Hanks inte kunde komma på den förra. Så den sista provspelningen var framför Steven Spielberg, Tom Hanks, hela HBO och hela Playtone.

Ingen press alls?

– Mer än jag nånsin upplevt i hela mitt liv! skrattar Mazzello.

En av hörnstenarna i manuset till The Pacific, Eugene B Sledges självbiografi With the Old Breed från 1981, som av veteraner och historiker anses som en av de absolut bästa skildringarna av Stilla Havs-offensiven som skrivits. Jag plöjer den på planet till Los Angeles och det är mäktig läsning. Sledge är ingen stor stilist, boken är lite torr och snudd på klinisk i sina beskrivningar av krigets vardag och jävligheter – och kanske just därför så drabbande. Sledge – som hade sina anteckningar gömda inuti ett ex av Nya Testamentet, och skrev under lediga stunder – beskriver i detalj det mödosamma gnetandet från en skyttegrav till nästa, den stora hopplösheten, smutsen, ensamheten, brutaliteten.

Joseph Mazzello blir genast peppad när jag plockar fram mitt pocketexemplar.

– Får jag kolla? Jag har den här i förstautgåva. Den är lite seg i vissa partier när Sledge diskuterar truppförflyttningar, men när han kommer till sina upplevelser… it’s a killer.

Är Eugene Sledge känd i USA?
– Inte hos mannen på gatan, men hos militären är han välkänd. För marinkåren är han en Gud. Jag har några kompisar i kåren som blev rejält upphetsade när jag skulle spela Sledge, för han är en riktig hjälte. Hans bok anses allmänt som den definitiva stridsskildringen.

Hur förberedde du dig för rollen? Träffade du några veteraner?

– Jag hade hur mycket information som helst, böcker, manualer, you name it. Men det mest värdefulla var att träffa Sledges två söner [Sledge själv dog 2001]. När jag mötte dem kändes det som om jag pratade direkt med honom. Och sen förstås min farfar, som var soldat i Stilla havet, inte i marinkåren men i armén. Han var mer öppenhjärtlig om sina upplevelser än han brukade vara, och det var otroligt värdefullt att prata med honom. Han gick bort under inspelningen, och jag var väldigt glad och stolt att han visste att jag var med. Jag är också glad att den här serien har gjorts nu. När de spelade in Band of Brothers fick de med alla. Men den här gången finns det väldigt få veteraner kvar i livet. Det är sista chansen nu.

Har den här delen av kriget blivit en smula bortglömd, överskuggad av allt som hände i Europa?

– Folk känner till den, men den är definitivt förbisedd . Du kan inte ta något ifrån vad som hände i Europa. Det är fruktansvärt viktigt att känna till vad som hände där, eftersom det förändrade världen. Men också i Stilla havet. Jag menar, Japan tog över allt! Alla öarna, Kina, Korea och sen försökte de invadera Australien. Att kämpa emot var en gigantisk uppgift. Till skillnad från tyskarna i Europa så vägrade japanerna att ge upp. Inte en enda man. Vi var tvungna att åka från ö till ö och döda varenda en eftersom de vägrade kapitulera. Kulturen hos den fienden var något vi aldrig upplevt förut. Den var oerhört brutal – och det visar vi definitivt i serien.

With the Old Breed är allra starkast när den beskriver japanernas grymhet – något som man inte sockrat i serien. För att knäcka amerikanernas moral lämnade de döda och styckade amerikanska soldater efter sig som en fasansfull varning. I en scen stöter Sledge på några amerikanska soldatlik som fått sina könsdelar avskurna och instoppade i munnen som en hånfull hälsning till jänkarna. Japanerna apterade också döda kroppar med gömda bomber som exploderade när amerikanerna undersökte liken. Ett kamikazeknep var att spela död och hålla i en granat med sprinten ute, som man sen släppte och detonerade när amerikanska soldater närmade sig – ett sätt att få flera fiendesoldater med sig i döden.

Fasorna och hopplösheten och japanernas grymhet gjorde att amerikanerna blev avtrubbade och brutaliserade. De ägnade sig åt »field stripping«¬†– man tog bajonetten och knackade loss guldtänder och andra troféer från döda fiendesoldater. I en rätt ohygglig scen i serien hittar en av Sledges mannar en svårt skadad men fortfarande levande japansk soldat, som han långsamt karvar tänderna ur med sin bajonett under fasansfulla ångestskrik. »Det goda kriget«¬†är långt borta: kvar finns naken dödsångest och omänsklig brutalitet. The Pacific bangar inte och har anlitat det flitiga specialeffektsteamtet Greg Nicoteri och Howard Berger (med filmer som Hostel och Kill Bill på cv:n) för ökad realism.

