Weird Science
Att göra vågor

2011-02-17  

Häromveckan stod filmlandet Rumänien i fokus på filmfestivalen i Göteborg. Den transylvanska cineastfesten fortsatte i Stockholm nu i helgen och beger sig vidare nästa vecka (återstår: 17–20 februari i Malmö och 17–21 februari i Lund).

De som har läst mig genom åren vet att jag vurmar rätt hårt för rumänsk film, och att jag gärna funderar kring hur det i en tid som denna – där den biografvisade långfilmen inte mår så bra – ett fattigt land utan biografer blir Europas intressantaste filmnation. Och det inom loppet av ungefär fem år.

Eftersom jag var i Göteborg en snabbis missade jag tyvärr lundadoktoranden Sanjin Pejkovic föreläsning om rumänsk film. Synd, eftersom jag delar flera av hans intresseområden (kollektivt minne, historieskrivning, Balkan). Men Sanjin var vänlig nog att dra sin introduktion för mig – och jag ska ta tillfället i akt att bemöta den här. Detta då ämnet och frågeställningen är relevant för film i allmänhet; för diskussioner om samtida filmjournalistik – och kring distributions- och produktionsvillkoren för film som inte är producerad i USA eller av de stora europeiska nationerna.

Sanjin (och många med honom) menar att det inte finns någon ny rumänsk våg. Mitt direkta svar – som ni kommer att finna ordentligt utbroderat nedan – lyder så här: Man kan sörja att det finns en ny våg. Men man kan inte, med filmhistorien tidigare vågor som mall, säga att det som har skett och sker i Rumänien inte är (eller har varit) en filmvåg.

Det är också att blunda för hur den internationella filmfestivalscenen och dess cirkulering av vad som kallas för world cinema fungerar idag. Jag kan bli lika äcklad som Sanjin över cynismen som säger att Rumänien är veckans heta filmland och att peruanska animationer utförda av döva barn är inne om två veckor. Men jag har varit filmjournalist och kritiker lika länge som jag har varit akademiker och jag har – inte minst med tio års festivalerfarenhet i ryggen – accepterat vissa fakta om hur filmvärlden fungerar: en film från en liten nation, säg en film om landets gränser eller dess fängelser; eller om dess skilsmässobenägna medelklass eller sådär allmänt trassliga far-son-relationer – den har en snöbolls chans i helvetet att gå upp på en svensk biograf.

Så är inte fallet med rumänsk film. I förra veckan gick det upp ett tre timmar långt psykologiskt drama utan tydlig handling på svenska biografer. Halleluja säger jag, väl medveten om att Cristi Puius Aurora i dagens filmklimat hade haft det rätt mycket motigare om den var från Peru, utförd av döva barn och animerad.

Bolaget Novemberfilm ska ha kred för att de tar en sådan film (och många andra rumänska filmer) till Sverige. Samtidigt som jag ställer mig frågande till hur samma bolag kan tycka att det inte finns potential i en film som Dogtooth (som jag vet att de tackade nej till). Svaret är enkelt: den är inte rumänsk utan grekisk. Aurora hade inte gått upp i Sverige, inte ens som nu på lördagar och söndagar på Zita i Stockholm, om den inte var rumänsk.

Förlåt, men så är det.

Detta skrivet med den personliga åsikten att Puiu är en av Europas skarpaste auteurer och en av samtidens bästa regissörer. Men hans kulturella kapital är än så länge en kombination av att han är rumän, och att han är en suverän filmare. Och till skillnad från flera av sina landsmän kommer Puiu att vara en uppmärksammad regissör även om fem år och om tio år.(Lärdom från filmvågor är att ett par auteurer behövs för att den ska börja och upprätthållas, och det är för det mesta dessa som lever vidare när den dragit förbi).

Jag ska faktiskt dröja lite vid Puiu och hans Aurora – för att den går på biografer just nu och för att den är väldigt bra och för att det är filmer som den som får mig att tycka att det är viktigt och roligt och stimulerande på en rent obeskrivlig nivå att syssla med film.

Dessutom var det Puiu som inledde vågen, eller åtminstone fick den internationella filmvärldens blickar att riktas mot Rumänien när hans Dogmafilm Stuff and Dough hade premiär i Cannes 2001. Och det var efter Puius andra film, Herr Lazarescus död, som fick pris på samma festival 2005, som vågens stil och tema etablerade sig. Tillsammans med Corneliu Poromboius 12:08 öster om Bukarest och Cristian Mungius 4 månader, 3 veckor och 2 dagar kom rumänsk film att bli synonym med minnesutforskande, historia och ett realistiskt filmspråk i bild och tidsuppfattning.

Men kanske mer än något annat, under allt detta, en undersökning av relationer mellan människor.

För mitt i all den närgångna realism som Herr Lazarescus död är, inte minst i den osympatiske illaluktande, ovårdade, döende huvudpersonen Dante – så får Puiu oss att fundera över vår nästa, och vem som ska vårda honom eller henne – hur ovårdad och illaluktande han eller hon än är. Vem står bredvid dig i sjukvårdshelvetets skärseld när det är din tur?

I Aurora är Puius realism lite mer realistisk. För även en film berättad med realistisk stil, är ju en berättelse, och därmed något som har skett och som vi får serverat. I Aurora etableras inte karaktärerna med en psykologisk bakgrund eller förklaringsmodell vi är vana vid från klassiskt filmberättande: vi vet inte vilka de är eller vilka deras relationer är. Istället består filmen av scener som är som små dramer i sig – inte olika de suveräna rumänska kortfilmernas fina utsnitt ur livet.

Aurora är lite som att se på en grupp personer vid en busshållplats och föreställa sig dramat mellan dem. Men ändå inte. För hur mycket Puiu än stretar emot och talar om sitt förakt och ointresse för det klassiska filmnarrativet så är hans kunskap om det omöjlig att förbise. (Att Puiu började som målande konstnär förvånar inte; han vet allt om att först lära sig att måla porträttlikt innan man abstraherar).

Och det är just detta som gör Puiu så skicklig; han vet precis hur det klassiska narrativet fungerar och att det är vi i våra huvuden som pusslar ihop det: han planterar objekt i filmen som han vet väcker vår nyfikenhet – ett vapen måste som bekant avlossas i tredje akten – och han vet att vi utifrån vår förkunskap om hur ett filmberättande (enligt oss) ska fungera kommer att sätta ihop ett narrativ.

För även om Puiu inte bjuder på de vanliga psykologiska förklaringsmodellerna, så ger han ledtrådar som gör att vi får arbeta så enormt mycket hårdare. Och med tanke på de handlingar som huvudpersoner begår, handlingar vi vill kunna rationalisera och förklara för att han inte skall vara som oss, och vi inte skall vara som honom, så jobbar vi ännu hårdare. Slutsatsen är ändå en kall kår längs ryggraden och en hjärna stimulerad till bristningsgränsen av en av de bästa och viktigaste filmer som gjorts på flera år.

Aurora är en film som pekar på hur filmlitterata de flesta av oss är utan att veta om det. Jag vrider mig i skam när kollegor pratar om de »långtråkiga rumänska filmerna«, och vet att historien kommer att ge dem fel: det som händer i rumänsk film idag är lika viktigt som franska Nya vågen och New Hollywood. Det är omvänd snobbism riktad mot filmer som, likt Aurora, lyfter fram det vi jobbar med dagligen – en films funktion och berättande form.

Puiu, som är en av två, möjligen tre, rumänska auteurer som är av vikt idag, så har han själv noterat att han »drog fram« en stil ur Rumäniens filmmylla. Både jag och Sanjit – och kanske Puiu själv – kan beklaga att så är fallet om vi vill. Jag har i ett annat inlägg pekat på hur en regissör som Marian Crisan lämnade en viss stil för en tydlig rumänsk neorealism, gjorde kortfilmen Megatron och vann Guldpalmen.

