Weird Science
Twin Peaks #3 – »Zen, or the Skill to Catch a Killer«

2011-06-20  

»God, I love this music. Isn’t it too dreamy?«

– Audrey Horne

 

Jag såg nyligen, efter Kjells rekommendation här på WS, BBC:s polisserie The Shadow Line. Den var fantastisk, förmodligen det bästa jag sett på teve hittills i år. Men det dröjde till det andra avsnittets slut – ni som sett det vet vad jag pratar om, det slutet – innan jag kände att allting klickade. Allt föll på plats de där sista tio minuterna. Fram tills dess hade The Shadow Line varit en otroligt snygg brittisk neo noir, hårdkokt men inte sönderkokt, sval men inte plågsamt übercool – men det var där jag började förstå på vilken våglängd serien opererade, vad upphovsmannen Hugo Blick verkligen ville berätta, och hur. Även riktigt bra serier, som är utmärkta från första stund, kan alltså behöva det där ögonblicket eller scenen, ett par avsnitt in, då det liksom går upp för tittaren vad det egentligen är man tittar på.

Mark Frost och David Lynch tycks ha varit på det klara med vad Twin Peaks skulle vara från första början, men det känns som att det tredje avsnittet är en nyckel till resten av serien. Det är på många sätt ett mästerligt avsnitt. Här introduceras det drömska/övernaturliga som det tidigare bara viskats om, vi får ett namn på den obehagliga entitet som redan slagit skräck på Sarah Palmer, och Cooper börjar snacka Tibet och avslöja sina okonventionella deduktionsmetoder. Dessutom: Albert!

 

I serien »Obekväma familjemiddagar i Twin Peaks« har vi nu kommit fram till del tre: familjen Horne. Hornes äter middag som det anstår en rik, dysfunktionell familj: under ångestfylld tystnad. Det vill säga tills Bens bror Jerry (Ben & Jerry! Det slog mig inte förrän nu) dundrar in i rummet, precis hemkommen från en resa till Paris. Den lite barnsliga Jerry visar sig ganska snabbt vara minst lika osympatisk och sliskig som storebror Ben, men brödernas bonding över de parisiska baguetter Ben tagit med sig från Frankrike är inget mindre än underbar, och får mig att vilja springa bort till mitt lokala boulangerie och köpa färskt bröd och brie för alla mina pengar, men det går inte ety jag har en recap att skriva.

Det är tydligt att bröderna Horne står varandra nära – lägg märke till hur Ben säger »Vet du vad det här påminner oss om?« när de mumsar på baguetterna (och Jerry håller med – kollektivt minne!). Jerry visar prov på ytterligare sliskighet när Ben informerar honom om att Laura Palmer mördats och norrmännen åkt hem, genom att mest bli bekymrad över skandinaverna. Men Ben muntrar upp Jerry med nyheten att bordellen/casinot One Eyed Jacks har fått dit en ny tjej, och Jerry har en god chans att bli hennes första kund. Bordellen rekryterar tydligen unga tjejer från parfymdisken på Hornes varuhus. Väl på plats på One Eyed Jacks – ett avsides, timmerbelamrat ställe som man når med båt – förlorar dock Jerry slantsinglingen om den nya tjejen till Ben, som hinner med att citera Shakespeare till madamen Blackie innan han drar sig tillbaka med den vettskrämda nykomlingen.

Hemma hos familjen Hayward har klockan passerat midnatt, och Donna och James sitter ensamma i soffan och deklarerar sin kärlek till varandra, hur de alltid egentligen varit förälskade i varandra, och inte i någon annan. Jag tycker mest det låter som en massa efterkonstruktioner. Den viktigaste frågan förblir dock obesvarad: var är Donnas syrra Harriet, och varför var inte hon med på middagen? Jag väljer att tolka det som att Harriet tagit ställning mot James.

