Weird Science
Våldet i drömfabriken

2010-07-27  

Inception innehåller modern tids bästa raggningsreplik, det får man ändå ge den. Joseph Gordon-Levitt frågar Ellen Page lite casual om hon vill hänga med och »se lite paradoxal arkitektur«. Det är snyggt och kan mycket väl komma att ersätta den rådande klassikern »Vill du följa med hem och kolla på mina etsningar?«. Minns var du läste det först!

Det jag imponeras av i Cristopher Nolans senaste storfilm är inte nödvändigtvis storyn om drömtjuvarna, eller ens de tekniska lösningarna (paradoxal arkitektur!). Faktum är att just storyn ter sig ganska löjlig när den först läggs fram. Leo DiCaprio, med vattenkammad snedbena (gentlemannatjuvar har alltid vattenkammad snedbena och kostym av 1950-talssnitt) och framåtböjd överkropp, påpekar för en rik affärsman att om han vill skydda sig mot intrång och den värsta formen av industrispionage gör han bäst i att investera i en workshop med världens bästa extractor (Leo själv) där affärsmannens undermedvetna tränas i självförsvar.

Tjenare.

Nej, själva storyn är för mycket pojkfantasi för att imponera på mig, på samma sätt som Matrix lämnade mig helt oberörd. Vad är det med det här med att rädda det parallella universumet för att rädda sig själv som alla gillar?

Säkert kommer Inception också, liksom Matrix, att resultera i en ny våg av tröttsamma scifi-filmer som utspelar sig i drömmen/i det undermedvetna/i kroppen/i hjärnans mest outforskade områden. Räkna med en slick heistfilm där Oceans 11-gänget ska sno minnen från en rik affärsman inom ett år. Casey Affleck som hjärnvaktmästare säkert, som kanske glömmer att städa i ett visst hörn av hjärnan innan han, genom något högteknologisk lösning, försvinner ut genom affärsmannens öra eller liknande.

Nå.

Förutom att Nolan lyckats få med Hollywoods kanske tre största babyfaces i ensemblen (Leo DiCaprio, Ellen Page och Cillian Murphy kommer aldrig någonsin att se ut att vara något annat än mellan 20 och 30 år gamla, och ovan nämnda Joseph Gordon-Levitt besitter liknande chanser) är det våldet som imponerar på mig mest.

Nolan gillar ju bombastiska våldsscener, explosioner och raseringar av stora byggnader, det vittnar flera av hans tidigare filmer om.

Jag hade stora problem med våldet i Batman Begins, tyckte det var onödigt rått. Jo, visst förstår jag att tanken var att mänskliggöra Batman, visa att han är en skicklig slagskämpe, som inte besitter superkrafter. Men våldet var i överkant, tycker jag, det skitade ned en annars briljant film, gjorde den blodsstänkt och obehaglig på ett enbart otrevligt sätt som kändes som en akutmottagning tre på natten en lördagskväll. Den sortens våld man inte vill veta om, som man gärna vill glömma bort.

Folk som känner mig vet att jag lider av en psykos som gör att jag inte kan se våld, inte ens på film. Jag har därför inte sett filmer som Pulp Fiction eller teveserier som The Wire och Oz, som säkert är jättebra, men som jag vet kommer att vålla mig obehag på grund av sin våldsamma natur. Det går inte, jag mår illa, jag får något man kanske kan kalla våldsflashbackar eller våldsföreställningar som skrämmer mig för alltid efteråt.

Jag har avstått från att, mot betalning, recensera filmer eftersom de antagligen innehåller obehagligt våld. (Hur jag kan tycka att 24 är min favoritserie är något jag får återkomma till, förklaringen är invecklad.)

Så hur kan då Inception vara ett undantag?

Jo, därför att jag både förstod och kände våldet. Trots mina mediokra kunskaper inom naturvetenskap och teknik hängde jag ändå hyfsat med på Inceptions metanivåer, baskunskaper i psykologi och hypnosteorier. Jag såg våldet för första gången inte som våld utan som symbolen och känslan av att ens undermedvetna attackeras och försöker försvara sig. Murarna som rasar – inte bara ett uttryck utan här faktiskt rent fysiskt – för att blotta ens innersta, det man aldrig, aldrig, aldrig vill visa en enda människa. Jag har varit med om det flera gånger.

I natt drömde jag (igen) om min döda pappa. Känslorna i min dröm, när han är med, är så starka att jag i vaket tillstånd skräms av dem. I natt drömde jag att jag bröt mig in i pappas gamla lägenhet. Ja, jag bröt mig in med all förtvivlad kraft jag kunde uppbåda, slog på dörren, svettades, tog till allt jag kunde hitta. Jag skulle in.

Därinne visste jag att det var bråttom, skulle jag hinna? Hinna haffa något, känna något som pappa en gång rört vid, bara för att komma honom lite, lite nära innan det var för sent – igen. Jag kände att »de« var hack i häl. Men det var livsviktigt för mig att hinna.

Jag såg mig febrilt omkring i lägenheten, såg att den höll på att förändras, inte mycket av pappa kvar i den nu. Såg hans gamla skrivbord bortglömt i ett hörn bland bråte och i drömmen lägger jag mitt svettiga och tårfuktiga ansikte så nära skrivbordsskivan jag kan. Jag tog ett djupt andetag och känner den där doften av tobak, mörkt trä och något metalliskt som är pappas lukt. Lite till, lite till. Bara lite pappa till.

Sen var det för sent, de skulle snart komma och ta det ifrån mig. Jag visste att de var nära nu.

Vilka? Vad är de ute efter?

Jag vet inte, mitt minne av pappa, tror jag.

Ni får tycka vad ni vill. Kanske har jag tappat bort er redan, kanske orkar ni inte läsa, jag vet att det är trist att höra på andras drömmar. Men i min drömvärld ser jag dem inte, de som är ute efter mig och mitt minne av pappa, men jag känner dem. De känns som i Inception. De är ansiktslösa, farliga män. De vill krossa minnet av pappa samtidigt som de vill åt mig på något sätt, jag vet inte så noga. Det ligger mig inte för att slåss tillbaka men hade jag varit mer av DiCaprios/Doms sort hade jag gjort det. Försvarat min rätt till minnen, mot det undermedvetna som säger att jag måste släppa taget, ge upp, låta skurkarna få det de vill åt. Nej, säger jag. Nej! Fast det är kanske mitt förnuft jag slåss mot, egentligen. Jag vet inte.

Det innersta är en labyrint, ett pansarsäkert kassaskåp, precis som i Nolans vision. Mitt undermedvetna skyddar det. Känslan av att det är under attack är stark, när det händer. Också precis som i filmen.

I Inception är det granater, skjutvapen och arsenaler av teknologi. Det är hemliga kombinationer, valv och inlåsta dokument. Försvar till vilket pris som helst, innan det där oförutsägbara inträffar, eller, i mitt fall, innan nattens sista festprissar passerar förbi utanför min port och skrålar så att jag vaknar, förvirrad för en sekund, fortfarande i försvarsställning, i alla fall i sinnet, redo att försvara det jag gömt i hjärtat. Det smakar blod och våld då, i min mun. Det enda blod och våld som jag faktiskt kan begripa.

Och det våldet såg jag i Inception.