Weird Science
»Jag tycker ändå att livet varit fullt av stora, fina saker.«

2011-01-10  

Den 29 december 2010 gör jag ett inlägg på Twitter: »De Niro har dött flest gånger i Hollywood. Vem ligger etta i Sverige? Satsar en slant på Per Oscarsson.«

Två dagar senare kan jag konstatera att det är slut med sådana roller för Per. Slut med några roller alls. Natten till nyårsafton har Per Oscarssons och hustrun Kia Östlings hus i Bjärka Långörna utanför Skara brunnit ner till grunden. Snart står det klart att paret befunnit sig i huset den natten. Bara skorstenen finns kvar.

Ganska precis tio år tidigare har jag befunnit mig där. Under en dag hemma hos Per har jag fått uppleva det roligaste och mest fascinerande möte jag haft med någon mot betalning (nåja, det är Nöjesguiden vi pratar här). Värmen, skärpan, humorn och min kanske naiva känsla av att det här han säger nu, det har han aldrig tidigare sagt – åtminstone inte så här öppenhjärtigt och äkta! Därför hugger det till när jag i senare intervjuer läser hur han uttalar sig med liknande formuleringar som dem han använt under vårt samtal. Nästan så att jag känner mig bedragen. Men när jag ännu en gång läser de där raderna kan jag ändå skönja en liten, liten skillnad. Mot mig har han varit aningen ärligare, sannare, uppriktigare än mot de där andra. Vi hade något där. Visst? Visst?

I vilket fall förblir det en dag och en människa jag aldrig glömmer. Inte heller stunden då vi framåt kvällen, efter att Per avfärdat större delen av sina skådespelarprestationer som usla, sätter oss i vardagsrummet och ser Jan Troells Ole dole doff som jag har tagit med mig på VHS-kassett. I den Guldbjörnenbelönade filmen spelar Per mellanstadieläraren Sören Mårtensson som för en ständig maktkamp med sina elever. Per har inte sett filmen på över trettio år och när den är slut vänder han sig mot mig och säger:

»Jag var ganska bra där, eller hur?«

Ja, Per. Du var ganska bra.

Första gången vi träffas är på Beatelund Säteri på Ingarö under inspelningen av Rumle Hammerichs filmatisering av Hjalmar Bergmans Herr von Hancken. Det är förmiddag i början av september 2000, och Per Oscarssons von Hancken promenerar i sällskap med Tuva Novotny, Johan Widerberg, Stefan Sauk och Alexandra Rapaport förbi ett parti krocket. Om och om igen. I inspelningspausen blir Per lite orolig att intervjun ska ske där och då, men blir lugnad av att jag bara är där för att heja på honom.

»Jaja«, säger han. »Det kan ju vara bra att få träffa sin bödel.«

Jag vet inte vem av oss han syftar på, om det är jag eller han som håller i yxan. Hur som helst bådar det inte gott. Inte heller hans fråga om Nöjesguiden har pornografiskt innehåll.

Tre veckor senare visas jag runt i Pers hus i Bjärka Långörna, en bit utanför Skara. I hallen sitter en inramad affisch för filmen Vi tre debutera från 1953 med Per i en av huvudrollerna. Vi slår oss ner i vardagsrummet. Per bär skjorta och röda hängselbyxor. Under tv:n ligger sex, sju videoband, program inspelade från teve. Per frågar om mitt efternamn.

»Österrikiskt«, säger jag.

Per hade en tysk mor.

»Jag heter Heinrich«, säger han. »Samma som Himmler. Det är ju hemskt. Men det finns många andra fina människor som har hetat Heinrich.«

Tittar du på dina gamla filmer någon gång?

»Nej, det tycker jag bara är pinsamt.«

Tänker du inte se ”Herr von Hancken” heller?

»Nej banne mig, det vågar jag inte. Jag skulle helst vilja vara på andra sidan jordklotet och inte återkomma förrän tio år senare när allting var glömt. Men det kanske är att överskatta sig själv.«

Är det alltid samma del av agerandet som du retat dig på när det blir fel?

»Det är för mycket utav överdrivet kroppsspråk… och talorganet eller nånting där som är galet. Det flyter inte, det är inte som ‚Ä∫musikk‚Äπ som Rumle säger. Det kanske kan passera, men så finns det där spöket att de underkänner min närvaro.«

Är det inte så att många anlitar dig för att du ska vara just Per Oscarsson?