Agent Cooper återvänder till hotellet efter en lång dags arbete – ett underbart ögonblick när han nöjt spelar en liten trudelutt på sin nytäljda visselpipa! – och får telefon från Hawk, som berättar om den mystiske enarmade mannen som Hawk såg på sjukhuset medan han förhörde Ronette Pulaskis föräldrar. Coopers reaktion på detta antyder att den enarmade mannen verkligen betyder något – och han beordrar fortsatt bevakning av Ronette på sjukhuset. När Cooper avslutat samtalet knackar det på hans dörr – någon (Audrey Horne?) har lämnat honom en parfymdoftande lapp med budskapet »Jack with One Eye«.

Bobby och Mike har kört långt ut i obygden för att plocka upp en knarkleverans från Leo. Det råder en ödesmättad stämning när de går ut bland träden och skenet från deras ficklampor dansar över den beckmörka skogen. Vid gömstället hittar de dock bara en del av det utlovade knarket – och Leo träder fram ur skuggorna, med en hagelbössa vid sin sida och en mystisk figur som backup i bakgrunden. En diskussion uppstår om vem som betalat vad och hur mycket, och Leo passar på att slänga in lite antydningar om både Laura och om hur Leo möjligen har en otrogen fru. Om han bara visste att den hon är otrogen med står framför honom! Leo sätter skräck i Bobby och Mike med den klassiska lysa-upp-ansiktet-med-ficklampa-underifrån-tricket, som om han berättar spökhistorier vid en lägereld, och hur frustrerade Bobby och Mike än är över situationen är de i klart underläge: det är tydligt att de spelar i en lägre brottsdivision än samvetslöse Leo. Här blir de reducerade till de tonåriga snorvalpar de är, och tvingas fly hals över huvud medan Leo står kvar och njuter av att ha jagat iväg dem.

Tidigt nästa dag samlas Cooper, Harry, Hawk, Andy och Lucy utomhus för att försöka få klarhet i vilken »J« Laura pratade om i sin dagbok. Cooper ämnar få reda på detta med en metod som borde vara reserverad utredningar som verkligen kört fast och där man är desperat efter nya ledtrådar, och inte en som bara är ett par dagar gammal: han gör en lista över alla personer som figurerat i utredningen och vars namn börjar med J, läser varje namn högt och kastar stenar mot en tom mjölkflaska tills han träffar den. (En träff: Leo Johnson.)

Coopers okonventionella metoder och snack om drömmar, Tibet och intuitiv deduktion får Harry och de övriga att se minst sagt frågande ut, och inte utan anledning. Är det inte FBI som ska stå för den proffsiga brottsutredningen här? Vad är detta för new age-bull? Vad sker härnäst – ska han spå i kaffesump? I vilket fall som helst är det en underhållande och absurd scen med många roliga detaljer (Coopers »Damn good coffee! And hot!«; alla som lutar sig intresserat framåt när Cooper talar om Tibet; ett helt bord fullt av munkar (såna man äter)), och är man auteuristiskt lagd är det i de här små fingertoppskänsliga ögonblicken man utbrister »typiskt Lynch!« (som regisserade just det här avsnittet; Frost och Lynch skrev det tillsammans).

Bobby har tydligen inte lärt sig någonting av nattens obehagliga möte med Leo, utan beger sig hem till Shelly mitt på blanka dagen för lite kuttrasju. Hon släpper motvilligt in honom, och när han ser att Shelly blivit misshandlad svär han att han kommer att döda Leo nästa gång det sker. Om inte Leo hinner döda honom först, får man anta. Hursomhelst är det en grym turnon för Shelly, och hånglet är ett faktum. Är det bara jag eller knarrar Bobbys skinnjacka extra mycket i den här scenen? (Retorisk fråga.) För övrigt bör kalenderbitare notera att vi i den här scenen får en första glimt av den fiktiva såpoperan Invitation to Love, som kommer att få större utrymme längre fram i serien.

Audrey Horne brukar inte besöka The Double R Diner, men idag har hon gått i kyrkan och avrundar detta med en slät kopp hos Norma. Familjen Hayward är också där, och Donna tar en pratstund med Audrey, som bekänner att hon är kluven inför Laura – det fanns saker hon inte gillade med henne, men samtidigt hjälpte Laura hennes bror. Audrey frågar också Donna om Laura någonsin nämnde Ben Horne – men viftar bort det när Donna ser undrande ut, och ger sig istället ut på en solosvängom till tonerna av Badalamentis jazziga musik som strömmar från jukeboxen. Också ett sätt att undvika ett samtalsämne.