Jag kan fortsätta och peka på hur jag i Berlin 2010 satt igenom en tre timmar lång och märklig film om rumänsk partisaner, och hur jag ett halvår senare satt och såg en screener på en neorealistisk samtidsskildring till förväxling lik tre andra rumänska filmer som kom i samma kuvert. De bägge filmerna, som hade gjorts med några månaders mellanrum, hade samma regissör.

Men: även om vi någonstans skulle tycka att det är fel att satsa på en vinnande häst – och lustigt då att vi inte hoppade på den så mycket mer kalkylerade Dogmarörelsen utifrån samma principer; för att den är initierad av ett i-land men har exakt samma funktion som en ny våg? – vad gör det om den hästen visar sig vara rätt bra?

Crisans Megatron är ju trots allt en av de bästa kortfilmerna som har gjorts de senaste fem åren. Och många av de filmer som »kopierade« Puius realistiska stil (här tycker jag kanske att Puiu är lite självgod; det var knappast han som uppfann den handhållna kameran) – 4 månader, 3 veckor och 2 dagar? – är ju sensationell bra. Det gäller även den film som Constantin Popescu följde upp sitt märkliga dokudrama om partisaner med; Principles of life är ett tvärsnitt i den rumänska medelklassen som växt fram de senaste tjugo åren, med utgångspunkt i skådespelaren Vlad Ivanov som är med i varje scen.

Ivanov spelar en man i övre medelåldern, rätt auktoritär egenföretagare med knepig relation till sin tonårsson och sin nya unga fru. Konsumtion är nyckeln till en hel del lycka, tycks han tro. Filmen tar ur den givna regelboken för neorealismen; den utspelar sig under en stram tidsrymd (tjugofyra timmar), Vlad är i bild hela tiden, och bilden består av tablåer eller kamera i nacken. Jag minns inte om det är några musikpålägg – antagligen inte.

Min poäng är att stilen må kännas igen, och den är gångbar på festivaler och som »språk« – men att Popescu gör sitt av den. Tillsammans med lika färska filmen Tuesday, after Christmas av Radu Muntean är det en ny utveckling i rumänsk film: en skildring av medelklassen tjugo år efter revolutionen. (Att båda filmerna är skrivna av Razvan Radulescu är ingen slump: Radulescu har skrivit flera av de viktigaste rumänska filmerna – inklusive Herr Lazarescus död – och regisserat suveräna First of all Felicia som får svensk premiär senare i år).

Den teoretiska bakgrunden – att ett land där filmen så länge var korrumperad för sitt samröre med regimen nödgades bli stram och realistisk är inte tokig och håller än: samma sak hände i Tjeckoslovakien 1963 som en revolt mot samma socialistiska realism och amsagor, något som under mycket längre tid präglat Rumänien.

Nej, att vara från Rumänien innebär för en fattig europeisk regissör 2011 ungefär samma sak som det innebär att du är en amerikansk indieregissör från Minnesota och Angelina Jolie plötsligt bestämmer sig för att spela i din film.

Jackpot.

För alla festivaler världen över vill ha din film. Bara detta innebär i sig, helt utan alla de argument jag ovan framfört om sammanhängande stil, att det finns en våg: för att dagens cirkulation av arthouse-film säger det. Arthouse biograferna finns inte längre, den rollen har filmfestivalerna.

Filmfestivalerna mäter inte kulturellt kapital¬† i skådespelarstjärnor utan i auteurer – och helst då auteurer kopplade till heta filmländer. Filmproducenterna på den här nivån fungerar likadant: hälften av produktionspengarna i Rumänien kommer från utlandet, främst från Frankrike, men också, som i fallet med Vill jag vissla så visslar jag, från Sverige i form av SFI-stöd till postproduktionen. Detta för att rumänsk film är som en marknadspelare. Det gör den inte sämre – förmodligen tvärtom – men så är fallet.

Estetiskt och temamässigt är »vågen« spretigare än vad som ofta framställs i analyserna och diskussionerna. Och visst skapar det tryck på regissörerna att följa en viss stil. ta upp vissa teman – och kanske är det då lättare att få loss pengar från utländska finansiärer, visas i Cannes eller Berlin?

Samtidigt: föreställ er att det skulle komma tre, fyra svenska filmer på 16 månader som delade stil och teman; klart att de skulle diskuteras gemensamt. Det är inget man kan blunda för. Dessutom faller, tycker jag, argumentet om att det skulle vara synd om rumänerna för att de börjar adaptera sig efter vad som görs omkring dem, av det enkla faktum att diversiteten trots allt är rätt stor.

Nej, vi ser inga romkoms eller actionfilmer från Bukarest – men det gör vi rätt sällan från Stockholm när vi åker på internationella festivaler (och ärligt talat är jag väldigt tacksam över att utlänningar slipper se överhajpade svenska pinsamheter som Fyra år till; till mina jobbigaste erfarenheter hör att stå på mingel och försöka förklara filmer som Patrik 1,5 för kollegor).

Rent historiskt: en våg är alltså inte samma sak som en rörelse – Dogma – där flera personer uttalat gör något, till exempel utifrån ett manifest. En våg är ofta en reaktion på något, till exempel en samhällskrängning. Med tanke på hur det historiskt har sett ut är det senare nästan en definition på en våg: det är själva krängningen som skapar vågen. En skakning på botten som ger en tsunami: Sovjet på 1920-talet, den tyska expressionismen, italiensk neorealism, franskt 60-tal (för att inte tala om japanskt, vilket ofta glöms bort) –och så den tjeckoslovakiska vågen då. Den som har väldigt mycket gemensamt med den rumänska eftersom 1950-talet var brutalt stalinistiskt i Tjeckoslovakien; och reaktionen mot den socialistiska realismen gav humanistiska slice-of-life-filmer.

Och visst: den gav en jävla massa andra filmer också, men i hjärtat av dem fanns en existentialistisk fråga som lydde »vad är en människa«? Det gällde Frantisek Vlacils förbisedda formlekar i medeltidsmiljö, Vera Chytilovas feministiska abstraktioner, Jaromil Jires erotiska surrealism liksom Milos Formans komedier.

Och det gäller på så många sätt alla de bra rumänska filmer som har kommit de senaste åren. Det är, tror jag, ingen slump att den slags realism i språket som används för att lyfta frågorna är snarlik eftersom den är snarlik så mycket på en global nivå: att skära ut en »ny våg« ur den rumänska filmen skall inte innebära att man blundar för att det här filmspråket har blivit vanligare överallt de senaste tio åren på grund av, bland annat, ny teknik.

Man kan förstås omformulera frågor så att de inte tycks ha med Rumänien att göra. Att Poromboiu och Puiu hittar nya sätta att berätta i tid har inte att göra med att de är rumäner, utan för att film idag har blivit något annat: Att »slösa« film på scener där »inget händer« var betydligt mycket mer vanskligt, och modigt, när Chantal Akerman gjorde det 1975.

Men vi analyserar saker i deras kontext och det gör vi rätt i eftersom det hjälper oss att se kulturella och sociala sammanhang (annars skulle Akermans film upphöra att vara en feministisk klassiker, för att ta ett exempel).

