Weird Science
Twin Peaks #1 – »Northwest Passage«

2011-06-03  

Det här inlägget är det första i Weird Sciences sommarserie, där vi ser om David Lynchs och Mark Frosts klassiska teveserie Twin Peaks. För mer information, läs här.

»Butte?!« – Bobby Briggs

Jag inser genast att jag inte kommer att kunna hålla isär vad jag minns av Twin Peaks från senaste gången jag såg hela serien, vad jag tror jag minns av Twin Peaks, och vad jag faktiskt ser nu – det här blir en ofrånkomlig blandning av alla intryck som sköljer över mig när jag nu ser om en av mina absoluta tevefavoriter. Allt läggs i en shaker, skakas och hälls upp i ett recapcocktailglas. Men jag ska försöka att hålla spoilers till det avsnitt som avhandlas, och inte gå handlingarna för mycket i förväg – låt oss ha samma policy i kommentarerna.

Det börjar med en såg. En snårgärdsmyg och en såg. Förtexterna etablerar skådeplatsen Twin Peaks som en liten stad i nordvästra USA, som har en gammaldags skylt som deklarerar antalet invånare (51 201). Det lokala sågverket ges stort utrymme i förtexterna, liksom den allestädes närvarande skogen. Och det mörka vattnet. It’s all coming back to me.

Jag kom dock inte ihåg att den första människan vi ser är en kvinna som sitter framför en spegel och ser olycklig ut. Hon är, ska vi senare få veta, Josie Packard, inflyttad från Hong Kong och änka till den framlidne Andrew Packard, en av Twin Peaks starka män och ägare av sågverket från förtexterna. Det är morgon. I en annan del av huset packar Pete Martell sin fiskeutrustning, säger adjö till sin fru Catherine, framlidne Andrews syster, och beger sig ut på en tidig fisketur. Han kommer dock inte långt – vid stranden intill huset hittar han ett lik invirat i plast.

Pete ringer den lokala sheriffen, Harry S Truman, som tillsammans med den ditkallade alltialloläkaren Dr Hayward konstaterar att den döda är Twin Peaks-bon Laura Palmer, sjuttonårig Homecoming queen. Hon har mördats. Sheriffen struntar i att göra en regelrätt brottsplatsundersökning eftersom kroppen förmodligen spolats i land – något tveksamt polisarbete kan jag tycka. Såhär långt har vi också som hastigast träffat polisstationens sekreterare/telefonist Lucy, och den överempatiske poliskonstapeln Andy, vars lämplighet som fältarbetande polis känns ytterst tveksam – kanske borde han jobba i nåt arkiv i stället.

Hemma hos familjen Palmer är det dags för frukost, och Lauras mamma Sarah upptäcker att dottern inte är på sitt rum. Här etableras den kusliga bild i grodperspektiv av trappan upp till övervåningen i Palmerhuset, med en ständigt snurrande takfläkt, som kommer att återkomma flera gånger i serien (minst tre gånger bara i piloten). Sarah ringer Lauras pojkvän Bobby Briggs, men får av hans föräldrar reda på att varken Bobby eller Laura är där. Kanske är det för att jag redan vet så mycket mer om Major Briggs, men den första harmoniska synen av honom och hans fru (som mig veterligen passerar genom hela serien utan att få ett förnamn) i ett kök med en massa röda skåpsluckor – han läser tidningen och hon masserar hans axlar – gör mig av någon anledning väldigt glad. Och redan här och i samtalet med Mrs Palmer anar man att föräldrarna Briggs är mer än lovligt naiva vad gäller deras guldgosse Bobby. Sarah ringer vidare.

På Great Northern Hotel möter vi bortskämda Audrey Horne, dotter till hotellmagnaten Benjamin Horne, när hon är på väg till skolan. Hon är, i likhet med många andra personer i serien, som hämtad ur det förgångna – företrädesvis någon slags romantiserad bild av 1950-talet. Hon kliver in i en väntande bil körd av en privatchaufför, och dröjer sig kvar med tåspetsarna på trottoarkanten på ett underbart sätt innan hon hoppar in och åker iväg.