»Nu ska jag spela i en dansk barnfilm om ett äldre par som får några unga flickor på gården för att mamman har tillbringat ett par somrar där som ung. Och varför tror du att jag har fått den rollen? De har stirrat sig blinda på Kan du vissla Johanna? naturligtvis. Och jag som inte ens pratar danska.«

Det är många som berättat att de störttjuter på julen när ”Kan du vissla Johanna?” sänds.

»Jaså, det är ju underbart egentligen! Det är väl fint, va?«

Du känner inget behov av att spara allt du varit med i?

»Fasiken nej, det är inte mycket man godkänner. När man har varit med så mycket orkar man inte spara allting.«

Men är det inte många som samlar på sig det man åstadkommit för att som gammal kunna sitta och minnas? Samtidigt låter det kanske inte så roligt att vara i en situation där man känner att man gjort allt…

»Nu som äldre har jag tidvis känt det där som att man ger upp livet. Jag känner mig fortfarande kreativ, och jag vill inte bara sitta och gosa med det förflutna. Det finns de som när de blir äldre kan gå och påta i jorden eller umgås med människor. Men det har aldrig varit något stort nöje för mig. Eller jo, jag tycker att det är roligt den första stunden så där, men…«

Har du svårt för kallprat?

»Men det är ju också viktigt att göra det.«

Det är svårt.

»Ja, jo, men en del tycker om att tjattra och förhoppningsvis snuddar man så småningom vid något större. Vädret är ju till exempel bara ett sätt att introducera sig i en lite djupare relation till en människa. Ett slags prolog. Det har jag märkt när jag åker med taxichaufförerna på morgnarna. Då tänker jag ibland att ‚Ä∫Äh fasen, ska jag sitta och prata nu igen? Då kan jag lika gärna sitta där bak‚Äπ. Men så tänker jag att om jag sätter mig i baksätet…«

Då undrar chaffisen varför…

»Ja, precis. Men det är ju inte långt in till stan, det är en kvart sådär…«

Valet att prata väder tror jag handlar om en rädsla för att stöta sig.

»Kanske det, men också om att släppa in människor. De är blyga, man får bryta upp dem. Men annars tycker jag att det går om man visar ett genuint intresse. Och jag kommer lätt in på det; att prata om relationer till livet eller…«

Jo, men det är ju ett visst hopp där.

»Det är klart, man kan inte omedelbart säga ‚Ä∫Hörrrudu, hurdant var det med ditt äktenskap egentligen?‚Äπ ‚Ä∫Herregud, vi känner ju inte varandra, jag vet inte ens vad du heter!‚Äπ Det fanns en gång i min tid då jag tänkte att jag skulle utmana det där och vara tyst med flit i de där situationerna. Bara för att se hur länge det gick.«

Men då tycker ju folk att man är ett svin.

»Det var ett sätt att utforska livet då, men det blev så artificiellt. Jag är en ensamvarg. Jag har inga vänner, och jag har inte sökt det heller. De enda jag umgås med är min hustru och barnen. Och vi umgås inte så där förfärligt mycket ändå. Här hemma blir det att jag måste spara på energin, för det är ju framför kameran som den behövs. Men jag är glad över att de finns och att finnas bland dem.«

Kan du styra din energi så, kan du lagra den?

»Det måste man. Jag måste lagra upp här (pekar mot huvudet) och förbereda mig. Och det är naturligtvis också en ångest och osäkerhet, för jag är en sådan dålig förlorare. Jag ville inte sitta där, när människor ser på det här jag gjort, och skämmas. Men ibland blir man lite nöjd. Den sista dagen av Herr von Hancken-inspelningen tänkte jag för några sekunder att ‚Ä∫Vad fasen, så här bra har jag inte spelat på år och dar‚Äπ. Och den scenen hade jag koncentrerat mig väldigt mycket på, jag mår så fruktansvärt illa när jag misslyckas med en scen. Jag vet ju att jag har ett maskineri som kan fungera, det är det som är det hemska.«

Men har du satt någon egen gräns för hur mycket du ska jobba?

»Nej. Jag är ju mycket äldre än min hustru och vi har lån på huset, det vill jag betala av så snart som möjligt. Jag är ju i en sådan ålder att jag ska dö. Och det händer väl snart också.«

Det där är märkligt hur gamla människor kan…

»… kan bli?«

Nej, hur ni kan säga så. Prata om sin egen död.