Så visst, man får inte blunda för andra omständigheter. Men man får heller inte dra en »tycka synd om«- retorik för långt: rumänerna ska vara stolta över att de är superduktiga regissörer, för att deras filmindustri befinner sig i en kreativ expansion ochsåvidare. Och för hur de kan utnyttja situationen: om den unge George Bogdan Apetri – som gjort färska filmen Outbound – hade stannat i sitt sedan tio år anammade hemland USA hade hans förslag, hur bra det än är, i dagens filmklimat inte kommit långt förbi en pitch. Nu får han draghjälp av en Guldpalmsvinnare som Mungiu, återvänder till Rumänien, gör en film som samspelar med situationen i landet – och åker segerrikt runt på festivaler.

Ingen våg?

Att ignorera och blunda för att det är uppfattningen om en våg som samverkat fram denna gynnsamma miljö, och gett fler regissörer möjligheterna att vissa framfötterna, är mest konstigt. Och faktiskt tycker jag, mer patroniserande och destruktivt än nyttjandet av Nya vågen-etiketten.

För denna ger finansiärer möjlighet att hitta spännande projekt (nej, jag tror inte att den svenske filmkonsulenten hade hittat fram till Vill jag vissla… annars), distributörer möjligheter att sätta upp »små filmer« – och journalister möjlighet att övertyga redaktörer om att en lång europeisk film om existentialism är något värt lika mycket uppmärksamhet som den senaste Hollywoodblaffan med jättenamn, dito marknadsföringsbudget och ett biografmonopol att bre ut sig på.

Det tycker jag gör den korrupta filmvärlden lite rättvisare. Om så bara för en stund.

[2011-02-17 15:18]
K

Klockren text Hynek, väldigt intressant och givande läsning. Håller absolut med dig om våg/rörelse biten, och tycker att det är extra roligt när kritiker tar upp saker som utländsk finansiering, varför man väljer att köpa in en film men inte en annan och liknande ämnen. Alltså, att få en liten ”behind the scenes” inblick i en värld som vanliga filmentusiaster (iaf jag) inte kan så mycket om.

Ett enda litet ”men” bara. Jag vet inte om det bara är jag, men meningar i stil med ”man kan sörja att det finns en ny våg, men man kan inte, med de olika filmhistoriska vågor som tidigare har funnits som mall, säga att det som har skett och sker i Rumänien inte är, eller har varit, en filmvåg” är fan i mig för röriga. Men som sagt, det kanske bara är jag…

[2011-02-17 15:21]
Hynek

K. tack.
Och lovar att bättra mig. Ibland är just det där ett stort problem när man skriver långa texter och inte hinner läsa dem mer än en snabbis. Ni läsare är å andra sidan utmärkta redaktörer på den här sajten.

[2011-02-17 17:41]
Inlägg hos kulturbloggare som förgyllt min dag | Kulturbloggen

[…] av kritikgenren Som en osalig ande in och ut ur cyberrymden Sverige, EU och USA Pressgrodor Om Cristi Puius Aurora och den rumänska vågens varande Magisk balettupplevelse med kostymskisser av bl a Karl Lagerfeld Kulturbloggen på Facebook […]

[2011-02-17 20:05]
Martin

Wow, vilken uttömmande och bra text. Tusen tack!

[2011-02-17 20:13]
Martin

Vet du förresten var man kan få tag på några av dessa rumänska filmer? Import-dvd?

[2011-02-17 20:27]
Tweets that mention Weird Science » Att göra vågor -- Topsy.com

[…] This post was mentioned on Twitter by Martin Romatowski, Martin Lindstrom. Martin Lindstrom said: Att göra vågor: Häromveckan stod filmlandet Rumänien i fokus på filmfestivalen i Göteborg… http://goo.gl/fb/OdTU5 […]

[2011-02-17 23:43]
Hynek

Martin:Tack. Jag tror att 4 månader 3 veckor och 2 dagar gavs ut i Sverige. De övriga har jag på olika varianter av amerikanska och brittiska dvd-utgåvor. Förutom de senaste filmerna då, som väl lär bli tillgängliga inom ett halvår eller så på dvd.

[2011-02-18 11:09]
Martin

Jo, 4 månader… och några till har jag sett (bl a Boogey, som jag gillade mycket, och rumänsk-ungerska Bibliotheque Pascal, även den bra). Hmm, jag tror att jag eventuellt hoppades på att det kunde finnas någon fin box, men det vore ju samtidigt märkligt med tanke på att rumänerna inte vill tala om sina filmer i termer av våg.

[2011-02-18 13:32]
Hynek

Martin: Jag hoppas att Criterion tar tag i den saken en dag. Ganska snart.

[2011-02-18 14:03]
Jonas

Alltid så gott att läsa dina texter Hynek. Lär mig fantastiskt mycket. Tackar.