Inne på hotellet pågår ett viktigt möte – Ben Horne håller på att sälja en grupp besökande norrmän på idén om en exklusiv country club i Ghostwood, ett närbelägt skogsområde. Lauras pappa, Leland Palmer, är där i egenskap av Hornes advokat och högra hand. Sarah Palmer når Leland på telefon samtidigt som sheriff Truman dyker upp för att informera honom om Lauras öde. Det är en hjärtskärande scen – Leland flämtar till »Sheriff Truman« när han ser Harry i receptionen, tappar telefonluren och lämnar en desperat Sarah ensam i andra änden av linjen. Bägge förstår vad som hänt.

På The Double R Diner sitter Bobby Briggs – cool, kaxig, klädd i skinnjacka och med en begynnande bok-på-huvudet-frisyr – och dricker kaffe i väntan på att servitrisen Shelly Johnson ska sluta sitt pass. (Jag vill passa på att uttrycka min uppskattning för den tyska servitrisen Heidi, som avlöser Shelly och som fnittrar ljuvligt när Bobby retar henne – en marginell karaktär som ändå blir oförglömlig; typiskt för hela serien.) Shellys boss Norma uppskattar inte Bobby, och ger Shelly en menande blick när hon går med på att få skjuts hem av honom. Men vem kan stoppa två kåta ungdomar? Ingen! Det skulle i så fall vara Leo Johnson, Shellys stränga lastbilschaffis till man. Men han är iväg på jobb, enligt Shelly, han ringde från Butte kvällen innan och är fortfarande on the road. Men Bobby tvingas tvärnita när Leos stora truck oväntat står parkerad på tomten. Han släpper av Shelly och skyndar därifrån. Det är tydligt att Leo inte är någon man ska bråka med.

Jag gillar Bobby. Han är en stereotyp jock – poppis bland tjejerna, kapten för fotbollslaget, ganska korkad och irriterande – en rebell utan riktning som tycks transporterad från en PSA-film från femtiotalet om ungdom på glid. Han påminner mig dessutom om en av mina favoritfilmkaraktärer från de senaste tio åren, Paul Rudds kroniska strulpelle Andy i Wet Hot American Summer.

Härpå följer en tämligen fenomenal sekvens som utspelar sig i skolan och kulminerar med att eleverna och personalen får höra nyheten om Lauras död. Vi träffar Donna Hayward, doktorns dotter, som är Lauras bästa vän, och James Hurley, en grovhyvlad träplanka hunkig biker som tycks ha haft ihop det med Laura på något sätt. Bobby anländer till skolan och träffar polaren Mike, Donnas pojkvän och fellow jock. Bobby kallas in till rektorn, där sheriffens män väntar. Sheriffen berättar för Bobby om Lauras död. Han är chockad och reagerar våldsamt på antydningar om att han skulle vara inblandad i mordet.

Scenen i klassrummet när ryktet om Laura börjar spridas och läraren får reda på vad som hänt av en polis – lite lagom okänsligt att ta läraren åt sidan och meddela ett dödsbud bara sådär, eller? – är stark. Donna som börjar ana vad det handlar om, en blick på Lauras tomma stol, en oidentifierad elev som springer skrikande över skolgården. Och så via högtalarsystemet: rektorns utrop, som han knappt kan ta sig igenom utan att bryta ihop.

Dessutom innehåller skolsekvensen ytterligare en liten fantastisk detalj: en student som stänger sitt skåp och electric boogie-dansar ur bild, sidledes, i bakgrunden samtidigt som folk är på väg till sina klassrum. Gotta love it.

Hemma hos familjen Palmer går konstapel Hawk igenom Lauras rum och hittar hennes dagbok. Sheriff Truman förhör Sarah Palmer. Det står klart att Laura smet ut från sitt rum efter att hon sagt godnatt till sin mamma kvällen innan. Harry får meddelande om att en annan lokal flicka, Ronnette Pulaski, har anmälts saknad av sin pappa som jobbar på sågverket.

