Weird Science
Mitt eget Portlandia

2011-02-28  

När man gillar något nästan reservationslöst blir det svårt att skriva något vettigt om det, något som inte bara blir antingen upprepningar av samma superlativ som andra vräkt över det, eller bara fluff som inte betyder någonting – och det tenderar blir extra påtagligt när det handlar om humor. Just detta har varit lite av mitt »problem« med Portlandia, den amerikanska sketchshowen som precis avslutat sin sex avsnitt långa förstasäsong på just nu väldigt humoroffensiva IFC (sista avsnittet sändes i fredags, och det är redan klart att det blir en andra säsong).

Som alla sketchprogram har Portlandia sina toppar och dalar, det är liksom inbyggt i formen, men när jag tittar på det inbillar jag mig att dalarna inträffar mer sällan än många andra program i samma format, och jag upptäcker att jag låter eventuella tillkortakommanden sköljas bort av den otroligt charmiga stämningen, det precisa tilltalet och självsäkerheten i utförandet. Jag skrattar nästan hela tiden.

Så istället för att sätta mig ner och analysera varför jag tycker det är ett genialt program har jag mest velat se om avsnitten, favoritsketcherna, de roligaste replikerna. Vinjetten med den krämiga låten. Men något måste sägas, om inte annat så för att få fler personer att upptäcka vad jag tycker är 2011 års hittills bästa humorprogram.

Portlandia utspelar sig helt och hållet i Portland, Oregon, en stad som de senaste åren fått en image som hemvist för bohemer, konstnärer, musiker och andra kreatörer – en image som lokalbefolkningen omhuldar och odlar med stolthet. Portland är i dess romantiska beskrivningar en tillflyktsort för den moderna, medvetna, progressiva människan – i de mindre romantiska beskrivningarna talar folk om en outhärdlig hipsterkoloni, som ett koncentrat av de allra värsta aspekterna av Austin, Williamsburg eller Möllan. Var sanningen ligger är nog upp till betraktaren, men det är åtminstone utifrån den populära bilden av Portland som hipstermecca som Portlandia skapats av SNL-veteranen Fred Armisen och musikern Carrie Brownstein (tidigare i Sleater-Kinney). Armisen och Brownstein finns med i nästan samtliga sketcher, ofta som återkommande karaktärer (och som sig själva), och tillsammans med diverse gästspelare som Kyle MacLachlan, Aubrey Plaza och Jason Sudeikis, och en uppsjö av cameos, gör de komiska nerslag på olika platser i staden – kaffestället, antikvariatet, designhotellet, klubben.

Att Armisen och Brownstein plötsligt skulle göra en sketchshow tillsammans kom inte som en komplett överraskning. Under flera år har de gjort sketcher och små filmer ihop under namnet Thunderant, och vissa karaktärer som återfinns i Portlandia har tidigare utmejslats under denna etikett – exempelvis Toni och Candace, innehavarna av den feministiska bokhandeln Women and Women First, som man bland annat kan se i den här musikvideon för St. Vincents Laughing with a Mouth of Blood.

Innan serien drog igång anades lite oro från lokalpatrioter kring duons porträttering av Portland. Stod vi inför ett orättvist lustmord av en mysig bohemstad? Hipsters som dödar hipsters? Oh, the irony! Och viktigare: hur internt skulle det bli? Vi som aldrig satt vår fot i the Pacific Northwest, vad skulle vi få ut av sketcherna?

Väldigt mycket, är svaret. Låt gå för att de lokala referenserna haglar och att Armisen och Brownstein utgår från en väldigt specifikt Portlandbild i sin humor, men vi är många som kan förhålla oss till självupptagna hipsters, hyckleri i modernt leverne och överdrivet matnörderi, för att bara ta några av ingredienserna i Portlandia. Miljön är sin egen, men beteendena och karaktärerna är mer allmäna. Flera av oss har nog ett eget »Portlandia« att relatera till. Särskilt elakt är det inte heller – snarare är det lite syrligt igenkännande, sarkasm med en botten av förståelse, något som Brownstein, som själv bott i Portland i många år, uttryckt i flera intervjuer. Jag tror min WS-kollega Philips reaktion på en av sketcherna – att han inte blir avskräckt utan snarare sugen på att åka dit – säger det mesta. (Jag håller med honom.)

Att det ändå är en ganska rättvis bild av staden tycks de flesta bedömare vara överens om, om än såklart något överdriven för humorsyften. En av mina Portlandbosatta bekanta tycker till och med det är så spot-on att han inte klarar av att tittta. Det ligger för nära. Å andra sidan har jag pratat med andra Portlandbor som älskar programmet – stoltheten för staden förs över på representationen av den.

Armisen och Brownstein är fantastiska ihop. Han är en självgående improv machine vars stickrepliker och små gester alltid knäcker mig – så otroligt hängiven sina karaktärer. Hon är en humornaturbegåvning med lysande tajming som aldrig hamnar i skuggan av någon av de andra, mer erfarna aktörerna.