[2011-02-20 18:24]
Sanjin

Jag blir både glad och hedrad över det faktum att mitt namn omnämns i en så intressant och uttömmande text. Det är väldigt nyttigt att ifrågasätta egna tankar och funderingar. Det man sysslar med är inte på något sätt hugget i sten, så jag ska bemöta några av Hyneks påståenden, kanske mer för att se hur jag själv tänker till om den rumänska filmen och vad mina tankar egentligen grundar sig i. Förhoppningsvis kan det uppstå en givande diskussion kring ett ämne som verkligen intresserar mig, även utanför akademiska ramar. Jag tror att Hynek och jag egentligen har fler beröringspunkter än skillnader i våra sätt att betrakta det intressanta rumänska filmklimatet som uppmärksammats flitigt under de senaste åren.
Jag ser att texten försöker täcka några olika områden, från den mediala bevakningen av landets filmproduktion, festivalernas urval, regissörernas idéer, visioner och tankar, och inte minst tematiska och stilistiska likheter man kan se inom rumänsk kinematografi. När Hynek pratar om mediernas och festivalernas cynism kan jag inte annat än hålla med. Framför allt handlar det om ‚Äùvåra‚Äù sätt att betrakta den andre. Rollen cementeras, kanoniseras och vips har vi fått en hel ny våg. Vem som har definierat den, vilka aktörer det handlar om, vad är det för bredare politiska, ideologiska, konstnärliga tankar som ligger bakom den tas inte upp, eftersom dessa kopplingar inte riktigt existerar bortom festivalernas ‚Äùklipp och klistra‚Äù PR maskineri som förbehållslöst får fäste i enkla recensioner som ska i några få tecken sammanfatta vad filmen ‚Äùegentligen‚Äù handlar om (rätt intressant i sammanhanget är att granska våra kvällstidningars recensioner av Aurora). Å andra sidan, ingen blir gladare än mig om rumänska filmer överhuvudtaget ses av den svenska publiken, oavsett benämningen på dem.
Låt oss då börja med några enkla frågor. Vad är den rumänska nya vågen? Vad vänder den sig mot? På vilket/vilka sätt? Vem har definierat den, på vilka grunder? Vad anser regissörerna, manusförfattarna, producenterna om den? Jag är medveten om att vågor kan bära med sig enorma heterogeniteten beträffande stil, tematik, innehåll. Samtidigt måste vi nog reda ut vilka filmer, filmare, tidsaspekter vi pratar om, just för att man ska veta vad det är man diskuterar. Nu blir den ‚Äùrumänska nya vågen‚Äù förknippad med Puiu, Porumboiu, Radulescu och några som tillkommer då och då, t ex Crisan, Popescu m fl. Detta gör jag inte för att vara trotsig och vill ha en torr akademisk uppräkning, utan för att vara tydlig och veta vad det är vi diskuterar.
Än så länge har jag inte kunnat få förklarat för mig vad den nya rumänska vågen är beträffande: innebörden, utseendet, tematiken, stilar, ideologier, teman, innehåll, ideologier, politik, idéhistoria, filmhistorisk koppling osv. Who is in and who is out? Varför räknas exempelvis inte Nae Caranfil med i den nya vågen, trots att han gjort filmer med stark social kritik, humor, med handhållen kamera redan på 90-talet?
Om vi backar lite. Vad revolterar den nya vågen mot? På något sätt måste man ju, vare sig man vill eller inte, dekonstruera någonting för att bygga upp något nytt. Jag ser inte att man bryter mot någonting gammalt. Handhållen kamera och minutiösa skildringar av vardagen har man ju tidigare sett, om man så säger, även i den rumänska filmhistoriska kontexten. Teman då, livet under och efter kommunismen, den nya medelklassens förljugenhet mot ideal de själva stått för. Inte riktigt speciellt nytt, framför allt sett utifrån filmer från Balkan efter 1989. Vem är det då som definierar vågen? Institutionerna, festivalerna, tidningarna, filmmakarna själva? Finns det en våg om filmmakarna distanserar sig från den? När börjar vågen? Med Pintilies Reconstituirea 1968, som alla kallar ‚Äùurvågens‚Äù film, ett modernistiskt verk som visserligen blev förbjuden men som har mer gemensamt med författare Ionescu och Cioran än med filmare som tar upp dagens medelklassproblem i det kapitalistiska Rumänien. Är inte detta ett sätt att skriva om den filmhistoriska kontexten och redigera om så att narrativet ska på något sätt framstå som (krono)logisk? Om vi antar att Pintilie är med i nya vågen, varför nämns då inte hans ‚ÄùThe afternoon of a torturer‚Äù från 2001 i diskussionerna, trots att den tar upp frågor kring moral och etik av det forna systemets hemliga polis på ett sätt som påminner om den s.k. nya vågen? Eller Niki and Flo, där manuset skrevs av Puiu och Radulescu? Dessa frågor är naturligtvis inte riktade till Hynek, utan är mer generella tankar och funderingar som förhoppningsvis kan bringa lite klarhet.
Hynek är välinsatt i festivalmaskineriet och påpekar det cyniska i fråga om var och hur festivalerna väljer att rikta sina blickar till. I fallet Rumänien kan vi nog konstatera att de festivalfilmerna som cirkulerat under 2000-talet onekligen har vissa likheter. Dessa likheter (som är naturligtvis helt logiska med tanke på landets historia, kontext och situationen idag) är dock, anser jag, otillräckliga för att etablera termen ‚Äùny våg‚Äù. Det rör sig om likheter i t ex representationen av revolutionen 1989 (framför allt om hur rumänerna själva, både genom mediernas filtrar, men också individuellt omförhandlar historieskrivningen och där det personliga minnet ofta krockar med det kulturellt kollektiva), användningen av handhållen kamera, detaljrika skildringar av marginaliserade människors vardag, krock mellan förstelnade institutioner och individer uppväxta i tiden efter revolutionen osv. Detta är dock någonting som under olika perioder präglat och präglar alla postkommunistiska samhällen som ska ta itu med ländernas förflutna och samtidigt blicka framåt, hårt ansatta av ekonomiska och politiska krav från utlandet. Varför då ingen ny kroatisk våg? Bulgarisk? Ukrainsk? Just för att det är vi (med detta menar jag kritiker, akademiker, journalister, filminstitutioner från framförallt Västeuropa) som nonchalant och ibland t o m på måfå väljer ut det ‚Äùnya‚Äù, lite hur som helst. Jag tycker Hyneks poäng om branschen stämmer väl överens med mina. Cynism, okunskap, jakt på det ‚Äùnya‚Äù vad det nu detta är, verkar råda. Detta tar fokus ifrån själva filmerna. På flera ställen har jag hört och läst om filmjournalister som gick ut mitt i Herr Lazarescus död i Cannes, för att de ansåg att den var så himla tråkig. När filmen senare vinner Un Certain Regard flockas naturligtvis journalisterna kring Puiu och utnämner honom till den nya vågens pappa, som han starkt och resolut tar avstånd ifrån. Med detta sagt menar jag verkligen inte att diskreditera ALLA festivaler och/eller ALLA journalister. Jag blir egentligen bara glad om jag får se så många rumänska filmer på svenska biografer, oavsett intuitioner.
Samtidigt får ju inte diskussionerna om nya vågor bara ses från distributörernas/festivalernas håll. För då missar vi en väsentlig del, nämligen innehållet, den filmiska och sociokulturella innebörden av vad en våg är. Detta berör alltså inte bara filmproduktionen och distributionen. Var är essensen? Om vi tar och snabbt (och ytterst generaliserande) går igenom några viktiga rörelser och vågor, kan vi ju se att dessa har grundat sig i andra idéer som präglat tiden de uppkommit i. Det kan ha varit konströrelser (som bland mycket annat influerat den tyska expressionismen), politiska idéer (Frankfurtskolan och i synnerhet Herbert Marcuses böcker som lämnat ett starkt avtryck på den jugoslaviska ‚Äùsvarta filmen‚Äù, på 60-talet och som märks både i filmernas utseende, innehåll men även i klippningen, såsom Pavle Levi intressant påpekar i boken Disintegration in frames) eller mer eller mindre revolutionära filmpolitiska tankar och idéer (Auteurrörelsen och Cahiers du Cinema i Frankrike). Var är det typiskt rumänska? Och är det viktigt? För mig själv är det ju inte särskilt givande att överhuvudtaget prata om nationella vågor och rörelser. Men för en ung rumänsk filmskapare tror jag att detta är av den yttersta vikten. För, vill man som den alltför tidigt avlidne Cristian Nemescu, göra en burlesk California Dreamin’, kanske man inte kommer att få chansen från utländska producenter som bara vill att rumänerna ska göra självexotiserande filmer som passar ‚Äùvår‚Äù blick. Det finns många exempel på hur detta hämmar ett lands filmproduktion, inte minns i Balkantrakter, där Kusturicas kopior på egna filmer som i sin tur baseras på en otrolig rasistisk inställning till Balkan, gång på gång görs och får tävla i Cannes, Berlin och Venedig.
Tematiska och stilistiska likheter existerar naturligtvis. Vardagssurrealismen som även tas upp hos de författare jag nämnde, och inte minst Tristan Tzaras dadaistiska influens på kulturlivet. Det bisarra i vardagen, föråldrade institutioner som fortfarande jobbar efter gamla systemets måttstock. Bilder, dvs representationer av det kommunistiska styret och revolutionen som för övrigt ingår i en del av min avhandling. Omförhandlingar av historieskrivningar genom rörliga bilder och hur individen för dialog med det kollektiva minnet i landet och de officiella historieskrivningar, både förr och nu, som re/dekonstrueras med hjälp av rörliga bilder. Dessa frågor länkar dock samman Rumänien mer med resten av Balkan än vad det egentligen skiljer landet ut nationellt. Därför skulle jag vilja bredda diskussionen i och prata om likheter utifrån en Balkan kontext. Att leva vid gränser, att ha liknande politiska system, det Osmanska rikets arv och samtidigt den stora heterogeniteten och krav på olikheten från andra Balkanfolk sätter den rumänska filmen i liknande kontext med den bulgariska, kroatiska, serbiska osv. Vi ser även att teman i rumänska filmer blivit mer transnationella, med Crisans fina Morgen och Radulescus exiltematik i First of all Felicia. Dessutom har Radulescu skrivit manus till den bulgariska filmen Podslon (visad på GIFF), som starkt påminner om de rumänska filmernas teman och stil. Ska vi börja prata om den nya rumänska vågen i bulgarisk film också? Jag ser fler likheter mellan Puiu och Nuri Bilge Ceylan än hos Puiu och någon annan i dagens Rumänien.
Jag vill bara avsluta med att påpeka att jag för det mesta tycker att hårklyverier och definieringstvång oftast är av ondo, för då missar man ju det som det hela egentligen handlar om, nämligen bra filmer och intressanta teman. I slutändan är det väl filmerna som är de mest intressanta och inte etiketterna…

[2011-02-21 01:43]
Martin Sörnäs, novemberfilm

Fel, fel, fel!