Fanns det någon oro att serien skulle bli alltför brutal och osmaklig för en bred publik?

– Kanske, säger Joseph Mazzello. Men det var inte det viktigaste – det allra viktigaste var att berätta sanningen. Det ska inte vara sockrat, jag tror det är viktigt att visa upp exakt hur fasansfullt och våldsamt kriget var. Det kommer definitiv vara problematiskt för en del att hantera, men jag tror det är värt det för att vi ska kunna skildra vilket helvete de gick igenom.

Ett prov på japanernas obändiga offervilja kommer i andra avsnittet av The Pacific. Vi befinner oss på ön Guadalcanal i Solomonöarna utanför Nya Guinea, oktober 1942. En av amerikanernas försvarspositioner med tunga kulsprutor blir attackerade av japanska styrkor med granatkastare. De utposterade amerikanska soldaterna leds av First Gunnery Sergeant John Basilone. Efter ett våldsamt granatregn är hela hans styrka utplånad utom Basilone och en soldat till – och det är då Basilone genomför det som senare gör honom till krigshjälte: han lyckas egenhändigt både hålla japanerna stången och reparera en trasig kulspruta innan förstärkningar så småningom anländer – och sen lubba genom fiendeland för att hämta mer ammunition. Alltmedan våg efter våg av japanska soldater springer rätt in i det massiva kulregnet och blir köttfärs. När allt är över har Basilone tredje gradens brännskador på armarna efter att ha burit en stekhet kulspruta, och på slagfältet ligger drivor av massakrerade japanska soldater.

Det är en lång, mäktig och vansinnigt brutal set piece, helt i nivå med de mest rafflande stridsscenerna i Band of Brothers.

John Basilone spelas av Jon Seda, New York-född skådis med Puerto Ricanska rötter. Efter en framgångsrik karriär som boxare på amatörnivå lockades han över till Hollywood och slog igenom mot Jennifer Lopez i Selena. Han är nog fortfarande mest känd som den spännige Detective Paul Falzone i Uppdrag: mord.

Trebarnspappan Seda fyller fyrtio i höst men ser tio år yngre ut och är oförskämt snygg i Versace-kavaj och Michael Kors-skjorta när jag träffar honom i en svit på Beverly Wilshire Hotel. Han blir glad som ett barn på julafton när jag nämner att jag är ett stort fan av Uppdrag: mord.

Kände du till John Basilone innan du fick rollen?

– Lite vagt, om jag ska vara ärlig. Men det finns många likheter: vi föddes båda i New York, växte upp i New Jersey, vi har båda boxats. Han ställdes inför några oerhörda situationer, och jag kan bara hoppas att jag skulle haft en gnutta av modet han hade.

Efter sin kämpainsats vid kulsprutenästet blev John Basilone hemskickad och belönades med en Medal of Honor. Idag är han en stor krigshjälte som hedras med en parad i New Jersey varje år. Googlar man honom är det första man ser en målning från 1945 där Basilone poserar med söderriven skjorta, svällande muskler, blicken mot horisonten och en fet kulspruta i famnen. Han ser ut som en korsning mellan Rock Hudson och Rambo.

Basilone har med tiden blivit en mytisk figur – hur skildrar man någon som nästan är en superhjälte?

– Jag tror inte att John Basilone skulle kalla sig själv för »hjälte«, eller säga att han förtjänade en Medal of Honor – det är snarare en titel han skulle ge sina mannar. Jag försökte skildra honom som en vanlig snubbe från New Jersey som älskade det han gjorde, älskade att vara marinkårssoldat.

Kolla på mig: jag är ingen Rambo. Jag skulle aldrig skildra honom på det sättet. Jag är en pappa, jag har barn. Jag tänkte såhär: jag är deras far, deras ledare. Det var så jag försökte hitta kopplingen till Basilone. Som far försöker du förbereda dig på alla upptänkliga situationer som kan hända när barnen är med. Vad händer om någon attackerar oss? Det gäller att vara så beredd det bara går, och inte ens då går det att vara beredd på allt. Om jag var ute med mina barn i djungeln på en hajk, och plötsligt mötte en flock vargar, skulle jag inte gömma mig bakom min dotter. Hon kommer att gömma sig bakom mig. Självklart kommer jag att vara rädd, men instinkten kommer vara att beskydda dem och snabbt försöka lista ut hur jag ska rädda oss, eller i alla fall mina barn. Hur kan jag få dem att överleva så länge som möjligt, om det så ska kosta mig livet?