På samma sågverk är det öppen konflikt mellan Catherine och Josie. Josie vill stänga ner arbetet för dagen med anledning av mordet, Catherine vill köra vidare. Catherine, som avskyr Josie och ser sig själv som den rättmätiga ägaren till sågverket, påpekar att Josie inte vet något om att sköta en industri av det här slaget, men Josie sitter på trumf: hon är trots allt ägaren, och det är hon som bestämmer. Sågverket stängs ner och arbetarna går hem för dagen. 1-0 till Josie, men den här matchen är knappast över.

I en kort, obehaglig scen dyker så den saknade flickan, Ronnette Pulaski, upp – stapplande över en järnvägsbro, slagen, skitig, brännmärkt, torterad, med sönderslitna kläder och rep runt handlederna. Hon förs till sjukhus, där hon förlorar medvetandet.

James styr hojen till sin farbror Big Eds bensinmack för att… ja, exakt vad James vill och tycker är lite svårt att veta. Han säger inte så mycket alls, och James Marshall är inte världens mest uttrycksfulla aktör – det handlar hittills mest om att se svårmodig och lite deppigt sammanbiten ut. I inledningen av just den här scenen ser han dock mest ut som Arnold Schwarzenegger i Terminator 2, två år innan T2 kom ut. Vilket känns logiskt med tanke på att James och Arnold är ungefär lika uttrycksfulla. Vi får här också en första glimt av Eds knäppa fru Nadine, som har en lapp för ena ögat och är besatt av gardiner.

Dags för specialagent Dale Cooper från FBI att göra entré. (Starkt jobbat av FBI att vara på plats så snabbt!) Cooper utmärker sig direkt som en noggrann typ – han talar under hela serien kontinuerligt in viktig information i en diktafon, till någon han kallar »Diane«, som vi kan gissa är en sekreterare eller en mottagare under kodnamn – och han gör det med en detaljrikedom och exakthet som skvallrar om en bror duktig, någon som varit etta i alla sina klasser vid Quantico. Samtidigt citerar han WC Fields, pratar lyriskt om kaffe och körsbärspaj, och uttrycker förundran över de mäktiga träd han passerar, så en robot är han inte.

Cooper möter upp med Harry på sjukhuset, och tillsammans undersöker de Ronnette Pulaski. Cooper undersöker i synnerhet Pulaskis naglar, utan att hitta något och utan att förklara varför. Ronnette har blivit våldtagen och grovt misshandlad. Det finns ingen koppling mellan Ronnette och Laura Palmer, vad Harry vet. En spännande detalj: på väg ner till bårhuset delar Cooper och Harry hiss med en person som kommer att figurera mer i handlingen längre fram. På väg ner till bårhuset stöter de också på Dr Lawrence Jacoby, en psykiatriker som hade Laura som patient – något han basunerar ut direkt vid hej och hallå. Han verkar inte heller direkt sorgsen över Lauras död.

Scenen då Cooper och Harry undersöker Lauras kropp är noterbar av ett par olika trivia-anledningar: lampans blinkande ljus var ett tekniskt misstag som Lynch tyckte passade stämningen och därför behöll, Coopers undersökande av Lauras naglar (ett hårresande ögonblick för alla vars rädsla för nagelskador ligger högt på skräcktoppen) var det enda som ABC:s censur ville sätta saxen i (utan framgång), och bårhusbiträdets felaktiga replik användes i slutversionen av scenen. När Cooper säger »Would you leave us, please?« till biträdet svarar han »Jim«. Kyle Maclachlan håller masken, upprepar frågan, och biträdet lämnar lokalen. Cooper tar sedan en pincett och får fram en urklippt bokstav (tänk utpressningsbrev), ett R, från under en av Lauras naglar. Han har sett det förr.