Jag har tackat nej till grekiska Dogtooth för jag jobbar bara med filmer som engagerar mig. Dogtooth är tyvärr inte min kopp te. Personligen tvivlar jag på att Giorgos Lanthimos kommer att vara en uppmärksammad regissör även om fem år eller om tio år.

Aurora har svensk distribution för att jag råkar gilla Puiu och hans filmer. Inte för att filmen är rumänsk. Tror du verkligen man spekulationsköper en film som Aurora, eller Polis, adjektiv för den delen, för att slå mynt av en rumänsk våg?

Även i mina ögon är Puiu ”en av Europas skarpaste auteurer och en av samtidens bästa regissörer” och även för mig är det filmer som Aurora ”som får mig att tycka att det är viktigt och roligt och stimulerande på en rent obeskrivlig nivå att syssla med film.”

Den enda rumänska faktor jag räknar med i min verksamhet är det Rumänska Kulturinstitutet i Stockholm. De är ambitiösa och samarbetsvilliga, vilket givetvis bidrar till att underlätta lanseringen av rumänsk film i Sverige. Men för mig är det till syvende och sist filmernas inneboende kvaliteter som avgör om de hamnar i novemberfilms katalog eller inte. Inte nationalitet.

[2011-02-21 12:36]
Hynek

Martin: Tack, intressant att höra ditt resonemang som distributör. Men med att förklara det bakomliggande resonemang som finns kring vågor menar jag inte att varje enskild aktör tar cyniska kalkylerade beslut – ”spekulationsköper” film – men att det naturligtvis spelar en roll för filmernas synlighet. Exempelvis att ett lands kulturinstitut väljer att engagera sig så bra och ambitiöst som rumänerna gör. Som jag skriver, Puiu är ju, liksom Poromboiu, idag etablerade auteurer. Om vi istället tar en film som Skrönor från de gyllene åren, som du distribuerade i fjol, har jag svårt att se den på svenska biografer utan den rumänska kontexten. Vilket inte innebär att jag tvivlar på att du tycker att den har en kvalitet som gör att filmen håller – men att det bidrar till känslan av att en sådan film kan lanseras och få en viss publik.

Eller för den delen att det som engagerar är det man vet mer om – kvalitet kan som bekant vara något som uppstår av att man känner till en viss kontext eller historisk företeelse. Vilket man väl kan säga att publiken har fått göra med de allt fler rumänska filmer som har kommit.

Sanjin: Tack för en bred och intressant bakgrundsbild. Vi är helt överens om det mesta.

Men jag vill gå tillbaka till min utgångspunkt – att man med historien som mall inte kan påstå att det som sker i Rumänien (eller har skett de senaste fem åren) inte är en filmvåg.

Det är en stor skillnad på en våg som uppstår av en samhällsförändring och något som bottnar i ett manifest. (Som Dogma). Att franska nya vågen hade en botten i Cahiers betyder inte att det var ett manifest som styrde vågens ingredienser, men den hade en tydligare teoretisk ram. Sedan finns det många vågor som inte har haft lika tydliga teorietiska filmramar.

Någon mer absolut essens, som du tycks efterfråga finns således sällan eller aldrig, annat än i manifest som alltså inte är vågor.

Och orsaken till att jag tar upp den tjeckoslovakiska vågen som referens är inte patriotisk eller en slump: även där spretade vågen rejält till stil och tematik (Forman, Chytoliva osv) även där saknas ett manifest, även där finns regissörer (som Vlacil) som så att säga skrevs in i vågen långt i efterhand. Och även där skulle många regissörer, liksom i dagens Rumänien, ställa sig frågande till etiketten. Och varför skulle den ha tagit sin början 63 och slutat 68 (när jag föreläser om den visar jag filmer från 59 – 70+)? (Orsaken är inte enbart Pragvåren och den påföljande invasionen; Peter Hames har visat att den utländska publikens intresse hade börjat dala redan tidigt 1968 Dessutom hatade många västerländska marxister, som Godard, den tjeckoslovakiska nya vågen eftersom den var för borgerlig….) Men det är en behändig samhälls- och tidsram. Och liksom i övriga fall när vi skriver historia – för det är så vi gör när vi skriver historia; vi skapar avgränsningar – gör vi det för att skapa sammanhang och förståelse. Denna förståelse, tidsmässig, nationell, belyser även frågorna som hamnar utanför, ja.

Men någon essens fanns inte – vågen är, precis som i fallet med den rumänska (här har vi en av ingredienserna i vågen) en reaktion mot den socialistiska realismen som fanns innan. Och även i fallet med Tjeckoslovakien är det inte så enkelt, eller möjligt att avgränsa i tid, eller nationellt (vad innebär det att Agniezska Holland gick på FAMU 68-72? Att hennes polska filmer på 70-talet, som verkligen hade kopplingar till hennes vänner Forman och co, på något sätt var en del av den tjeckoslovakiska vågen?).

Liksom i fallet med Tjeckoslovakien på 60-talet är det som sker i en viss filmnation ett ”något” som kan vara väldigt odefinierat. Visst kan vi sitta och dra tematiska och estetiska gränser mellan vissa regissörer i en nation, men som jag har sökt visa är inte en våg något enbart tematiskt och stilitiskt, utan även samhällspolitiskt och ekonomiskt. Då kan man som Florian Serban med näbbar och klor strida för att man inte tillhör en våg – men jag är helt övertygad om att hans Vill jag vissla… fick pengar av SFI också för att Rumänien är ett modeland i filmvärlden; det vill säga att det var därför de hittade till hans film. Så när vi pratar om vågor så pratar vi om något som är lika mycket marknadsföringsverktyg som estetik. Vi kan isolera vissa av dessa företeelser – som vissa aspekter av realismen – och säga att den förvisso har funnits i en rumänsk film redan 68 eller för den delen 2001, men att den uppträdde i flera filmer inom loppet av ett par år i mitten av 00-talet, samtidigt som flera filmer blev uppmärksammade internationellt, och att det är därför som dessa hamnar innanför vågens ramar och andra inte.

Visst kan man dekonstruera hur långt som helst, och dra nya och andra kopplingar som helt upplöser den nationella kontexten. Jag kan bidra med mer: Stuff and Dough är en dogmafilm som tematiskt har mer att göra med argentinska filmer som Pizza birra faso (som i sin tur drog igång den ”argentinska vågen”) och mycket riktigt fick stuff and dough också ett av sina största priser på Bafta i Buenos Aires 2002. Den har mer kopplinagr åt de hållen än ens till Herr Lazarescu.

När det gäller Balkan: jag är den förste att påpeka behovet av en större balkansk blick på den rumänska filmen, dess sammanhang och de frågor filmerna väcker. Precis det gjorde jag också i den första längre text jag skrev om den rumänska filmvågen – understreckaren jag länkar i texten ovan är tre år gammal. (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/forvirring-fodde-rumanskt-filmunder_765315.svd)

Den balkanska kontexten kring rumänsk film är således inget som inte finns, tvärtom har den varit föremål för diskussioner länge. Professor Dina Iordanova och flera med henne har sysselsatt sig med frågan, och Thessalonikis filmfestival har den blicken på kring sin programmering och i finansieringen av Balkan Fund. Det finns flera dokumentärfilmare som arbetar med att visa på den övernationella kopplingarna i regionen (vilket ju verkligen är nödvändigt) bland annat utifrån likheter mellan folksånger, badhus osv.