»Ja, men du är så ung. Du står på tröskeln. För dig ska det vara främmande också. Men vi som är på nedgång funderar mycket på det där. Jag tänker på vad jag kan ha i effektiv tid, innan hjärnan förmörkas. Det vore hemskt om man skulle råka ut för det. Då vill jag nog att man tar bort mig helt.«

Det är ungefär vad Ingmar Bergman också sa i en teveintervju för några månader sedan. Du har aldrig jobbat med Bergman…

»Nej, och han har aldrig jobbat med mig heller.«

Är Bergman värd all den höviskhet och respekt som han får?

»Nej, det tycker jag inte. En del av hans filmer är väldigt stora, andra är lite tråkiga och kunde ha stannat hemma hos honom.«

Du har själv regisserat två filmer, Ebon Lundin och Sverige åt svenskarna, som var en jättekonstig film.

»Har du sett den? Nej, det är ingen bra film.«

Och där dök Andreas Blek af Nosen upp, från din tolkning i Trettondagsafton.

»Ja, men det var ju mest sketcher, dåligt genomarbetat. Det fanns lite lustiga scener ibland, men det var så dåligt utarbetade karaktärer. Och det är ju idiotiskt att tro att en film blir bättre för att man har många kändisar i den.«

Varför blev det inget mer regisserande?

»Vet inte. Jag hyste en sorts hatkärlek till regissörer. Egentligen mer hat än kärlek. De var naturliga fiender. Jag ansåg att jag kunde leva utan dem, men att de inte kunde arbeta utan mig. De kan ju inte arbeta utan skådespelare men vi kan bli regissörer.«

Ser du mycket film?

»Nja, det blir på filmkanalerna då, och så har vi hyrt en del när vi varit uppe i Stockholm. Jag såg Den gröna milen, den var mycket bra. Den har lite av sagans form, den går in här (pekar mot hjärtat). Jag gillar den typen av film.«

Hur var inspelningen av Herr von Hancken?

»Jag tycker att tiden har gått väldigt fort, förutom början som var skräckfylld. Jag var vettskrämd, betedde mig som om jag aldrig spelat teater tidigare. Jag har inte haft en så här stor roll på år och dar. Rumle var förtvivlad och sa ‚Ä∫Jag hittar inte den här von Hancken, hur har du tänkt?‚Äπ Och bara att höra detta alltså, jag är så känslig för det. Mona Malm sa ‚Ä∫Det finns ingen annan i Sverige som kan göra det här‚Äπ. Det var en enorm kvarnsten på axlarna! Det visste ju jag också, men det tutar man ju inte ut så där.«

Och manuset var skrivet med dig i tankarna, då kunde du inte gärna säga »Ge det till någon annan, jag klarar inte det här«.

»Nej. Jag var förbannad på mig själv för att jag inte kunde få fram det där. Jag ville ha lite tid, men det hade redan gått en hel vecka då. Jag hade suttit och jobbat med det här i månader men det var bortfluget. Man ska ju ha en viss distans, en kontroll på sig när man spelar. Men här var det som om jag skulle vara den här människan till hundra procent, och det går aldrig. Har du hört talas om Stanislavskij?«

»En skådespelares arbete med sig själv.«

»Ja, just det. Idiot var han, hehehe. Det är ju så löjligt, det här att gå tillbaka till födelsestadiet! Det där att förställa sig har människan medfött. Sedan är det klart att man behöver lära sig en hel del teknik.«

Jag hörde något om att Robert De Niro tyckte att hans rollfigur Max Cady i Scorseses nyinspelning av Cape Fear kändes som en krabba. Så han tillbringade flera dagar i en bassäng.

»Men man går vilse, man blir så här ibland [håller händerna för ansiktet]. Och det var en oerhörd kamp. Det var jävlar anamma på liv och död. Förväntningarna på mig var enorma.«

Du har haft ganska många biroller de senaste åren. Har du medvetet valt roller där inte allt hänger på dig?

»Jag har mig själv att skylla och har tackat nej till mycket. Jag vill ju skriva.«

Böcker?