På polisstationen går Cooper och Harry igenom Lauras saker – framför allt hennes dagbok och ett videoband de hittade i hennes sovrum. Dagboken ger till en början inget speciellt, bara en del generiska tonårstankar. Laura nämner en ›J‹. Men dagboken innehåller också en nyckel till ett bankfack och en liten plastficka med spår av vad Cooper tror är kokain. Harry är skeptisk – Laura var en ju helylletjej och skulle aldrig hålla på med knark! Harry, Harry.

Videobandet visar en picknick där Donna och Laura dansar och jönsar framför kameran, men vem är det som filmar? De tar in Bobby på förhör, och visar honom videon. Efter en kort frågestund knappar Cooper in ett meddelande till Harry på sin avancerade minräknare – innan mobiltelefoner, gott folk – med det enkla budskapet: »He did not do it.« I Lauras öga i videon reflekteras nämligen en viktig ledtråd: en motorcykel. Den som höll i kameran är MC-fantast. Bobby släpps.

Jag älskar att studera Agent Coopers olika ansiktsuttryck och kroppsspråk när han möter folk i Twin Peaks. Han är vänligheten själv mot vissa personer, som sheriff Truman – i deras första möte på sjukhuset är han för den allvarliga situationen nästan opassande käck – men han är nästan demonstrativt sval inför exempelvis Dr Jacoby. Jag tror det säger mycket om karaktären Cooper, och hur han förhåller sig till gott och ont, hur han väljer och inte väljer att visa empati, och så vidare. Han kan vara viktigpetter och nitisk paragrafryttare när det behövs, och improvisera eller sänka garden när det är nödvändigt, när han känner sig garvad nog att släppa lite på kontrollen men ändå ha full koll – till exempel hans coola agerande vid vägkrogsbråket (se nedan). I förhöret med Bobby är han precis som i mötet med Dr Jacoby professionellt snutnollställd, och hans avskedsreplik till Bobby – »You didn’t love her anyway« – är cold blooded.

Samtidigt hittas den förmodade platsen för Lauras mord och Ronnettes tortyr – en utbränd gammal tågvagn långt borta från händelsernas centrum. Cooper och Harry åker dit. Vad som hänt där känns som något outtalbart och 100 procent vedervärdigt. På en liten hög jord ligger ett halsband med ett halvt guldhjärta, samt en papperslapp där det står skrivet, antagligen i blod, »FIRE WALK WITH ME«. Vi ser sedan James sitta på en bergssluttning och kontemplera förlusten av Laura – han har den andra halvan av hjärtat i sin ägo.

På Great Northern är det lite kris efter det att Audrey skrämt bort norrmännen med snack om mordet på Laura. Vi får nu träffa resten av familjen Horne – den känslomässigt distanserade Mrs Horne och Johnny Horne, Audreys handikappade bror, som hade Laura som assistent och som nu är upprörd över att Laura inte är där.

På banken går Cooper och Harry igenom Lauras bankfack och hittar en tjock sedelbunt. »That’s a lot of girl scout cookies«, konstaterar Cooper. Dessutom innehåller bankfacket ett exemplar av porrtidningen Flesh World i vilken Ronnette Pulaski har satt in en kontaktannons. På samma sida i tidningen syns också ett foto på en bekant långtradare – Leo Johnsons. Klipp till Leo, som sitter hemma och misstänker Shelly för jävelskap på grund av cigarettfimpar av okänt märke i askfatet. Shelly bedyrar sin oskuld, men Leo ser skeptisk ut. Leo verkar vara en väldigt kontrollerande person, och det tycks ständigt hänga en smocka i luften när han talar. Han ser lite ut som en ung Michael Ironside med wrestling/hair metal-hår, och man undrar hur en sån skitstövel fått ihop det med Shelly, som trots sina äktenskapslögner verkar vara en fin människa. En sak är säker: de använder samma shampoo.