Men att påpeka att något sker i länderna runtomkring, det betyder inte att det inte också sker i Rumänien. Och även om det inte skulle ske på ett rätt unikt vis – betyder det att man inte kan tala om det som en nationell våg?

När det gäller Caranfil och Nemescu… Caranfil var väl fel i tiden helt enkelt och hans senare filmer tycker jag inte är så bra. MEN, Thessaloniki ägnade honom ett retrospektiv, och han är klart uppmärksammad – men tycker jag, med rätta ignorerad av de större festivalerna. Dock hade han kunnat få en intressant arvtagare i Nemescu, och i fallet med honom tycker jag att du i din egen text visar att du har lite fel. (Med det inte sagt att inte Kusturcia haft en mycket negativ effekt på regionen och vad som förväntas av den) California Dreamin fick enorm uppmärksamhet – och utländska producentpengar – och det inte bara för att han dog. Redan den suveräna kortfilmen Marilena de la P7 blev omtalad, och liksom inslag i CD har den en magisk realism som känns igen från flera av Caranfils grepp. Och även tematiskt knyter CD an till just den övernationella problematiken, som att vara granne med länder i krig. (Alltså: hade Nemescu, som verkligen var en udda fågel, levat hade nog filmfloran varit lite vildare, men jag tror nog det kommer någon annan snart).

Och man kan och bör lyfta fram regionsfrågan: jag försökte i samtalet i GBG med Morgen (som till stor del är finansierad med ungerska pengar) som uppdaterar frågan till dagens situation med hårdare gränskontroll och EU-relationer.
Sedan kan man förstås han annorlunda perspektiv när man sätter samman ett festivalprogram; men det är avhängigt vilka samarbetspartners man får och, faktiskt, hur bra filmer från en viss region man ser under ett givret år. Vi är visserligen många som ser för film för GIFF men jag kan inte säga att jag har sett några jätteintressanta och färska filmer från resten av regionen.

Och så antinationalist jag är, så tycker jag ändå att den nationella kontexten trots allt bidrar med vissa klargörande poänger – kring den rumänska filmen självfallet den unika totalitära staten med sin personkult, för att inte tala om det unika rumänska språket.

Och skapande av vågor gäller inte bara länder som blir en ”andra” som ”vi” riktar vår blick på och bestämmer kring. Det gällde även New Hollywood och den nya tyska filmen också. Men visst kan man hävda att exotiseringen av world cinema idag är hårdare än förr.

Jag vill även påpeka en sak när det gäller reaktioner (eller rykten om reaktioner) på en film i Cannes (eller Berlin eller Venedig). Jag har varit inne på detta förut, när jag skrev om Jon Asps text om bemötandet av Mammut i Berlin som intäkt för en internationell åsikt om filmen: Man måste vara mycket försiktig när man talar om den främsta arena som filmjournalister och kritiker har att visa stjärtfjädrarna för varandra. Det buas och skrattas, frias och fälls, snabbare och hårdare än någonsin annars. Och mer synligt än annars. Det finns alltid de som kommer att hata en 2 tim+ film om en mans färd mot döden på ett sjukhus, och de som kommer att älska den. Cannes drar filmjournalister från hela världen och från alla skrån – de som hatade Lazarescu då gör det nog fortfarande ska du se. Men den hade med säkerhet gott om anhängare också. Vad jag menar är att det inte är ett särskilt intressant argument: en våg uppstår inte för att att det finns konsensus – något som definitivt är fallet med vinnare av pris som Un Certain Rehard eller Guldpalmen också.

Den huvudsakliga skillnaden mellan oss är att jag hela tiden försöker behålla en fot i hur filmer presenteras populärt, på en ”vanlig” filmmarknad för att nå ut. Det gör att jag kan hålla med dig ur en akademisk synvinkel där vi kan leka med kopplingar åt olika håll och kanter, kontextualisera i nya sammanhang etcetera. Och sörja att den populära filmbevakningen inte har utrymme för de mer avancerade diskussionerna.

Men återvänder vi till från om vad dessa filmare faktiskt tjänar på att få denna marknadsföringskanal (eller vad man nu ska kalla det) så tycker jag det finns tillräckligt för att tala om en våg, och att det är bra. Den här diskussionen hade t ex inte funnits om inte först ramen för något (vågen) hade satts upp och prövats.

[2011-02-21 15:06]
Sanjin

Men det finns klarare kopplingar, oavsett om det finns manifest (som i Dogmas fall är bara ett sätt att röra om, utan några andra politiska eller ideologiska pretentioner) eller inte. Båda två vet vi att det inte tjänar någonting att faktiskt dra alltför stora paralleller samt likheter och skillnader mellan Frankrike och fd Tjeckoslovakien på 60-talet och dagens Rumänien. Eller att prata om den nya tyska filmen, New Hollywood och våra korta nedslag i ‚Äùexotiska‚Äù länder, som faktiskt i mångt och mycket lutar sig på postkoloniala föreställningar… Då fanns nationalstaten på ett annat sätt, det fanns även oundvikliga ideologiska mallar man skulle följa osv. Jag menar bara att det inte är särskilt konstruktivt att jämföra för mycket, då skillnaderna är på sina håll mycket större än likheterna. Den tjeckoslovakiska nya vågen (med dagens glasögon sedd) är mycket mer homogen än vad den rumänska är idag. Men vi kan ju återkomma om 40 år och se vad som faktiskt förblev kvar, med en nyktrare historisk distans. ÔÅä
Fast, i forna Jugoslavien hade man en del regissörer (Paskaljevic, Markovic, Karanovic, Grlic och Zafranovic) som kallade för den tjeckiska skolan i filmkritiska sammanhang, just för att de hade läst på FAMU och skiljt ut sig från resten av landets regissörer, både tematiskt och även till en viss grad stilistiskt. Deras teman var mer ‚ÄùSvejkska‚Äù, centraleuropeiska om man får säga så… Så det är inte konstigt om Holland blev influerad av sina år på FAMU. Och här menar jag ju då att det ofta inte tjänar till att dra nationella gränser i en främst estetisk diskussion, för det leder till omöjligheter av olika slag… Jag är dessutom högst medveten om hur vi skapar historia och historiska narrativ. Just därför måste man ifrågasätta de narrativen så ofta som tillfälle ges.
Det är återigen fullkomligt rimligt och relevant det du påpekar, inte minst kring Serban och de svenska pengarna. Men det skjuter lite bredvid målet. Är det den rumänska vågen som möjliggjort Serbans filmskapande eller en bransch som kallsinnigt räknar pengar? För Serban spelar det ingen roll, inte heller för en publik som får se en helt fantastisk film. För filmforskare och kritiker spelar det absolut en stor roll, för vi hamnar återigen i historieskrivningens fällor, och definitionsproblematik, som till slut måste redas ut så man utgår från samma diskussioner, och risken för att prata bredvid varandra minskar.
Har läst din understreckare, men du har lite fel när det gäller den regionala filmforskningen på Balkan. Diskussioner har funnits länge, men det är bara några få forskare som ägnat regionen en mer djupgående blick. Dina Iordanova är det mest kända namnet i sammanhanget, men att hon har en bra koll på Balkanfilm är en överdrift. Jag missunnar inte henne äran hon fått för Balkanstudier, men hennes texter och böcker dryper av ofullständigheter. Bulgarisk film har hon väldigt bra koll på, resten är sisådär… Thessaloniki i all ära, där samlas det väldigt mycket bra film, men centrat för filmer från Balkan som vill nå ut är Sarajevo Filmfestival, för mig en vedervärdig rödmattecanneskopia, men en enormt viktig samlingspunkt för branschen. SFF har dessutom, vilket är enormt intressant lyckats med en grej som går tvärtemot Zizeks påståenden om Balkan. Han menar att slovener tycker att Balkan börjar i Kroatien, kroater att Balkan börjar i Bosnien, bosnier om att Balkan börjar i Serbien osv. SFF har i sin Balkan film contest dock inkluderat länder som geografiskt inte är på halvön, nämligen Ungern och Österrike! Och dessa länder har gladeligen accepterat att finnas med i den officiella tävlingen…
När det gäller filmer från regionen och hur dessa tas in på en festival, vet både du och jag att det handlar om spel. Vissa filmer tackar ja till Sthlm, vissa andra blir inte uttagna av andra skäl. Exempelvis hade Autobiography of NC passat bättre in i Gbg än på Sthlms festival, tycker man men det bidde inte så.
För att avsluta. Jag är inte oäven för att man ska diskutera för hur filmer ska presenteras och representeras på en populär filmmarknad. Mångt och mycket av det jag sysslar med i avhandlingen går ut på att analysera populära filmer och deras koppling till publiken. Detta är ingen lek med kopplingar åt ‚Äùolika håll‚Äù; utan ett nyktert försök att reda ut begreppen så vi vet vad det är vi diskuterar. All ära åt dina försök att även ta upp saker som inte märks av på den vita duken (finansiering, marknadsföring, lansering), men det är filmerna jag själv är mest intresserad av att analysera. Annars blir det fyllt av skrönor (som den från Cannes som jag inser är ointressant i sammanhanget men ändå rätt talande, eller antaganden om hur finansieringen till ‚ÄùVill jag vissla‚Äù har kommit till) som inte riktigt gör bilden klarare. Och när jag tittar på filmer som ska utgöra den nya vågen, blir jag inte helt övertygad. Än!