Jag tog allt det och använde det i mitt porträtt av John Basilone. Jag försökte visa hans mänskliga sida.

Vad var det som drev honom?

– Han visste att det fanns ett uppdrag, och det uppdraget skulle genomföras oavsett vad som måste göras. Du kommer att vara rädd, sliten och trött, och då behöver du din kamrat som drar upp dig på fötter igen, precis som han behöver dig. Kamratskapen mellan männen, det band som bara kan formas i såna situationer, var otroligt viktigt. De ger sig inte, för om de ger sig och fegar ur förlorar de. Amerika förlorar, alla förlorar. De blev tränade för det här, de åkte dit, och de tänkte inte backa. Vad som än krävdes skulle de få jobbet gjort – det var drivkraften.

Efter att Basilone skickades hem och fick sin medalj blev han en galjonsfigur för armén och snart en kändis som valsade runt i media. Han skickades på en reklamturné för att sälja krigsobligationer under vilken han träffade sin kvinna och gifte sig. Basilone blev erbjuden flera bekväma jobb inom armén, men vantrivdes och begärde att få bli tillbakaskickad till kriget, något man vanligtvis inte gjorde med soldater som fått hedersmedaljen. Sommaren 1945, mindre än två år efter att han kommit hem, drog han på sig uniformen igen och deltog i landstigningen av Iwo Jima, där han dödades av en japansk granat.

Varför valde han att åka tillbaka?

– Ja, varför? Jag menar, han överlevde helvetet – varför återvända? Jag tror inte han gillade kändisskapet. Och kriget höll fortfarande på, så medan hans män stred i Stilla havet fjantar han runt på cocktailpartyn. Det fanns säkert en del av honom som försökte acceptera det nya livet men hjärtat var inte med. Och medan han brottas med beslutet träffar han sin fru Lena – och han åker ändå tillbaka! Det verkar helt absurt. Men jag tror att till och med Lena förstod att djupt inne i honom fanns en dörr som var lämnad vidöppen, som inte ens hon kunde stänga. Det låter galet, men jag tror han var som lyckligast i strid med sina mannar. Jag tror att han verkligen var säker på att han skulle klara sig – på ett märkligt sätt trodde han kanske att han var osårbar, eftersom han överlevt Guadalcanal. Lena gifte aldrig om sig och 55 år senare gick hon bort, och jag är säker på att hon hade velat ha honom hos sig under alla de åren, men samtidigt förstod hon nog att han trots allt dog lycklig.

Jon Seda sänker rösten.

– Det är hårda bud, alltså… Här sitter jag och pratar med dig, och har vad många skulle kalla en framgångsrik karriär. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad. Men inte en dag går utan att jag funderar på vad som skulle kunnat hända om jag hade fortsatt med boxningen. Hade jag klarat det? Skulle jag blivit en mästare? Vem vet, jag kanske hade blivit knockad och dödad, eller förlamad – eller bara slutat som en medelmåtta. Men det är oavslutat. Och under resten av mitt liv kommer jag att ha det här kvar inom mig. Jag drömmer ofta att jag boxas, jag träffar min tränare som dog för flera år sen. Det känns så verkligt. Folk säger att jag är tokig, jag är ju skådis nu, men det finns en del av mig som verkligen saknar boxningen big time. Det är en dörr som lämnats vidöppen… Det är det enda jag kan relatera det till.

Den tredje huvudpersonen i The Pacific är Robert Leckie, även han uppväxt i New Jersey. Dagen efter japanernas attack mot Pearl Harbor tog tjugoåringen Leckie värvning i armén, och tjänstgjorde precis som Eugene Sledge i 1st Marine Division. Leckie var med i striderna på både Peleliu och Guadalcanal och hans memoarer från kriget, Helmet for My Pillow, är en av de viktigaste inspirationskällorna till The Pacific. Efter kriget blev Leckie militärhistoriker och skrev ett fyrtiotal böcker innan han avled 2001.

Robert Leckie spelas av James Badge Dale, doldisen i trion, med ett gäng tv-inhopp på sitt cv och en biroll i Scorseses The Departed. För 24-fans är han bekant som CTU-agenten Chase Edmunds, som dejtade Kim Bauer i säsong tre. 2010 kan bli hans stora genombrott, om AMC:s kommande tv-serie Rubicon blir en hit.

»Badge«¬†sportar en klädsam Wayne Conye-från-Flaming-Lips-look med pipskägg och är en vän av långa, tankfulla konstpauser.

