Weird Science
Det magnifika magplasket

2007-01-16  

Pappan har lirat bort både pengar och sitt jobb på usla aktieaffärer och ligger mest barfota på vardagsrumsparketten och kollar teve.
Och den snart trettioårige sonen har, trots en skolbakgrund som både supersmart och sportig tjejfavorit, utvecklats till en osannolik slacker i pappas fotspår.
Inte undra på att mamman, som den här dagen glömt bort att hon bjudit väninnorna på eftermiddagste, får panik när de ringer på dörren – hon har ju hållit uppe skenet av en hyfsat lyckad familj, och får väninnorna se maken och sonen i full icke-action rämnar allt. Sonen ligger nämligen fortfarande och drar sig på madrassen vägg i vägg med köket, i kalsonger och linne. Men mamman hinner – efter en frustrerad raket-utskällning – få in pappan i sonens rum och tvinga dem att vara knäpp tysta bakom stängd dörr.
Och så hade allt kunnat sluta i frid och fröjd och en trevlig testund väninnorna emellan.
Men Kang Ho (sonen, spoofigt spelad av k-popstjärnan Eric Moon) blir kissnödig. Ett typiskt tema för den sydkoreanska dramedy-serien Super Rookie: snart 30 år, och kan absolut inte hålla sig… Pappan håller honom desto hårdare, bönar att »du måste ju försöka«, medan sonen försöker slita sig loss. Brottningsmatchen som följer är på sätt och vis lika ohejdat komisk som nakenfajten mellan Borat och hans producent. Så där överdrivet härligt lång och på allvar. Tills Kang Ho kommer på det snillrika att kittla under fötterna för att pappan ska släppa greppet.
Det slutar med att sonen lyckas ta sig ut ur sitt rum, med pappan släpande efter fötterna, och en supergenerad mamma som vänder bort blicken.
Roligast av allt är, när sonen sprungit iväg på toaletten, hur pappan försiktigt hasar tillbaka, baklänges på mage, in i sonens rum. Med en förlägen harkling.
Jag har, som utlovat, kollat allt mer på sydostasiatisk teve, och är förvånad över att det jag hittills hunnit se från Hongkong och Japan är så underlägset det sydkoreanska, vars säregna mix av romantiskt drama och superlarvig dråplighet bildar ett slags Extreme Dramedy med ett skamlöst underhållningsvärde. Och med soundtrack nersåsade med bitterljuvt sofistikerad jazzpop (faktum är att jag kan sitta och bara zappa mellan förtexterna bland teveerierna på AznV.tv för att höra alla rörande snygga ledteman).
Veckans Slapstick, alltså: Att någon blir ertappad i en genant situation liggande på mage! Satan vad kul. I synnerhet när det gestaltas så väl som i scenen ovan, av koreanske veteranen Park Chil-Yong – eller som i senaste avsnittet av Desperate Housewives, av den ur komiksynpunkt underskattade Teri Hatcher. Jag har även tidigare skrivit om hur träffsäker hennes tajming varit när hon slapstickat fram rollgestaltens personlighet, och efter en längre tid av nedtoning gjorde Slapstick-Susan storartad comeback i söndags:
Hon hade precis sagt hej till dottern och hennes kille i köket, som hastigt tystnade i sin livliga sexkonversation, så halvvägs upp i trappan stannade hon för att tjuvlyssna; lade sig ner för att höra bättre. Men tappade balansen och gled förargligt på mage ner i köksgolvet. Och påstod att hon letade efter ett borttappat örhänge.
Just ögonblicket när hon hävdade detta, med benen pekande rakt upp i trappan som ett skrikande bevis på att hon ljög, var det roligaste jag såg förra veckan – trots säljturnéerna i The Office och William Shatners kazootrombone i New Orleans-episoden av Boston Legal.