På polisstationen undersöker Cooper och Harry en blodig tygtrasa som hittades en knapp kilometer från mordplatsen, när kriminalteknikerässet Albert Rosenfield anländer med sitt team för att bistå utredningen. Cooper förvarnar Harry om Alberts kantighet i sociala situationer, och han överdriver inte: det är uppenbart att Albert redan bestämt sig för att avsky den lilla hålan han tvingats åka till, och försitter inga chanser att förolämpa allt och alla han kommer i kontakt med, himla med ögonen och bete sig som en skitstövel i största allmänhet.

I Miguel Ferrers gestalt är Albert en fröjd – cynisk, aggressiv, snabbsnackande, otålig, överlägsen. En omedelbar hit. Jag gillar också hans namnlösa kumpaner som inte säger ett ord utan bara hänger ut i bakgrunden med solbrillor på, medan Albert gör sin grej. Coopers reaktion på Alberts ändlösa tirader är också fantastisk – det är som att han njuter av varje sekund, som att han triumferande visar upp Albert och säger »Titta, vad var det jag sa?« till Harry. Harry är inte lika imponerad av Alberts bufflighet, och passar på att välkomna honom till Twin Peaks med hot om ett kok stryk om han inte uppför sig. It’s a fair cop!

Än så länge är jag måttligt engagerad i triangeldramat Ed/Nadine/Norma. Kommer jag någonsin att bli det? Nadine håller på med sina gardinstänger, och Ed och Norma lider i tysthet över att inte få vara tillsammans. Jag känner för Ed och Norma, men just nu är andra sidointriger i serien betydligt mer spännande, som exempelvis den som utspelar sig i huset Martell/Packard. Josie börjar sätta sig in i sågverkets affärer – på tiden, kan jag tycka – och får hjälp av Pete, som smyger till henne en nyckel som går till ett kassaskåp där sågverkets liggare finns. Det visar sig finnas två liggare – gissningsvis för att Catherine ska, på ren svenska, kunna koka böckerna så värdet på sågverket minskar och Josie luras att sälja.

Hemma hos familjen Palmer har Leland tappat fattningen totalt, han är utom sig av sorg över sin dotter. Både Sarah och Leland har naturligtvis tagit förlusten hårt, och nu när resten av Twin Peaks tycks ha sörjt Lauras död i sådär en halv dag innan de gick vidare med sina liv är det nästan befriande att se åtminstone några personer som verkligen lider av hennes bortgång. Det är som att Sarah och Leland i sin bitvis hysteriska, okontrollerbara sorg kompenserar för den relativa lätthet med vilken resten av samhället återgått till det normala – all smärta och sorg kanaliseras genom föräldrarna.

Efter ytterligare en lång arbetsdag går Cooper och lägger sig, och här följer den första riktiga drömsekvensen i serien. Det är meningslöst att återberätta den, men det är här jag upplever att Frost och Lynch lägger i en ny växel i berättandet, det är här de liksom öppnar upp för en direkt övernaturlig/ockult aspekt av skeendena. Det är nu de säger: det här är inte en vanlig polisserie. Ugglorna är inte vad de ser ut att vara. Tidigare har vi sett visioner skymta förbi, små ögonblick av underligheter – men nu kastas vi in i en värld som känns mer som en alternativ verklighet än en dröm. Den är konkret, suggestiv och skrämmande. Cooper är där, i ett rum med röda draperier. Laura är också där, och en baklängestalande, kortväxt man i röd kostym likaså.

Vi får även träffa den enarmade mannen, Mike, som berättar att han och gestalten som tidigare uppenbarats för Sarah Palmer och som nu presenteras som Bob, en gång var av samma onda natur, men att Mike såg ljuset och amputerade sin egen arm för att bli av med ondskan. Bob levererar ett rysligt löfte: »You may think I’ve gone insane. But I promise you, I will kill again!«. Historien om karaktären Bobs ursprung, och Frank Silvas gestaltning av honom, är en klassiker, och säger en hel del om hur Lynch själv använder sig av misstag, slump och intuition i sina verk. (Se Lynch berätta om det här.)