[2011-02-21 17:08]
Hynek

Nja, du missar fortfarande varför det finns ett bruk av en etikett som en ”våg” i populära sammanhang – oaktat nationalstatens förändrade betydelse – och att den innefattar allt från estetik till pengar: för Serban spelar det naturligtvis roll, vad han än tycker, eftersom den suveräna filmen antagligen inte hade funnits till eller hade synts till på svenska biografer annars (och då handlar det inte bara om SFIs stöd). Det vill säga – en bransch som kallsinnigt räknar pengar och den nya vågen är precis samma sak, eftersom filmens villkor alltid är underkastat en bransch som räknar pengar. Det är något man alltid måste komma ihåg när man diskuterar en konstform som film: ekonomin och branschen och dess villkor (som man sedan kan kalla för cynisk eller något annat) är alltid viktig. Vinnare är de regissörer som lyckas ta sig in och nyttja kryphålet; vinnare är publiken om de nyttjar denna position till att göra så bra och innovativa filmer som möjligt. Vilket väl är det mest fantastiska med det rumänska filmskapandet: de flesta filmer som görs är, oaktat om de ”härmar” någon annans stil mycket bra.

Och skillnaden mellan Thessaloniki och Sarajevo är betydlig: Thess är mindre röda matta än just nav för det som förenar hela regionens filmskapande. De försöker (och lyckas) både tematisera det i sin programmering och kanske framförallt i fianansieringsprogrammet Balkan Fund. Det är förstås en väsentlig skillnad från det du kallar för röda mattan i Sarajevo som är mer av en photo-op – men visst, SFF är en bättre plats om man ”vill nå ut” än Thess. Vilket inte vara vad jag diskuterade utan om hur och var den tematisering du efterfrågade faktiskt finns.

Men när det gäller Balkanforskningen: du får det att låta som om den befann sig i någon slags minoritetsposition gentemot en forskning som inriktar sig på Rumänien, enbart. När du egentligen menar att det finns en populär blick som isolerar Rumänien som en ny våg. Det är lite att jämföra äpplen och päron eftersom den nog inte finns någon seriös filmakademiker idag som kan ta sig an Rumänien utan att placera landets filmskapande i en större regional kontext. Medan det finns gott om filmjournalister och kritiker som antingen okunnigt eller av utrymmesskäl begränsar blicken till det rumänska.

När det gäller Iordanova så förstår jag inte riktigt det hårda ordvalet eftersom hon gör just det du efterfrågar – kontextualiserar med hela Balkan som ram. Att hon är mest känd gör det passande att exemplifiera med henne (och hon har själv påpekat att det finns ofullständigheter i hennes forskning – något som i olika hög grad drabbar alla som försöker forska i regionens filmer eftersom länderna antingen varit diktaturer eller befunnit sig i krig. Men jag tycker det är mindre intressant i det här sammanhanget eftersom jag mest ville lyfta fram den teoretiska ansats du efterfrågar – och som jag var rätt övertygad om att du kände till).

Att exemplifiera med Tjeckoslovakien då och Rumänien idag är, återigen, inte ett sätt att försöka jämföra dessa vågor innehållsmässigt utan just för att peka på skillnaden mellan 40 års förfluten tid. Idag går förvisso allt snabbare – vi går från två filmer till våg på nolltid – men redan då formulerades det snabbt att något hände i Tjeckoslovakien.

Samtidigt stämmer det inte att den tjeckoslovakiska vågen skulle ha varit mer homogen – annat än om man bär mycket dåliga glasögon och gör det du anklagar andra för att göra: att okunnigt förenkla – den stil som Forman hade, t ex, återfanns i ett par av hans samarbetspartners filmer men inte i många andra. Spretigheten från En blondins kärleksaffärer, till Menzels filmer, till Chytilovas filmer till Jires till Juraj Herz till de surrealistiska verken som kom efter 68 och till Svankmajer – den är mycket bredare än någonsin den rumänska filmens fem år (eller fler) som våg. Då är den stilistiska kopplingen mellan 4 månader, Tuesday after christmas, First och all Felicia och Principles of Life (och många kortfilmer – för att ta bara några få exempel) större än några fyra, och olika, filmer från dåtidens Tjeckoslovakien. (Och att det finns en gemensam manusförfattare till flera filmer är återigen en stark koppling till Formans gäng, som i mångt och mycket var de som gjorde filmerna som såg likartade ut).

Och visst fanns det, i hela Östeuropa och Balkan, ett stort inflytande från FAMU under många år och självfallet är det en intressant vinkel för en ambitiös filmhistoriker att idag ta sig an: många är de bortglömda FAMUutbildade vars enda verk ligger i något av alla arkiv i den stora regionen.
Historien bör alltid skrivas om och få tillägg – eller brytas sönder. Den tjeckoslovakiska 60-talsvågen blir väl bara allt mer heterogen ju mer som dyker upp och restaureras. Men ska begreppet därför lösas upp? Det tjänar till att rama in en tid och dess kulturproduktion, och det har gett internationell uppmärksamhet och retrospektiv som ständigt är i omförhandling (om än i mindre utsträckning än det i mina ögon borde, dvs populärt – men där tror jag att du och jag lider av samma åkomma, överkunskap om våra fält).

Som sagt: jag tycker precis som du är intressant att analysera enskilda filmer (och se bra filmer). Och vill man dra övertygande kopplingar mellan de rumänska filmerna estetiskt och tematiskt (utan ekonomiska aspekter) kan man – med produktionen av kort och långfilm från 2000-talet, men i synnerhet efter 2005 – hitta en mängd filmer med likheter i tematik och filmspråk. Och många som faller utanför detta (om man vill att de ska göra det), eller säga ”äh, det är inte unikt för Rumänien” eller just den perioden. Man ser ju ofta vad man vill se – och jag menar att vågen (och vågor i allmänhet, se exemplet med den tjeckoslovakiska) gör just detta; riktar blicken på likheterna trots att skillnaderna också finns. Och de andra möjliga läsningarna.