– Leckie var bigger than life. Han kunde vara jobbig, ha åsikter om allt och vara jäkligt sarkastisk. Men samtidigt hade han en konstnärssjäl. Under kriget började han ifrågasätta vad vi människor gör här i världen.

Hur var inspelningen?

– En rätt stor del av tiden var vi skitskraja. När man filmar så mycket stridsscener försöker man bara undvika att bli skadad. Det var explosioner överallt, granater som detonerade… om du tog ett felsteg kunde du bli skadad, förlora en arm, förlora hörseln.

Några avsnitt in i serien kommer Leckies trupp till ett flygfält på ön Peleliu som de ska försöka ta över från japanerna, under stort motstånd. Det blev en minst sagt dramatisk inspelningsdag:

– Vi övade i timmar och gick igenom exakt var sprängladdningarna var gömda. Tillsammans med stuntteamet och fotograferna fick man lära sig innantill var man springer och var det smäller. Det var helt galet: »OK, jag svänger vänster vid den avhuggna armen«¬†liksom. Så var det dags: sista scenen för dagen som hade tagit två timmar att rigga. Jag kutar som en dåre genom ett fält – och så tappar jag hjälmen. Allt jag kunde tänka var »Nej nej nej, jag behöver verkligen that fucking helmet!«¬†Så jag böjer mig ner för att ta upp den och råkar sparka till den så att den rullar ner i en grop med en preppad granatexplosion i. Precis när jag kommer fram smäller det och jag kastar mig bakåt. Jag gjorde nästan en bakåtvolt för att inte få sprängladdningen i ögat. De fick med det på film – och det såg helt fantastiskt ut, precis som om jag sprängs i bitar. Men eftersom man ser att det är jag kunde de inte använda det.

– Det var precis så det var: om man inte var på sin vakt, om man slutar tänka i bara några sekunder, kan man göra ett fatalt misstag. Det gjorde att man fick en grym respekt för jobbet. Det var den världen vi levde i under tio månader. Det kunde bli riktigt mörkt och deprimerande, särskilt om man tänkte på männen som verkligen var där, att allt verkligen hade hänt på riktigt.

Innan inspelningarna sattes alla skådisar i träningsläger på plats i Australien, under tio stenhårda dagar, för att komma i form.

– Det var helt galet och jag vill aldrig göra om det, skrattar Joseph Mazzello. Jag tappade sex kilo på tio dagar. Det var det mest fysiskt och psykiskt utmattande jag nånsin varit med om. Jag hade kollat på extramaterialet till Band of Brothers innan och tyckte det såg rätt soft ut, så jag var absolut inte förberedd på vad som väntade. Det var väldigt autentiskt. När vår drill instructor var klar med oss åkte han tillbaks till sin tjänstgöring i Irak. Vi sov tre timmar per natt och fick en måltid som vi hade fem minuter på oss att äta. Så det var ingen idé att ens försöka göra upp eld, jag brukade bara slita upp förpackningen och trycka i mig innehållet. Det blev en del skador: en kille bröt några revben, en annan bröt nyckelbenet, nån fick en kniv i foten… det var ganska riskabelt. Jag tror det var det som var avsikten, att vi skulle få en känsla för hur farligt det var.

Dale Dye, pensionerad marinkårskapten och flitigt medaljerad vietnamveteran, var inhyrd både som rådgivare och som second unit-regissör. Dye har medverkat som både sakkunnig och skådis i bl a Plutonen, Rädda menige Ryan och Band of Brothers. Jon Seda är full av beundran inför den gamle:

– Nu fattar jag varför Band of Brothers och Ryan kändes så verkliga! skrattar han. Det var otroligt. Det var bara tio dagar – men det¬†vi lärde oss på de tio dagarna, från kamratskapet mellan soldaterna till hur man hanterar ett vapen till hur en marinkårssoldat går, pratar och uppför sig… utan det, och utan de tio dagarna, hade vi inte kunnat göra serien så verklig, både för oss och för publiken. För kapten Dale Dye tänkte inte släppa igenom några felaktigheter. Han litade på oss, vi litade på honom. Vi ville inte göra honom besviken – vi ville göra honom stolt.

Hur pass delaktiga var Steven Spielberg och Tom Hanks?

– De var väldigt hands-on på ett sätt, men grejen var att vi var helt isolerade, säger James Badge Dale. De tog oss halvvägs runt jorden, släppte ner oss mitt i djungeln och sa »Do it!«.¬† Jag tror det var viktigt att Hollywood-stämningen inte fanns där. Det kändes inte som det brukar göra att spela in en film, man gick inte tillbaks till sin husvagn mellan tagningarna, det var varmt och eländigt.