På ett möte i en Folkets hus-liknande samlingslokal informerar polisen allmänheten om händelserna, och vi får lite välbehövlig introduktion till diverse karaktärer, via Harry som upplyser Cooper. Cooper berättar för församlingen att det för ett år sedan inträffade ett mord i en annan del av staten på en viss Teresa Banks – ett mord som påminner om Lauras. Han går inte in på detaljer, men han tror det kan vara samma gärningsman, och levererar sedan ett något motstridigt budskap till befolkningen i Twin Peaks: mördaren kan vara NÅGON I ER NÄRHET, kanske till och med NÅGON NI KÄNNER! Men! Vi vill inte att det här ska bli en häxjakt. Så, öh, tänk inte så mycket på det. Cooper rekommenderar ett tillfälligt utegångsförbud efter klockan 22 för ungdomar under 18.

Hemma hos familjen Hayward smyglyssnar Donna på sin far när han berättar för Mrs Hayward detaljerna med guldhjärtat och att polisen tror att mördaren har den andra halvan. Donna inser att hon måste varna James, och smiter ut med hjälp av hennes poesiskrivande lillasyster Harriet, som jag tror vi alla kan vara överens om behöver få mer utrymme i serien.

Strax därefter dyker Bobby och Mike upp hos Haywards och vill snacka med Donna – digga druckna Bobby balansera på motorhuven medan Mike ringer på dörren! – men Donna är som bekant redan utflugen, så Bobby och Mike beger sig till vägkrogen. Cooper och Harry är redan på plats och kör en stakeout. Vägkrogen har inte många likheter med diton i Patrick Swayze-klassikern Roadhouse – även om Ben Gazzarras slemma skurk Brad Wesley nog hade passat bra även i Twin Peaks-universat. I stället för trashiga rednecks och kokainhöga utkastare befolkas den här vägkrogen av nåt slag proto-emo/grunge-bikers som zonar ut till Julee Cruises drömska toner.

Denna afton har många personer samlats på krogen. Big Ed och caféägaren Norma när en oförlöst romans och vi får lite bakgrund till den nu – Normas man sitter i fängelse för dråp och hon lovar Ed att hon ska lämna honom. Ed tycks ha hört det förr och reagerar med viss skepsis. Bobby och Mike rumlar in och kort därefter anländer Donna – och bråk uppstår. Emobikersarna får storstryk; de har varken blydaggar eller biljardköer till hjälp utan radar upp sig likt hejdukar i gamla Batman och låter Bobby och Mike puckla på dem en och en tills det blir för pinsamt och de gör gemensam sak. Donna smiter dock undan med hjälp av en biker som ser ut som en av The Lost Boys – han heter Joey men känns oviktig för resten av serien. Harry och Cooper kallar in backup till vägkrogen och ger sig sedan efter Donna.

Donna träffar James, som hon först inte känner igen bland alla träden. OK, jag ska hålla tillbaka på James-skämten, men det är svårt. (Här är ett till: Hur visste du att James var så träig? Det sågspå’n!) James avslöjar för Donna att han var med Laura kvällen innan, och att hon agerade underligt. Bilden av Laura utvecklas här till något mer mystiskt, hemlighetsfullt. Det står klart att hon undanhöll massor av saker även för hennes bästa vän Donna, att hon levde ett dubbelliv, och att hon kände djup ångest inför det. James säger också att Laura berättat att Bobby har dödat en kille. Vem och hur vet han inte. Scenen kulminerar i en kyss som överraskar dem bägge. De bestämmer sig sedan för att gräva ner det halva guldhjärtat som James har, så inte polisen kopplar honom till mordet.

Harry och Cooper plockar upp James och tar med honom till stationen. De låser in honom i en cell intill den där Mike och Bobby sitter, vilket leder till en ganska intensiv scen där de senare på hundmanér skäller, ylar och stirrar ut James.