Cooper vaknar upp ur drömmen med ett ryck och med en frisyr som påminner mig om Alfalfa. Han kastar sig på telefonen och ringer Harry. Avsnittet avslutas med en maffig cliffhanger: Cooper säger till Harry att han vet vem som mördade Laura Palmer. Han lägger på luren, knäpper med fingrarna, diggar musiken.

[2011-06-20 12:46]
Snaskefar

”Leo needs a new pair of shoes”, det var första gången jag såg någon tala om sig själv i tredje person på TV. Stort ögonblick. Ett annat minnesstänk är Bobbys telefonsamtal till sherifferna när han försöker sätta dit James för narkotikasmuggling, översättningen blev ”James Hurley skottar snö”.

[2011-06-20 13:44]
Kjell

Just kombinationen av rollgestaltning och mytbygge, när det gäller ”Bob”, får mig fortfarande att rysa. Och motorn i TP – kontrasten mellan Bobstoryn och den kufiska vardagligheten – känns fortfarande modern. Konceptet ”Bob” är t ex tydligt närvarande i sista säsongen av Lost.

[2011-06-20 14:34]
Flemming Hummer

Harriet borde ha varit en större roll (hon dyker upp i ytterligare ett avsnitt utöver piloten såg jag nu på wiki). Hon kändes som klippt ur John Hughes-rulle, medans de andra karaktärerna har en fot i 50-talet och den andra i ett grungigt 90-tal. Självklart dissar hon James, som när hans kärlek mördas snabbt hoppar på hennes bästa vän. I Fire Walk With Me märks tydligt att James inte var intresserad av Donna, innan Laura dog. Men James, som den Trojanska häst han är, har inga problem med att leva i en lögn för att få komma in/till.

[2011-06-21 08:34]
Bine

Kjell: Kan du utveckla jämförelsen av Bob-konceptet med Lost?

[2011-06-21 09:33]
Kjell

Bine: I enklaste möjliga hänseende, bara – en människogestalt i både fysisk och metafysisk dimension, besläktad med Locke-Smokey.

[2011-06-21 10:04]
Bine

Kjell: Ah, tack. Sant.

[2011-06-21 10:47]
Nekromanen

Intressant! Parallellen skulle nästan kunna utvecklas till en längre text. Hade förresten varit kul att få veta vad de tycker som inte har sett Twin Peaks tidigare. Ska de skatta sig lyckliga eller förlorar serien på att nostalgin brister. Jag tycker ju att den är jävligt bra, fortfarande, men har svårt att förhålla mig objektivt till den. Så många minnen …

[2011-06-21 14:20]
Jay-D

Tibet-stenkastningen minns jag tydligt som det som verkligen fick mig helt hooked på serien. Innan dess var det bra, lite underligt men intressant, men från det kunde man liksom inte sluta titta.

[2011-06-22 17:34]
Daniel A

”Den nya tjejen” är väldigt lik en utspökad Lucy, jag trodde det var samma tjej första gången jag såg serien (på en liten tjocktv med dålig mottagning ska väl sägas).

[2011-06-22 17:47]
Petter

Jag håller helt med om att det är i detta avsnitt serien verkligen hittar sin form och det är också ett av de mest minnesvärda. Emellertid känner jag mig något kluven då jag återser det. Många av de trådar som i min mening under seriens gång sakta löser upp väven blir här tydliga, i stil med introducerandet av mer eller mindre komiska gästroller (inget ont om Albert), halvhjärtade ansatser till sidointriger, mer eller mindre inspirerade hugskott och det övernaturligas framstötar (sannerligen inget ont om Coopers dröm). Återigen: i detta avsnitt är trådarna så omsorgsfullt invävda att jag gladeligen skulle se om det på stört, men som jag minns det glider de med tiden allt längre från varandra och framstår som allt mer luggslitna.