Sketcherna – som enligt uppgift är halvt improviserade – har i sina bästa stunder varsamma drag av surrealism och repetitiv absurdism som skapar en luddig, nästan drömlik känsla. Stort ansvar för den har programmets regissör Jonathan Krisel, som också varit med och skrivit manus tillsammans med Armisen och Brownstein, och en av redigerarna, Doug Lussenhop. Krisel och Lussenhop har jobbat på merparten av Tim & Erics produktioner för Adult Swim, och den väldigt specifika stil man arbetade fram där, framförallt i klippningen, gör sig definitivt påmind här.

[2011-02-28 21:52]
oscar

Fruktansvärt roligt men som du säger toppar och dalar. Tycker att premisserna som byggs upp i början av många sketcher är oerhört roliga men sedan slutar de ofta väl förutsägbart och fantasilöst. Men det sker ju så pass återkommande att jag börjar tänka att det är ett medvetet grepp.

[2011-02-28 21:56]
Blv

Jag har skrattat en gång på dom tre första avsnittet. Gillar Fred.. Men nej..

[2011-03-01 13:35]
Kjell

Jämte Chris Morris ”Nathan Barley” är ”Portlandia” den främsta stabben mot hipsters – av hipsters, för hipsters – som gjorts. Precis som hos Morris så mycket mer än enkel satir. Och bäst är musikhumorn. Popfestivaltemat (”Blunderbuss”!) med bl a medlemmar ur The Decemberists, för att inte tala om det bisarra duo-indie-gigget hos en, vad var det, sjukgymnast??

MEN en grej som fastnade, och störde mig, var hur Kyle MacLachlans reggaeband lät. Alltså, han stod på presskonferensen och snackade om hardcore dubreggae och Augustus Pablo, men bandet lät ju som vit amerikansk mainstreampopreggae, därtill med text om underbara soliga Jamaica..! Det som störde mig var att humoravsikten inte kändes klockren i den där diskrepansen. Men den måste väl ändå ha varit medveten?

[2011-03-01 14:53]
Martin

Glöm inte Aimee Mann som hemhjälp! Och lobby-DJn!

Ang reggaen. Jo, det känns medvetet – eller jag röstar för det i alla fall. Känns inte som att de skulle slarva med en sådan detalj, med tanke på alla andra klockrena referenser. Borgmästarens uttalanden tyckte jag lät mest som pretentioner från hans sida. ”This is real roots reggae, we don’t mess around.”

[2011-03-01 15:10]
Kjell

Ha ha ha, ja, det är ju faktiskt jävligt kul att Kyle säger en sån grej och sen står och spelar afterbeach-reggae på en hobbyscen… Älskar också hur presskonferensjournalisterna står och ställer skjutjärnsfrågor om reggaeinriktningen.

[2011-03-01 17:00]
Rubin

Snubben som spelar cykelpolo ensam i introt. Existerar det på riktigt?

[2011-03-01 17:04]
Martin

Well: http://www.bikepolo.com/

[2011-03-01 17:44]
Rubin

Hahaha! Åh jag måste åka dit. Det där är ju dummare än Sherlock Holmies.

[2011-03-02 22:06]
Tony Ernst

Women & Women First är bästa bokhandeln sen Black Books.

[2011-03-04 15:21]
Molly

Åh Black Books!

[2011-03-04 16:32]
Anton

Alltså, är det bara jag som inte ser humorn i den här serien? Det är många markörer från äldre hipsters, visst, men det är ju det enda som finns. Det blir ju inte roligt bara för att man sätter en dj i lobbyn till ett hotell, väl? Det känns som Williamsburgs Solsidan (eller Portlands, granted) – en del igenkänning, men inte mycket mer än så.

[2011-03-04 17:58]
rotve

Jag känner lite som Anton. I första avsnittet tycks seriens ”hipsters” definieras som att ha piercing, vara nån sorts new age ekologisk hippie och gilla nycirkus..(what?) Inte riktigt SÅ himla kirurgiskt mitt-i-prick-stabbigt som Kjells och Stefans kommentarer gör gällande.

[2011-03-04 17:59]
rotve

(Kjells och Martins menade jag)

[2011-03-04 21:14]
Martin

Jag beklagar att ni inte har lika roligt som jag har när ni tittar på Portlandia.

[2011-03-04 21:41]
Kjell

Rotve, lika positioneringssjuk som vanligt, ser jag.

Det genuint roliga är ju att det inte bara är träffande som små subkulturinstallationer, utan träffande psykologiskt/allmänmänskligt. Jag älskar hur väl de leker med fåfänga, osäkerhet, status, självkänsla via värderingspaket.