Innan piloten avslutas får vi i ganska rask takt veta att Harry har en affär med Josie Packard. Catherine Martell visar sig också ha en affär med hotellmagnaten Ben Horne. Etableringen av de många karaktärerna och deras relationer fortsätter avsnittet ut, men cliffhangerbomben som briserar i pilotens allra sista scen är en klassiker: Lauras mamma Sarah, utmattad av gråt och sorg, halvligger i soffan och tycks få en vision av hur någon hittar det nergrävda guldhjärtat. Men vem? Bilden av trappan upp till övervåningen, med den ständigt snurrande takfläkten, återkommer. Sarah skriker rakt ut – och när jag pausar filmen gör jag nästan samma sak. Igen. Lynch har förklarat att det som syns i spegeln bakom Sarah var en olyckshändelse, en ödets slump. Jag vet inte, det låter nästan för bra för att vara sant – men att det förebådar mörka krafter står bortom alla tvivel.

 

[2011-06-03 11:01]
Sonja

Åh vurmen. Även om jag knappt törs läsa. Det här kan innebära att jag öppnar förutsättningarna för mitt 15:e Twin Peaksmarathon.

[2011-06-03 11:53]
Flemming Hummer

Det bekymrade mig lite grand att hela serien började med Josie i närbild och att hon sedan bara drogs ut som en sidolinje. Hon borde ha fått en mera betydelsefull linje i och med att pennan sätts ner först på henne. Lynch och Twin Peaks följer, som bäst, en estetisk logik, men jag tycker att de missar där. Sedan är Bobby-Mike inte riktigt symmetriska emot hur de är senare i serien. Här vildsinta hundar, sedan mera som busjyckar, utan någon övergång.

[2011-06-03 16:45]
HeMo/Messerschmitt

Det kanske är en genusfråga, men jag tycker att Josie är den i särklass mest ointressanta karaktären i Twin Peaks. Hon är bara vacker och ledsen. Får James att framstå som Marlon Brando.

[2011-06-03 17:48]
Flemming Hummer

Om jag minns det rätt sade Lynch att han var intresserad av Joan Chen för hennes ansiktes skull. Och hon är ju någon slags klassisk skönhet, men har ett så perfekt utseende att jag blir lite sömnig av att titta på henne. Karaktären är tom, och flyter mest runt lite och guppar i vågorna som skapas av andra. Man känner aldrig med Josie, trots att hon lider mest hela tiden. Det måste ha varit en ganska otacksam roll att spela, jag vet inte vad de ville med den. Skildra en kvinna som slits ut? Lynchs kvinnoporträtt lämnar väl ibland annars också en del att önska.

[2011-06-03 17:58]
Flemming Hummer

Keep up the James-trä-grejen förresten, det är uppskattat.

[2011-06-03 22:33]
Jonas

En grej jag alltid undrat: när Cooper undersöker Laura Palmers lik så lägger han verktyg ovanpå henne. Känns lite underligt. Behandlar man döda kroppar som avlastningsbord? Och apropå att Cooper är en klassetta, det är ju först då, efter att han hittat bokstaven, som han börjar bry sig om fallet på riktigt. Innan dess har han inte ens lagt på minnet vad mordoffret heter.
Sedan en formfråga: är tanken att inte bara kommentera, utan också återberätta ALLT som händer i alla avsnitt? Varenda text kommer ju bli Hynek Pallas-lång. (Men kör James/trä-grejen så långt den bara går!)

[2011-06-04 01:33]
UncleKaiser

OMG!…detta tar mig tillbaka…innan interwebben, jag satt ock ”recade” HELA serien på VHS:en…givetvis för att få bort reklamen.
Twin Peaks-> Arkiv X -> Lost
Tror jag iaf…Kjell måste ge sitt utlåtande först.
Men Julee Cruise ”falling” är iaf bra…och badalamentis musik sätter tonen suveränt…well döööhh

[2011-06-04 05:37]
UncleKaiser

Finns ju alternativet att ignorera James när han åker iväg o flummar…Åkte inte han iväg på en tråkig tråd?..Minns svagt från början av 90-talet att jag tyckte det var tråkigt…tråkigt ska vi väl inte ha?…
Roligast är ju owl-cage o jätten…tror jag
Och när dom har ett lamadjur på läkarmottagningen..
Fritt ur minnet.