Och när jag nu ser om avsnittet ter det sig också lättjefullt ofokuserat på ett förvisso charmant vis. Av de första avsnittens drive Cooper syns föga. Frånsett krossandet av en flaska rör sig inte utredningen framåt i någon noterbar utsträckning men alla verkar rätt förnöjsamma ändå och de pastischartade sidohandlingarna om brott och kärlekstrassel rör sig även de i en med generösa ögon sett måttfull takt. Åter återigen: ingen skugga faller över detta avsnitt, men jag vill minnas att dessa tendenser under seriens mindre inspirerade dagar tedde sig allt mer besvärande.

Slutligen minns jag hur förvånad jag blev då jag några år efter att serien sänts slutligen såg den europeiska versionen av pilotavsnittet, och insåg att den i mina tonåriga ögon fulländade avslutande drömsekvensen – där skeendet omsorgsfullt tycks drivas framåt av en oförneklig om än oförklarlig logik, inte minst i Mike och Bobs suggestiva monologer – i själva verket var ett hopklipp av pilotens alternativa, förvirrade och höggradeligen rudimentära slut. Återvinning i dess mest övertygande form, om någon till äventyrs skulle fråga mig.

[2011-06-24 11:59]
UncleKaiser

Snyggt David, snyggt Petter!
Intressant tanke Kjell.
Har inte sett TP sen första gången i början av 90-talet, då jag satt klistrad.
Dessa recaps och även kommentarerna är en fröjd att läsa.
Brukar ha lite svårt för drömsekvenser i TV och filmer, vill ha orsak och verkan i logisk struktur skrivet på näsan om än inlindat.
Men i TP funkar drömmarna utmärkt.
Absurt otråkiga.

[2011-06-27 09:49]
Flemming Hummer

Det är fortfarande ett märkligt avsnitt detta. Lelands försök till glädje/dans, Auderys dansande och beat-aktiga konversation med Donna och ”dvärgens” dansande i slutvinjetten. Figurerna flyter runt i ett akvarium av stämningar som följer på stämningar.

Detta är som sagt Lynchs hemmaarena. Om man jämför drömsekvenserna med de som finns i t.ex Sopranos, så har Sopranos-skaparna onekligen haft väldigt roligt när de har gjort sina srömsekvenser, men egentligen mest staplat associationer på varanda. Lynch får omedelbart till drömmens logik och estetik. Och drömmen flyter över i verkligheten.

[2011-06-27 11:15]
Flemming Hummer

Och den inledande middagen… tristess som en självklar del av vardagen. Ben Horne botar sin tristess med franska smörgåsar och horor. Och kommentaren till familjen: ”Always a pleasure!”. Det slog mig att långsamheten är bärande i Twin Peaks. Inledningen med sågtemat är långsamt, småstaden är långsam, inredningarna av trä är tröga, och många scener rör sig långsamt fram: middagen, Audrey på fiket, sidohistorierna är också på sitt sätt notoriskt sega – gardiner som gnisslar, bokföring. Det ger en märklig känsla som jag först hade svårt att identifiera, men det är ju känslan av långsamhet. Och den finns för att Twin Peaks är sådant.

[2011-06-27 11:51]
Flemming Hummer

Lite fint förresten att Ben faktiskt skyddar Audrey emot Jerry när det gäller vad som fick Norrmännen (kallade ostätarna i ett tidigare avsnitt) att dra. Audrey är tydligen inte helt död för Ben. Talande också att Audrey är helt bortkopplad från alla, busar och lallar runt i sin egen värld. Hon har ju inga egentliga vänner, Donna verkar inte heller känna henne särskilt väl. Det svarar väl mot familjesituationen där ingen riktig koppling finns. Mammans kommentar till Johnny/sonen, när han dunkar huvudet mot något hårt, efter att Laura dött (ungefär): ”Ska det vara så svårt att förstå att Laura är död.”

[2011-06-27 12:38]
Flemming Hummer

Ett dockhus av Great Northern är det han dunkar huvudet mot:
http://www.intwinpeaks.com/2008/07/johnny-hornes-real-bedroom.html