Weird Science
Barnkvinnorna på Whedons bakgård

2008-07-12  

bild-1.jpgJoss Whedon har inte visat något som helst intresse för den lilla rutan sedan hans rabiat fan-kramade sci-fi-pärla Firefly för fem år sedan gick i graven efter bara en säsong. I stället har han ägnat sig åt att författa serietidningar och glida runt mellan filmprojekt som aldrig blir av, samt under strejken roat sig med en »musicom«-serie direkt för webben, Dr Horrible’s Sing-Along Blog med Neil Patrick Harris som sjungande superskurk (nedladdingspremiär på tisdag).

Inte undra på att hans tevecomeback i höst, Dollhouse, är årets kanske mest hypade nya dramaserie. Den handlar om agenter som löser sina fall genom att få andra personer »nedladdade«; i sig själva är de tomma kärl utan minnen eller personlighet. Ett upplägg som ger mig en vag oroskänsla. Det är väl inte dags för barnkvinnorna igen? De som dyker upp i varje Whedon-serie som ett slags mörk skuggsida till de mångbottnade kvinnoroller han blivit känd för.

Whedons verk kryllar av starka, oberoende, modiga och snabbtänkta kvinnor. Men så var det River i Firefly, beskriven som en kvinna som bekämpar sina inre demoner och som fått ofantliga mängder backstory – men allt man ser i avsnitten är en autistisk åttaåring i en vuxen kropp. River går runt och pysslar, lägger huvudet på sned och kisar med ögonen när folk pratar med henne, och… ja, det är väl mest det hon gör. Andra i serien har vilja, planer, handlingskraft, men inte River. Hon är som en parodi på begreppet objektifiering. Rivers hjärta och hjärna har stulits ifrån henne. Ska de återkrävas måste omvärlden ta hand om det, själv skulle hon bara sitta och leka med omslagspapper tills hon svalt ihjäl.

I varje Joss Whedon-serie finns dessa barnkvinnor – från Drusilla i Buffy the Vampire Slayer till Fred i Angel. Alltid vackra, spensliga och lite galna, vilket alltid yttrar sig i att de beter sig som passiva, truliga barn (eller snarare truliga barn tolkade av 17-åriga vampire-lajvare). Det här är förstås inget som är exklusivt för Whedon: det är en välspridd film- och teve-pseudovetenskap att mental sjukdom hos unga kvinnor yttrar sig genom att huvudet läggs på sned, rösten höjs en halvoktav till irriterande singsong-läge och händerna fipplar frenetiskt.

Vad är det som gör att den uttalade feministen och mästerlige karaktärtecknaren Joss Whedon ständigt dras till denna kliché? Han som byggde sju säsonger av Buffy på utforskandet av kvinnors makt, han som utan att darra svänger sig med uttryck som livmodersavund? Det kanske är som i klassiska Buffy-avsnittet Superstar, att allt han inte vill stå för och rensar bort från sitt författarskap manifesterar sig i ett hårigt monster. I det här fallet en våpig tonårsgot som gång på gång sticker upp sitt bleksiktiga huvud.

[2008-07-12 11:23]
David

Jag älskar det mesta Whedon gjort men hans utnyttjande av klichéer är väl knappast begränsat till ”den unga knäppa kvinnan”? I t.ex. Firefly har vi även lyxhoran med hjärta av guld, den utåt cyniske men fortfarande idealistiske kaptenen (med hjärta av guld), den unga tjejen som visar sig vara ett mekaniskt geni (med hjärta av guld), den beväpnade amazonkvinnan (med hjärta av stål…), etc. Inga av dessa karaktärstyper är väl särskilt originella. Frågan är väl vad man sedan gör med dessa klichéartade karaktärer?

I Riverfallet är det väl svårt att säga med tanke på att serien avslutades så abrupt, men med tanke på sista avsnittet i serien och den efterföljande filmen så verkar det inte som det var tänkt att att River skulle vara den hjälplösa knäppa flickan för evigt.

[2008-07-12 11:35]
Albin

Jag håller med om att det är en lite konstig arketyp han använder sig av, men jag vill ändå påpeka att det är en väldigt liten del av Whedon-mytologin.

Jag menar, Drusilla var inte en stor karaktär i Buffy. Och dessutom var hon och Spike båda tänkta som spegelbilder av varandra; hon är en ”barnkvinna” och han var en rebellisk tonåring som aldrig växt upp.

Och Fred, hon var ju bara sån i några avsnitt. Det tog ju inte lång tid innan hon blev den super-smarta nörd-tjejen (d.v.s. Willow, innan magin och Oz/Tara).

River däremot håller jag med om stämmer bra in med vad du säger, och visst, man kan väl tolka det som en lite udda könsroll. Och jag håller med om att Dollhouse är kanske på väg in på oroväckande territorium.

Men jag tycker ändå att det är en lite orättvis anklagelse, för att Whedon’s primära kvinnoroller är bland de starkaste inom TV (eller film eller litteraturen, för den delen). Jag menar, när man tänker kvinnorollerna i Buffy så tänker man inte på Drusilla, man tänker på Buffy och Willow. I Angel tänker man på den supersmarta Fred och på Cordelia (som lider otänkbara kval för sina syner, och som är hjärtat i hela operationen). Och i Firefly, ja, då tänker i alla fall jag på scenen i Serenity där River spöar skiten ur femtio rymd-knuttar i Whedon’s motsvarighet till Mos Eisley-baren.