»Ja. I slutet av åttiotalet fick jag min hustru att bosätta sig med mig i ett torp utan vatten, avlopp och toalett så att jag kunde koncentrera mig på skrivandet. Men inte fasen blev jag någon stor författare för det. Jag lånade även pengar av min dotter. Det var ju fruktansvärt egentligen, men hon har fått tillbaka det. Norstedts hade frågat om jag ville skriva en biografi, men just då höll jag på med ett stort verk om filosofi och skulle frälsa världen. Men det tog så lång tid att jag tänkte att om jag snabbt skriver en biografi på femhundra sidor så kan jag få pengar till att ha råd att fortsätta med min filosofi sedan.«

Hur lång tid tog det?

»Den skrev jag väl på en månad. Ja för fasen, det gick snabbt. Men det var fullständigt oläsbart.«

De ville inte ha den?

»Jag var uppe och pratade med dem i Stockholm. ‚Ä∫Ja… den här filosofin‚Äπ, sa de – jag hade plockat in lite grann – ‚Ä∫det kan vi ju ta vid ett annat tillfälle‚Äπ. Jag var väldigt sårad. Så då skrev jag en ny biografi som jag skickade in. Den tyckte jag var jättebra, men så tänkte jag ”Fan, det är inte så bra ändå”. Så jag ringde och sa ”Nej, läs inte den där, jag skriver en ny”. Och det blev hela fem manus, men jag skickade aldrig in dem. Så då började jag på en roman i stället. Eller ett par stycken.«

Har du skickat in dem då?

»Jag skickade dem till Bra Böcker, men den ena fick jag inte ens något svar på. Så fortsatte jag att skriva, för jag trivs där. Jag är inte någon social människa, det är så jobbigt med film bland alla motspelare och regissörer och allting. Jag vill inte att de ska bestämma över mig. Min pappa var för auktoritär och det ligger mycket kvar där. Det var skönt att sitta ensam och knåpa.«

Har du några favoritförfattare?

»Jag har tusentals böcker men jag har bara läst en bråkdel av dem. Det är ett slags bildningskomplex som jag bär på. Dostojevskijs Idioten tyckte jag förfärligt mycket om för den påminde lite om mitt eget liv. Men när jag skriver själv vill jag inte läsa, då vill jag inte störas.«

Det här skrivandet, har det dykt upp på senare år?

»Nej, första gången jag ville bli författare var på femtiotalet. Då stack jag från Stadsteatern i Göteborg, jag brakade ihop där. I ett år höll jag på att skriva och fick ut en bok som hette Nattens färger 1960, ett slags halvt självbiografisk roman. Men det var en dålig bok, det var en och annan liten sentens som kanske var skojig. Jag har inte nycklarna till allting. Jag vet inte alltid hur man ska bete sig i livet och hur man ska förhålla sig till skrivandets konst. Och jag vet inte heller om jag duger till det, jag kanske saknar de viktigaste förutsättningarna. Ett tag höll jag ju på med lantbruk också och skulle försörja mig på det här i närheten.«

Det låter på dig som att allt skådespeleri varit för att kunna försörja ett annat liv.

»Nej, men det är ju rätt skojigt att förställa sig. Visst är det roligt. Men många gånger har jag sålt min själ för en grynvälling.«

Men du får det att låta som ett extraknäck.

»Ja, och som jag skäms för sedan. Att jag inte tänker längre än näsan räcker. Tänker inte på att det ska visas. Då mår jag illa.«

Apropå att sälja sin själ, har du gjort reklam?

»Ja, det har jag. Och skämts mycket för det. Men jag behövde pengarna för att kunna fortsätta skriva. Få femtiotusen för en dag. Lite förödmjukande tycker jag att det är. Helst skulle jag inte vilja göra det.«

Vad har du gjort reklam för?

»För Comviq, bakjäst och någon sorts pinnar från Wasabröd. När jag gjorde wasafilmen kom jag ihop mig ordentligt med regissören. Vi hade totalt olika åsikter om hur den där rollen skulle göras. Men det slutade med att vi omfamnade varandra. Om det varit tidigare i mitt liv hade jag sprungit därifrån, för så har jag gjort när jag varit yngre. Då var folk rädda för att arbeta med mig, de visste hur osäkert det var. Men här var det de där femtiotusen jag kunde få, det var synd att springa ifrån då.«

Du tycker ju att allt som du har gjort är dåligt.

»Nej då, jag är ganska nöjd med den här Kan du vissla Johanna?, den har jag faktiskt sett också.«

Men är inte det där missnöjet ett slags drivkraft?