[2011-06-04 13:19]
christian s

Ja, sidostoryn när James hamnar i nån slags triangeldrama är en av tv-historiens sämsta stunder. Outhärdligt. Och precis som du säger så hör Llama mötet till det bästa. Cooper stövlar in, får ögonkontakt med llaman och går vidare som inget hänt.

[2011-06-04 21:31]
Bine

Trivia: Leland Palmer (Ray Wise) gör en pytteroll i X-men: First Class.

[2011-06-05 08:21]
Nekromanen

Fasiken också, då var man fast igen! Tack för det, antar jag …

[2011-06-05 13:56]
Kjell

Fastnar lite vid det här med 51 000 invånare. Känns inte stan snarare som en håla med högst ett par tusen invånare?

[2011-06-05 15:07]
Charlotte

Underbar idé, detta.
Som jag minns det intar Ronette Pulaski en egendomligt undanskymd roll i resten av serien. (Ja hon ligger ju i koma liksom men Laura Palmer är ju död men ändå i centrum.) Klassaspekt kanske?

[2011-06-05 16:59]
Anna-Karin

Gillar hur de lagt musiken, tex när Bobby blir förhörd första gången i skolan och knäpper med fingrarna, så går ”Dance of the dream man” igång.
Nu är jag med på spåret!

[2011-06-06 08:08]
KG

Audrey Horne är en av seriens stora behållning. De kvinnliga karaktärerna i serien känns allmänt lite småtråkiga, Audrey undantaget.

[2011-06-06 14:27]
Jacob

Hummer: Instämmer helt med observation, Bobby gör en hyffsad stor karaktärförändring som inte förklaras närmare. Det är inte första serien där pilotens porträttering stämmer illa med hur karaktären senare utvecklas, men det känns heller inte som den enda TP karaktär som ändras dramatiskt. Det hör nästan till seriens röda tråd om att inget är vad det verkar i TP.

Kjell: Invånarantalet i TP diskuteras ofta, för visst känns det som mycket mer av en småstad än skylten indikerar. T.ex. borde en sån stad ha en större polisstyrka än 1 sheriff + 2-3 deputies.

[2011-06-06 17:45]
Jonas

Finns olika teorier angående invånarantalet. Tydligen ville Lynch/Frost ha det till 5201, men ABC höjde upp det till 51.201.

Andra hävdar att det helt enkelt blev ett tryckfel i vinjetten.

[2011-06-06 22:12]
Ida

Nä nä nä nä nä hold it nu lite grann va. Jag märker här en sådan oerhörd irritation och aggression riktad mot James, det uppmuntras till taskiga ordvitsar om hans eventuella träbockighet osv.
Anar jag en avundsjuka/svartsjuka från alla 70-talistkillar här som när det begav sig tvingades se sina kvinnliga klasskompisar tejpa upp James-bilder i bänklocket…? James är en snäll och svår kille. Därför gillade vi honom (tänk Twilight – se ett mönster!). Inte Bobby Briggs, ett sådant as, usch, Martin hur kan du hylla honom så?!

Ja okej att jag inte känner likadant för James idag. Okej han var töntigare än jag kommer ihåg men herregud vi snackar om en kille som spelar mot århundradets tristaste tjej – DONNA!!

Donna är så hopplöst jävla fånig att jag skäms varje gång hon öppnar sin mun och viskar fram något – ja för flickebarnet kan INTE prata med vanlig röst. Det viskas. Och viskas. Och inte kan hon tala om (viska fram) framgången i deras privatdeckarsnokande till Cooper (lite längre fram i serien), nej nej,det ska till varje pris hållas hemligt (varför? när de redan vet att Cooper är schysst?) och illojal är hon som fasen – Laura hinner inte kallna i sin grad förrän James ska hånglas upp medhelst viskningar och tårfyllda ögon (ständigt tårfyllda ögon). Och varför rymmer hon hemifrån idiotbrud när hon har förstående föräldrar och hennes bästis precis blivit bestialiskt mördad?! Imbecill. Bu.