Jag är personligen mest orolig för att Dollhouse-premissen verkar rätt töntig (The Pretender, anyone?), och alldeles för mycket som en ”procedural”. Å andra sidan, en tonårstjej som jagar vampyrer är på pappret inte så himla intressant heller :). Jag litar helt och fullt på Whedon, han har än så länge inte gjort ett enda felsteg.

[2008-07-12 23:31]
rebkin

Bra timad Q&A med Whedon på Gawker:
http://gawker.com/tag/interview/?i=5024570&t=omg-gawker-qa-with-joss-whedon
”Q. I love that your fiercest ass-kickers are always girls. Buffy, Willow, Anya, River Tam, and I’m kind of assuming that Eliza Dushku’s character in Dollhouse is going to be the main force to be reckoned with. Yet we’re in the middle of a summer of action blockbusters and only one of them, Wanted, even involves a powerful woman. Is there some reason that we can have a woman or a girl be the main action hero on TV but not in movies?
A. Movies are from the Devil. Also, it’s only recently women got to be action heroes on TV. Progress is slow, and often non-existent. There’s plenty of cool comics with female characters… But all it takes is one Catwoman to set the cause back a decade.”

[2008-07-13 11:30]
Olle

Haha, Drusilla, Fred och River är nästan mina absoluta favoriter i de tre serierna. Tycker inte att de är särskilt lika (med Fred, baserar du det på säsong 5 då eller?). Drusilla är psykiskt galen på alla möjliga sätt, medan River är nästintill hjärntvättad och supersmart. Min fråga är: Var finns likheterna?

Whedon kommer äga tv-rutan än en gång, det är jag helt säker på. Men det kommer inte hända förrän i vår tyvärr. Dollhouse har premiär i januari (på måndagar), inte i höst.

Och om man är lite påläst vad gäller Dollhouse (intervjuer och recensioner) så verkar det bli hur bra som helst.

Vi har också det väldigt intressanta FOX-experimentet ”Remote-Free TV” vad gäller Dollhouse (och Fringe).

[2008-07-13 23:58]
Johannes Axner

Jag tycker det är fascinerande med personer som gillar Drusilla, jag själv känner bara en stark impuls att slå henne på munnen så fort hon är med i Buffy. Hon och River är extremt lika tycker jag, och Fred är farligt nära att trilla in på samma spår men som tur är så räddas hon och blir en mer tredimensionell figur.

River är egentligen bara spårlös och irriterande, Drusilla framkallar klart mer varma hatkänslor hos mig. Fred är dock, så fort hon slutar vara som en ”tokig” fjortisgoth, extremt sympatisk.

[2008-07-14 10:21]
Daniel

Hur Fred kom in i hypotesen om barnkvinnorna begriper jag inte alls. Om man ville skulle man istället kunna dra en tråd mellan Whedons olika hel- och halvknäppa kvinnoporträtt – Drusilla, Anya, Fred i grottan i Paelea, Illyria. Personligen har jag svårt för Drusilla, medan Anya och Illyria är ett par av mina favoritkaraktärer.

River påminner mest om Tara post brainsuck-episoden.

[2008-07-14 16:04]
Fredrik Adolvsson

Teresa, ett problem med din invändning mot River är att hon i allra högsta grad _är_ ett barn. Det är väl egentligen först i filmen som hon börjar växa upp och det är en utveckling som skulle ha tagit två säsonger om Firefly fått leva. Att kritisera Rivers avsaknad av styrka är som att kritisera ett spädbarn för att det inte kan gå eller tala rent.

För det andra håller jag inte med om Fred eller Drusilla heller. Fred kanske inte imponerar fysiskt, men hon är smart och hjälper ofta gänget med sin hjärna. Jag hoppas verkligen inte fysisk styrka är vad som räknas, det låter en aning trist. Drusilla å sin sida är en komplett tokburk och jag undrar om hon verkligen då ska dömas efter samma mått.

För det tredje undrar jag också varför alla kvinnokaraktärer måste vara starka. Jag älskar och föredrar starka kvinnor, både på rörlig bild och i verkligheten, men faktum är att inte ens i verkliga livet är alla kvinnor starka. Om man då ska göra en någorlunda korrekt spegling av hur människor fungerar måste båda varianter få finnas.

[2008-07-15 13:00]
Joss Whedon LMTD Edition : MovieZine.se - Blogg

[…] Joss Whedons (”Buffy the Vampire Slayer”) nya TV-projekt “Dollhouse”. Här och där spekuleras det redan i vad vi har att vänta oss och√Ǭ†√Ǭ†härförleden kunde man, bland annat här […]

[2008-07-31 22:58]
Nathalie

Läste en intervju med James Mastern från inte så länge sedan. Han sa att han håller på att snacka med Whedon just nu om en Spike film. Men vem vet… han börjar inte precis bli yngre…

[2009-03-14 19:06]
Weird Science » En sista oskuldsfull dag i dockskåpet

[…] som ett centralt drag. Men det tror jag inte. Jag tror att det hon lider av är ett löjligt dock-kvinnemanus och en allmän känsla av keffhet. Det är liksom inte hennes huvud som är tomt, tomt, tomt utan […]