»Jovisst. Men det behövs ju dynamik. Jag tror inte på någon slutstation. Allting är rörligt, det finns inte ett ögonblick som är likt det andra. Människans lycka, den totala lyckan, den orkar hon bara med under några få sekunder. Sedan måste kroppen ta igen sig. Och människan kan inte lida hur länge som helst, antingen svimmar hon eller dör. Jag ser inte några bitterheter bakåt i mitt liv. Jag kommer alltid att sakna en mor. Och jag kommer aldrig riktigt att förlåta min pappa att han tog till knytnävarna och att han skapade sådan skräck i mitt liv under en viss period. Men jag tycker ändå att det varir fullt av stora, fina saker. Om min mamma hade fått leva så hade jag kanske blivit en mer harmonisk människa, men kanske sysslat med något annat. Jag kan inte bara sitta på min stjärt hela tiden, och jag kan inte ligga på en badstrand och sola utan jag måste vara verksam. När jag är hemma sitter jag där uppe och jobbar på förmiddagen, sedan går jag ut och hjälper flickorna med stallet vi bygger. Och så är det ved som ska huggas och annat som behöver repareras. Men jag har mycket ångest och oro i mig.«

Menar du ångest? Eller mer rastlöshet?

»Rastlöshet kanske det är. Raslöshet är ett bättre ord. Men i mitt fall är det ett jädrans dilemma, för jag vet inte om det här egentligen är det som jag ska syssla med. Jag kanske skulle syssla med det där skrivandet. Men jag börjar inse att det får vara så här. Det får vara det.«

En av dina bästa roller tycker jag var den som läraren i Jan Troells Ole dole doff.

»Ja, den fick en del priser. Det var någon läskig… jag ska visa dig.«

Per reser sig och går för att hämta utmärkelsen.

»De är så jättefula såna här… de är tunga också.«

Per läser på plaketten:

»‚Ä∫Feature Film Competition, Chicago International Film Festival 1969, Best Actor Award.‚Äπ Åh fasen! Fick jag det? Det trodde jag inte!«

Har du inte kollar vad det stod förrän nu?

»Nej, jag trodde det var för hela filmen alltså. Jaså, det visste jag inte om.«

Men du var dit och… ?

»Nej nej, inte alls. Jag fick det hemskickat. Vad fasen, nu kommer inte jag att kunna sova i natt alltså. Åh sjutton. Jag minns att jag slog till någon elev i en scen. Jag kommer inte ihåg om det var beräknat eller om vi hade utsett ett offer utan att han visste om det, så att det skulle bli bättre. Det vet jag också att vi gjorde i någonting som hette Oss emellan där hela min dåvarande familj var med. Då slog jag till min son vid något tillfälle.«

Och han var helt oförberedd?

»Ja, han började gråta. Jag har frågat honom om det har satt några ärr, men han kommer inte ihåg det.«

Han kanske fick hjärnskakning och minnesförlust.

»Nej, det var inte hårt, inte så att det ringde i öronen. Men det var något som skulle ingå i filmen.«

Hur gick det för dig att kombinera barn och karriär?

»Det gick inte alls. Jag borde inte ha haft barn. Jag visste att man skulle ha barn, och att man inte skulle slå dem. Det försökte jag undvika för jag hade ju fått stryk själv. Men jag blev helt neutral istället. Jag var alltför fokuserad på mig själv. När mitt första barn föddes stack jag ifrån hans mamma, från hela världen. Jag skulle sublimeras… till dimmor… och ljus…«

Gick det bra?

»Nej, det gick inte alls bra. Eftersom jag sitter här kan det ju inte ha gjort det.«

Den här överdrivna respekten vi pratade om när det gäller Bergman, kan du känna att den finns för dig också?

Per är tyst, sedan ett kort men bestämt:

»Ja. Det kan jag känna.«

Jag märkte av en del sådant när vi sågs, dels under inspelningen och även borta på SVT Drama. Mycket huvuden på sned och »Nej men visst, Per« och »Självklart Per, det förstår vi«.