Men som både kritiker och journalist tycker jag att de ”skrönor” som omger dem är väsentliga (och ja, det är skillnad på att göra kvalificerade antaganden om statlig filmfinansiering och att förkasta den internationella journalistkårens intresse för rumänsk film baserat på om någon buade på en visning i Cannes) – de avgör om filmerna blir gjorda, var de visas om och hur de köps in.

Det blir därför märkligt att avfärda det sammanhang som filmer existerar och blir till i – vilket dessutom är utgångspunkten för min ursprungliga text, och inte de enskilda filmerna som enheter – som skrönor.

Vill du därför nykter reda ut vad som diskuteras, bör du se att det finns olika sorters sammanhang kring filmer – sammanhang som kan aktualiseras beroende på vilken diskussion som förs eller vilken analys som görs. Ergo: att göra en större Balkan-analys utesluter inte att göra en snävare nationell analys av filmerna utifrån rumänsk samhällskontext; att göra en auteuranalys eller jämförelse mellan Nuri Bilge Ceylan och Puiu utesluter inte att i ett annat sammanhang göra kopplingar mellan Puiu och andra rumänska filmer; att diskutera franska producenters, och svenska filmfinansiärers vilja att gå in med stöd i rumänsk film, utesluter inte att säga att Vill jag vissla är bra, eller att diskutera andra aspekter av den filmen.

Och att diskutera att det kan finnas en vag etikett som en våg – om den så sätts på något så olika som New Hollywood-filmen eller franska nya vågen eller ny rumänsk film – som tjänar sitt syfte i populära sammanhang, utesluter inte att angripa samma filmer med helt andra jämförelser och teorier, sammanhang och länkar.

[2011-02-21 19:23]
Sanjin

Återigen, jag vill bara reda ut begreppen. Och de reds inte ut, om man i katalog efter katalog ‚Äùcopy-paste-ar‚Äù etiketter som inte betyder någonting. Det låter återigen som att jag är ute efter att komplicera upp bilden, när man i ‚Äùpopulära‚Äù sammanhang är ute efter förenklingar. Tvärt om. Jag är ute efter att reda ut vad man pratar om. Och när jag tittar i t ex GIFF:s program och tidningen som följde med, blir inte bilden klarare. Eller läser populära recensioner. Vågen diskuteras inte, det tas för givet. I så fall, kan ju det mesta rangordnas in i oproblematiska boxar som förenklar bilden till oigenkännlighet.
Som du förmodligen sett, anser jag ju naturligtvis att ekonomin är ytterst viktigt. Naiv är jag inte. Men som en forskare måste man ibland begränsa sig. Och jag gör en ideologisk och till en viss del historiografisk analys av filmerna, dvs av det som hamnat på den vita duken efter att filmerna gjorts. Dessvärre hinner man inte med allt runtomkring, men jag är naturligtvis intresserad och nyfiken på hur filmer distribueras och marknadsförs. Men, jag måste påpeka att det inte är primärt det jag undersöker och analyserar.
Jag skrev inte att den tjeckoslovakiska nya vågen VAR mer homogen, utan att den i mina ögon (som inte är specialist) ser mer homogen ut än den rumänska. Om inte annat, fanns det samarbeten och större påverkan kollegorna emellan och en klar ideologikritik. Jag anklagar inte okunniga, utan de som inte ifrågasätter. Det borde väl vara självklart att ifrågasättande inte alltid manar till upplösning av begreppen, men samtidigt kan ju nonchalans leda till – till synes självklara – luftslott. Men det var en jättebra och intressant parallell du drog mellan Forman och filmer Radulescu skrivit manus till. Det låter mer som ett intressant auteurfall än närstudie av en nationell våg.
Som jag skrev från början, man sitter inte på några självklara sanningar. Vi omförhandlar och förmodligen lär oss någonting. Däremot så låter det på dig som att jag inte inser att det finns både nationell, regional, ekonomisk, estetisk, ideologisk och annan forskning som inte behöver utesluta varandra. Och då blir det igen en fråga om oklarhet. Vad diskuterar vi? Diskuteras den nya vågen utifrån antaganden om finansiering, estetiska perspektiv, auteurteori (sic!), regional filmforskning? Alltihop? Du var ju inte med på mitt föredrag, när jag pratade om mina ståndpunkter, mest baserade på den rumänska filmhistorien och vissa stildrag. Jag är inte speciellt insatt i det du kallar för ‚Äùkvalificerade antaganden om statlig filmfinansiering‚Äù och det är inte heller (tyvärr kan man ju inte vara heltäckande) en del av det jag sysslar med. Därför pratar vi fortfarande förbi varandra, och det blir ju inte särskilt konstruktivt.
Du skriver: ‚ÄùDet blir därför märkligt att avfärda det sammanhang som filmer existerar och blir till i – vilket dessutom är utgångspunkten för min ursprungliga text, och inte de enskilda filmerna som enheter – som skrönor.‚Äù
Det var inte meningen att på något sätt anklaga dig för att föra fram osanningar. Det jag menar är att antaganden är antaganden. Kvalificerade eller ej, är de inte mycket till hjälp. Ryktet om Cannesjournalister använde jag ju mer för att illustrera bilden av filmkritiker på evig jakt efter det nya, som först kanoniseras via institutioner. Men vi kanske kan nöja oss med att konstatera att vi diskuterar den rumänska filmen från lite olika perspektiv, som ibland överlappar varandra. Jag tycker att det du för fram är otroligt intressant. Filmpolitik, beslut om vilka filmer ska finansieras och varför. Inte minst att du ser till att popularisera teman som inte alls är självklara i den populära filmjournalistikens diskurs. Utifrån det jag sysslar med, ser jag dock ingen poäng att kalla ett par liknande filmer för vågor, just för att lättare kunna konstruera en schablonbild.
En parentes, då detta inte handlar om Rumänsk film. Jag litar på ditt omdöme om Thessaloniki. Sarajevo är ett intressant ställe, men dessvärre handlar SFF i mångt och mycket kring det som jag redan skrivit inte är i min fokus, branschmöten av olika slag. När det gäller festivaler om och kring Balkan, finns de lite varstans i området. Och visst finns det seriösa forskare som fortfarande gör enbart nationella filmanalyser av olika slag. Inte bara i Rumänien, utan även i andra länder. Det gör dem inte mindre seriösa. Det finns dock fortfarande ett fåtal som försöker bredda analyserna och koppla dem till en Balkansk kontext… Det handlar inte om krig eller diktaturer, det handlar om rena fel, faktafel och missar av olika slag i Iordanovas kontextualiseringar. Och analyser är det väl sisådär med… Men Cinema of flames är en hyfsad ansats till en mer seriös forskning, absolut. Slut på parentesen.

[2011-02-22 10:22]
Hynek

Tack. Tror vi förstår varandra väl – kul diskussion där det kommer upp mycket intressant under utredandet av begreppen!

[2011-03-05 19:27]
fettarg.blogg.se

Åh nej :O var har jag hamnat?
Det skrivs långa uppsatser…helt klart noveller…jag känner en stress inombords av att jag inte tillåter mig själv läsa ord för ord. Nej jag hinner inte. Jag har massor att göra.

Men! Jag lovar att återkomma! Jag tycker om att läsa och jag tycker om att läsa andras tankar. Tankar som man även breder ut. Så det blir så här långa texter och inte enbart ”jag tycker om att sova på dagarna för att det är skönt”. Ja, som sagt, I’ll be back!

Ha en trevlig lördag!