Weird Science
#BestShow10

2010-10-16  

Häromdagen passerades en populärkulturell milstolpe. Ett av de mest respekterade humorfenomenen i modern tid fyllde tio år – men är man inte nere med den amerikanska alt comedy-scenen lär jubileet ha gått obemärkt förbi.

The Best Show on WFMU är ett radioprogram. Det är tre timmar långt. Det sänds varje tisdag på världens bästa radiostation WFMU i Jersey City, New Jersey. Programledaren heter Tom Scharpling. Han spelar lite musik. Folk ringer in. Ibland är en gäst på plats i studion. Fokus ligger på prat. Diskussioner. Humor.

Det är den tekniska beskrivningen. Men The Best Show on WFMU är så mycket mer än ett radioprogram. Det har under sina tio år i etern blivit en institution, ett tillhåll för komiska genier som Jon Glaser, H. Jon Benjamin, Patton Oswalt, Todd Barry och Zach Galifianakis, men också en tillflyktsort för musiker som Aimee Mann, Ted Leo, Ben Gibbard och Jon Auer. Trots sin i relativa termer obskyra tillvaro hyllas programmet ständigt och jämt av The AV Club och Pitchfork, Conan O’Brien älskar det, och GQ utnämnde nyligen Tom till »the funniest man you haven’t heard of… yet«. Kring programmet har det vuxit fram en passionerad community som gör att The Best Show varje år drar in rekordmycket pengar åt (helt och hållet lyssnarsponsrade) WFMU. The Best Show är en hubb – för humor, musik, diskussioner om film, teve, serietidningar och mycket annat.

Men det som fått de flesta, inklusive jag själv, att dras till programmet, är den humor som Tom Scharpling själv bidrar med, ihop med sin kumpan Jon Wurster. Jon är till vardags trummis i Superchunk (och ett otal andra band), men tillsammans med Tom ligger han bakom några av de mest oförglömliga humorögonblicken de senaste tio åren, oavsett medium. Grundkonceptet för deras »bits« är nästan alltid detsamma: bland alla normala telefonsamtal till programmet dyker det då och då upp extra skruvade karaktärer – de flesta härstammande från den fiktiva New Jersey-hålan Newbridge, samtliga gestaltade av Jon. Samtalen börjar för det mesta lugna och sansade, men spårar snart ur totalt, tar ofta sensationella vändningar, och slutar inte sällan med att Tom hotas till livet. Eftersom humorduon är fria från reklamradiorestriktioner – WFMU opererar utifrån filosofin »freeform radio«, där alla DJs har fria tyglar över sina program – har de tid att långsamt och omsorgsfullt bygga upp dessa konversationer till de mest svindlande höjder. Det hör inte till ovanligheterna att samtalen sträcker ut sig över en halvtimme eller mer. Resultatet är en slow burn av episka proportioner.

I tisdags sändes ett mycket fint hyllningsprogram till The Best Show. Det är inte det lättaste att sammanfatta tio års radiounderhållning, ens om man har tre timmar på sig, men Associate Producer Mike och Therese gjorde ett bra jobb. (Tom har tagit en liten paus för att ladda batterierna, och var inte själv på plats för att ta emot folkets jubel.) Det blev en blandning av klassiska klipp från programmet, personliga minnen från värdparet, och gäster som ringde in. Bland de mer namnkunniga på linjen kan nämnas Ted Leo, Paul F. Tompkins, John Hodgman och Aimee Mann, men många av programmets helt vanliga dödliga lyssnare och en rad stammisar hörde också av sig. Samt en av Jons mest populära karaktärer, Philly Boy Roy.

Om man missade programmet kan man lyssna på arkivet här – som innehåller en detaljerad playlist, så man kan hoppa till valfritt segment om man så vill. Väldigt smidigt. Det kan till och med fungera som en bra introduktion till programmet, om man är obekant med det.

(Annars är podcasten Best Show Gems – »the best of The Best Show« – det enklaste sättet att stifta bekantskap med framförallt Jon Wursters bidrag till programmet. Och får man blodad tand av den kan man därefter ge sig på tretimmarsupplagan, som också podcastas. Full transparens: jag är inblandad i produktionen av Best Show Gems.)

Bitvis var det lite begravningsstämning över tisdagens program, och det är ju lite olyckligt eftersom The Best Show ju faktiskt inte är över – även om vissa pessimister tycks tro det. Tom tar bara en paus. Men lite makabert blev det emellanåt, när folk nästan fick hejda sig från att prata om Tom i imperfekt, som vore det en likvaka.

Då var det betydligt mindre kvalfyllt och mer hjärtvärmande att följa hashtaggen #BestShow10 på twitter. Ted startade den tidigt under tisdagen, och sedan rasslade det in favoritminnen från de tio år som gått: karaktärer, citat, gäster, uttryck, återkommande inslag, minnesvärda händelser. Som trogen lyssnare var det väldigt trevligt att ta del av. Och det var under den strömmen av tweets som jag insåg hur otroligt mycket material Tom och Jon jobbat fram under åren. Alla telefonsamtal, alla gubbar, det enorma fiktiva Newbridge-universat. Och hur mycket det betyder för folk. Det är verkligen sanslösa mängder humor av den allra finaste kvalitet de har producerat, år ut och år in.

Påmindes också om den gamla fan-tävlingen initierad av Tom för ett par år sedan: The Best Show Video and Art Contest. Många underbara bidrag, inte minst detta ljuvliga dock-reenactment av ett samtal till programmet.

Om du har en gnagande känsla av att det är något du saknar i ditt humorliv, något som på ett magiskt men samtidigt logiskt sätt knyter samman ditt intresse för Mr. Show, Pattons ståuppande, Tim & Erics galenskaper och Martin Short-filmen Clifford – gör dig då en tjänst och kolla upp The Best Show on WFMU. Det kan vara precis det du behöver.