»Jodå, det har jag märkt också… Men man kan inte hela tiden hålla på och tänka på det, för det är ju så löjligt ibland. Och sedan blir man ju stött när människor inte lägger märke till en. Jag fick låna en lägenhet på Strandvägen under inspelningen, jag har inte bott permanent i Stockholm sedan 1953. Här i Skara kan man skoja med de i kassorna och be att få låna pengar, säga att man har glömt pengarna. Men det går ju inte alls där i Konsum på Östermalm! Det fanns inte något leende där. De var så misstänksamma, så fyllda av regler och konventioner, de här stackarna. De är rädda naturligtvis, rädda! Men då kände jag mig väldigt usel, jag var som katten bland hermelinerna.«

Vi har hamnat ute på gårdsplanen. Per kliver över elstängslet och in till hästarna efter att ha försäkrat sig om att yngsta dottern stängt av strömmen. På instruktion från fotografen Stefan går han iväg till en stor ask och ställer sig under grenverket.

»Hannes«, ropar Per borta från trädet medan han blir fotograferad. »Egentligen mår jag ganska bra. Trots allt.«

»Trots allt?« ropar jag tillbaka.

»Ja, all ångest som jag…«

»Kände du att du behövde lägga till det?«

»Någonstans känner man väl efter…«

»Men vi kom ju fram till att ångesten mest var rastlöshet.«

»Ja, just det. Jag ska börja använda det ordet i stället.«

[2011-01-10 20:42]
Gustav

Guld.

[2011-01-10 21:21]
Tweets that mention Weird Science » »Jag tycker ändå att livet varit fullt av stora, fina saker.« -- Topsy.com

[…] This post was mentioned on Twitter by Sofia Mirjamsdotter, Fredrik Adolvsson, Martin Lindstrom, Caroline Franzen and others. Caroline Franzen said: Ja gör det! RT @mymlan: Åh. Läs. Om Per Oscarsson. http://www.weirdscience.se/?p=10948 […]

[2011-01-10 21:44]
jullan

Det var Travis Bickle i Taxi Driver som DeNiro såg som en krabba!

[2011-01-10 22:42]
A

Fasen vilken bra intervju!

[2011-01-10 23:05]
Henrik Ö

Fantastisk intervju. Per Oscarsson som han framträder här är verkligen ett unikum, en väldigt speciell one-of-a-kind-blandning av neuroser, generositet, förställningskonst och öppenhet. Jag förstår vad du säger om att intervjun har stannat hos dig. Jag gjorde för 10-15 år sen en intervju med Lars Ulvenstam, en timme bara, men som kommer sitta i minnet tills den dag jag dör.

[2011-01-10 23:43]
PP

Åh, Per. Världens finaste.

[2011-01-11 03:58]
Kantor Wilhelmsson

Väldigt fin intervju! Speciellt att kunna vara så öppen och känslig utan att förlora ett uns integritet. Roligt att läsa om asociala tendenser och åsikter om film och Bergman också. Minns att jag var fängslad av Herr von Hancken när den gick men har ingen aning om vad jag skulle tycka om den idag.

[2011-01-11 11:44]
Jonas Franksson

Fin intervju med en fantastisk skådespelare.

[2011-01-11 15:14]
Play as if there's no tomorrow

OTROLIGT fin intervju. Tack.

[2011-01-12 14:56]
LT

instämmer med alla andra, fantastiskt fin intervju, tack!

[2011-01-14 01:22]
Peter

Lustigt att du nämner just Ole Dole Doff, det var den första rollen jag tänkte på då den tråkiga nyheten kom. Den främsta rollen. Det kanske inte är så lustigt, det kanske helt enkelt är den som urskiljer sig mest. och ja, väldig fin stämning här i intervjun.

[2011-01-14 12:38]
Minnen av en radioteaterröst | NummerBloggen

[…] I de omsorgsfullt ivägklickade små fragmenten av denna långa intervju, som då inte var digitaliserad utan låg i pappersform i en låda i en garderob, sken det igenom vilken stark påverkan mötet med en av Sveriges folkkäraste excentriker hade haft, vilket tydligt minne det fortfarande var. Nu kan du läsa hela texten på tv- och filmsajten Weird Science. […]

[2011-01-16 20:03]
Vecka 2 2011 « Same Same But Different

[…] och arbetsgivares möjligheter att ha koll på anställda. Jag vill också varmt rekommendera den här gamla men nypublicerade intervjun med Per Oscarsson. Veckans tidningsgroda kan vara denna där Expressen citerar @Jan_Guillou på Twitter som om han […]