Sen är ju inte rollgestalterna trendhipsters raktigenom (dit hör främst en del av musikfolket och de bisarra reklamarna) utan framför allt representanter för det muggigt ”alternativa” Portland, inkl kurragömmalajvare på universitetsbiblioteket… Men har du ens sett flera avsnitt? Du polemiserar mot min kommentar, som handlade om hur extremt bra Portlandia är på musikdelen, genom att klumpedunsironisera över att det även förekommer vego-nycirkus-typer? Du verkar mer intresserad av våra kommentarer än av att förstå seriens raison d’etre.

[2011-03-04 23:44]
rotve

”Positioneringssjuk”[..] ”du verkar mer intresserad av våra..”
SVAR:
Det där var lite hårt och taskigt tycker jag. Jag tycker helt enkelt inte Portlandia är speciellt skarp. Ironiskt förhåller den sig i klass med vad ”The IT Crowd” förhåller sig till till ”The Office” gällande arbetsplatsironi.

Men det är ju bara min åsikt efter 3 avsnitt. Hoppas det är ok att vädra en avvikande åsikt.

[2011-03-05 18:51]
PP

Alltså, om man är kritiker borde man väl själv tåla att någon annan ifrågasätter ens åsikt, eller åtminstone tolererar att någon annan innehar en annan åsikt.

Det är skrämmande att den som ofta är så snabb att kritisera och recensera andra kritiker inte klarar av minsta möjliga vindmotstånd själv.

Men för sjutton, raljera på även om denna åsikt, för den lär ju inte heller stämma överens med gällande ”konsensus”.

(Nämner inga namn, för det räknas ju som personliga påhopp, så länge det inte gäller kritiker på DN eller Svenskan förstås…)

[2011-03-05 20:19]
Kjell

PP: Det är väl ganska regelmässigt som avvikande åsikter framförs här? Orsaken till att jag tappade tålamodet lite nu var att rotve (som har andra nicks också) har en historia här av att argumentera nedlåtande. Men nu var det definitivt jag som var tjurigt påhoppande ‚Äî det var dumt och jag ber om ursäkt!

[2011-03-05 22:12]
rotve

”som har andra nicks också”
SVAR: Var det påpekandet nödvändigt? Det finns ju liksom inget bedrägligt med det. Ibland fyller jag i r, ibland R, ibland rotve, ibland S. Rotve och r är väl det jag använt oftast. Jag håller ju inte på med att byta i samma artikelkommentarer och typ håller med mig själv eller så.. Sen finns det kanske andra som likt jag använder vpn-rjänsten Ipredator dagligen och skriver här. Isåfall har vi samma ip-nummer.
Om du är purken för vad jag skriver på andra håll på internet , typ i någon viss politisk tidnings blogg så är det inget du bör irritera dig på här.

Radera gärna detta om det anses vara OT.

[2011-03-05 23:52]
Kjell

Har ingen aning om var du skriver kommentarer annars, vet ju inte ens vem du är? Men du är varmt välkommen att ha hur många nicks du vill.

[2011-03-06 05:57]
Daniel

Tack för tipset, Portlandia är det roligaste jag sett på typ hundra år.

[2011-03-06 16:25]
abcderik

Jag tänker inte speciellt mycket alls på hela hipsterkontexten utan ser bara humor som bitvis är helt underbart galen och absurd. Tim & Eric-universumet är verkligen inte långt borta. Tummen upp.

[2011-03-09 17:54]
rotve

Jag får nog hålla med föregående talare. Portlandia öppnade verkligen upp sig för mig efter 5 avsnitt och när jag börjat uppskatta och identifiera den absurda friformiga humorn som poängen snarare än att leta efter träffsäker hipster-satir som jag gjorde i början. Rolig som fan är den ofta.

[2011-03-09 18:40]
Kjell

There you go, rotve! Som sagt, det är ju inte SATIREN som är grejen alls, snarare den beteendepsykologiska träffsäkerheten i kombination med freeform-faktorn. Greppet att speeda upp dialogen så det blir nån sorts snabbspolningsscrewball är fantastiskt – i synnerhet när det kombineras med hipstergrejen. Som när kafégänget satt och spottade ur sig vad de läst.

[2011-04-09 00:01]
Imaginer

Absolut roligaste scenen är den där Armisen kommer till plötsliga insikter om att saker är ”so over!”. Den säger allt om hipstern, oavsett ovanstående kommentarer om att de, så att säga, missar målet.

[2011-09-19 08:01]
Weird Science » En pratstund med Fred Armisen

[…] i Portland, Oregon, där han höll på att avsluta inspelningen av den andra säsongen av Portlandia, vars första säsong är en av årets absoluta tevehöjdpunkter. Under en kort paus tog han sig […]

[2011-11-23 16:02]
Shazam special: Webserier « Shazam.se

[…] de träffsäkert skildrade miljöerna och typerna – lite som en serieversion av TV-komedin Portlandia). Fast ”mordmysterium” gör inte riktigt serien rättvisa eftersom den också […]