I början av träningslägret gjorde Tom Hanks en snabbvisit för att peppa sina skådespelare. James Badge Dale:

– Vi var i djungeln och blev beordrade att sätta upp våra tält. Jag är ingen campare, jag är från New York, jag vet inte hur man sätter upp ett tält. I två och en halv timme har jag nån uppe i ansiktet som skriker och gastar åt mig att jag inte får upp tältet ordentligt – och då kommer Tom Hanks och ger ett motiverande tal, och jag bara »Kan inte du hjälpa mig med tältet istället?«¬†(skrattar) Men jag vet att det där talet var oerhört viktigt för många av de andra skådisarna. Han kickade igång projektet, berättade vad han hade velat åstadkomma med Rädda menige Ryan och Band of Brothers, och vad han ville med The Pacific. Och att det här var något helt annat. Det var nästan som om han lämnade över stafettpinnen till oss och sa: nu är det här ert. Och sen drog han.

Varför är vi så fascinerade av Andra världskriget-skildringar?

– Det var ett krig som var helt unikt i sin omfattning, och i vad som stod på spel, säger James Badge Dale. Vi snackar världsdominans. Det var sannolikt det sista kriget där det fanns en sanning om vad som var rätt och vad som var fel. Det var sista gången som alla i vårt land, och i hela världen, reste sig och var tvungna att ta ställning. Kvinnor gav sig in i industrin, alla bidrog, alla offrade sig. Det fanns ingen tvekan: förlorar vi det här kriget så tar ett annat land över vårt. Kollar man på bilderna av soldaterna i andra världskriget, 21-åringar, så ser de inte ut som 21-åringar gör idag. 21-åringar idag ser ut som om de är typ femton år, bortskämda småungar, och jag är likadan. Jag har aldrig behövt kämpa som min farfar fick göra. Det finns mycket att lära.

Är det svårt för oss idag att föreställa oss hur det var?

– Absolut, säger Joseph Mazzello. De mest otroliga historierna är alltid sanna. Tänk dig att en hel generation av människor var tvungna att gå igenom det här – jag kan inte föreställa mig hur jag eller nån jag känner skulle klara det. Men alla gjorde det, och det var inget snack om saken! Det måste göras.

Det var mer som stod på spel än någonsin förut. Det är otroligt att tänka sig.

Simon sträcker fram långfingret

2010-04-16  

Ah, ett riktigt klassiskt David Simon-ögonblick redan i pilotavsnittet av Treme: dj:n Davis McAlary (Steve Zahn) stormar in i ett igenbommat Tower Records för att hämta några cd-skivor med sitt gamla band »Uncut¬†Funk«¬†innan hela inventariet skickas iväg. McAlary baserar sig på en riktig New Orleans-dj med samma förnamn (lyssna på hans Myspace, låter ungefär lika enerverande som jag redan tycker att Steve Zahn är i den här rollen). Liksom John Goodmans karaktär i samma avsnitt har McAlary något omisskännligt Simonskt över sig: bägge hör till kategorin sanningssägande no-bullshit-snubbar som både ideologiskt och bokstavligt visar långfingret mot etablissemanget, systemet, regeringen, företagsvärlden… kort sagt allt som enligt dem inte har historia och själ.

Att Davis McAlary bryter sig in i en konkursdrabbad megastore och plockar åt sig en sällsynt Dave Bartholomew-box är den sortens poetiska rättvisa som den gamla papperstidningsjournalisten Simon antagligen applåderar.

Men visst var första avsnittet av Treme, som någon redan påpekat i kommentarsfältet här, framför allt en 80 minuter lång presentation av persongalleriet. Återstår att se vartåt det utvecklas: även om det bådar gott behövs det mer än en samling¬†vardagshjältar för att bygga en dramatisk serie.

Intressant förresten att HBO bränner av både Treme och The Pacific på söndagskvällar. Jag var skeptisk till de första fyra avsnitten av The Pacific (lite för teateraktig presentation av »gänget«, lite för pojkrumsnostalgiska kärleksscener, för mycket Greatest Generation-dyrkande) men de otroligt snygga och gripande krigsscenerna i senaste Peleliu-avsnittet var helt breathtaking. Jag gillar den tunna, bleka, sjukliga karaktären Eugene Sledge (en av de som baseras på en riktig marinsoldat) eftersom han ser så ung och bortkommen ut: det är så man föreställer sig amerikanska krig också i dag, en massa tragiskt unga killar (och numera även tjejer) som egentligen borde vara hemma och spela tevespel, inte simulera att de gör det.