En sista, helt annan grej – har ni lagt märke till att de unga karaktärerna klär sig som hipstermodet är just nu? Fula stickade oversize 90-tröjor osv. Brr.

[2011-06-07 12:39]
r

Jag är inne på tredje avsnittet nu, och ska därför inte skriva några detaljer om avsnittet. Men är jag verkligen ensam om att känna att tidens tand inte gått helt skonsamt fram mot serien? Det är något mossigt som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är närheten till såpan kortare än vad man är van med idag? De här looparna börjar snart kännas i handlingen. Att serien kanske inte strävar mot någon egentlig utveckling som man tänker ”utveckling” idag.
Man inser samtidigt verkligen hur tv-formen utvecklats och blivit långt mer sofistikerad på de här 20 åren!
Får hoppas det tar sig. Mina svaga minnen av säsong 2 bådar inte gott. Och så får man ju komma ihåg att detta med att ha varit en odiskutabel föregångare inte inte nödvändigtvis innebär att man fortfarande är bäst eller ens bra.

[2011-06-08 23:05]
Mjömark

Sådärja. Nu har jag tittat på första avsnittet, och pausat emellanåt för att scrolla ner i den här bloggtexten. Drar igång avsnitt två direkt, orkar inte vänta.

Och ja Kjell, stan känns snarare som en håla med högst ett par tusen invånare. Har tänkt på detta vid flera tillfällen under filmens gång.

[2011-06-09 15:47]
Henke

Ibland får jag känslan att serien inte utspelas i Twin Peaks huvudort utan i en mindre håla i orten. Det finns så klart sådant som motsäger det.
En annan teori är att de helt enkelt inte har uppdaterat skylten på väldigt länge. Det är ett glesbygdsområde och folk flyttar därifrån till större orter. För att hålla uppe skenet av att orten är framgångsrik har de kvar siffran på skylten.
Eftersom det är glesbygd är det inte omöjligt att Twin Peaks spänner över stort geografiskt område och att folk bor väldigt utspritt. Det förklarar dock inte den lilla polisstyrkan.

[2011-06-11 14:16]
Daniel A

Befolkningsdiskussionen är ju intressant. Om man inte bott i USA så är det nog svårt att veta exakt vad som är realistiskt vad gäller butiker, sjukhus, service och infrastruktur för en stad med 5000 eller 50000 invånare. Sånt där skiljer sig rätt rejält från land till land, och USA är ju väldigt mycket rikare än Sverige.

Jag får känslan i de första avsnitten att det finns en massa Twin Peaks som inte visas, och att handlingen hoppar från miljö till miljö utan att skämma bort tittaren med de där svepande exteriörerna som finns i moderna tv-serier med en väl tilltagen CGI-budget ( till exempel i Rome så får man ju se den antika miljonstaden från ovan lite då och då bara för att känslan av att det är världens största stad de intrigerar i). Alla verkar bo i villor eller i ett hus på landet, vilket gör det hela svårare att bedöma. Stadens High school, sjukhuset och det stora hotellet gör ju i alla fall att staden känns alldeles för stor för att vara en 5000-håla. Polisstationen är ju inte heller bara bemannad med två poliser, utan har en ganska stor styrka. När de kallar på förstärkning vid barbråket så kommer det efter fem minuter två polisbilar som man antar är fullproppade med poliser. Polishuset är ju också ganska stort med en lång korridor.

[2011-06-12 23:36]
Henrik

Om skylten stämmer skulle alltså Twin Peaks vara lite större än Sundsvall.

[2011-06-22 17:54]
Petter

Jag har hört ryktas om att det korrekta invånarantalet i själva verket är 5 120,1.