Weird Science
Twin Peaks #5 – »The One-Armed Man«

2011-07-15  

»Catch you later.« – Hank Jennings

 

När vi inleder avsnitt fem av Twin Peaks tycks de flesta som försöker lösa mordet på Laura Palmer vara ombord med att övernaturlighet är något som inte bara existerar utan också något som kan användas konstruktivt i en polisutredning. Hemma hos familjen Palmer sitter en hålögd Sarah och beskriver hur den obehaglige mannen vi nu känner som BOB såg ut i hennes dröm/vision: hans ovårdade ansikte, det långa, stripiga, skitiga håret. Han såg ut som ett djur, en best. Med tanke på hur BOBs skapelsemyt ser ut och att Frank Silva i princip castades som sig själv kan jag tänka mig att TP-teamet hade ganska kul åt att höra den mindre smickrande beskrivningen av honom. Konstapel Andy visar sig vara en hejare på att skissa fantombilder. Av någon anledning är också Donna här, kanske för att manusförfattarna vill att hon ska höra när Sarah – chock! – berättar om sin andra vision: den där en okänd person (Dr. Jacoby) hittar det halva guldhjärta som Donna och James grävde ner på en skogsväg i pilotavsnittet.

Mer Invitation to Love! Stackars Chet lockas av den onda Emerald, som… Nej, vet ni vad, någon måtta får det vara på recappandet. Jag har fullt upp med Twin Peaks. Men Lucy har koll, hon sitter och tittar på favoritsåpan – på arbetstid! – och recappar för Harry och Andy när de återvänder till stationen efter besöket hos Palmers. Lucy och Andy har något slags förhållande, men det är i nuläget svårt att avgöra var de befinner sig – i början eller mitt i. De har hursomhelst en fnurra på tråden. Vet Harry om förhållandet? Vad säger reglementet om kärleksrelationer på arbetsplatsen? Så många frågor!

I förhörsrummet sitter Dr. Jacoby. Cooper är i förhörs-mode och synar den spexande hjärnskrynklaren med en allvarlig uppsyn. Vi har sett det några gånger nu, hur Cooper vänder på en femöring när han har med vissa brottsmisstänkta att göra – från den glade turisten till den stenhårde utredaren. Han tycks ta sin känslomässiga intuition med sig in i förhörsrummet, och den blir tydligare för varje gång det sker, först med Bobby och Leo, och nu med Dr. Jacoby, vars små tics och tricks irriterar mig mer och mer. Lite allvar, tack! Jacoby slingrar sig vid Coopers frågor, och hänvisar till tystnadsplikten. Han var inte lika tystlåten när han babblade på om sitt eget misslyckande som såväl människa som doktor vid begravningsplatsen häromnatten. Men vad händer egentligen med tystnadsplikten mellan läkare och patient när patienten faktiskt är död, mördad till och med, och där information som doktorn sitter inne på eventuellt kan hjälpa till att lösa mordet? Juridiskt förändrar det ingenting, antar jag.

Jacoby är dock villig att tänja lite på sekretessen och bekräftar att Laura hade en hel hög med problem som hon kom till doktorn med. Han blandar sedan ihop öst med väst och drar en anekdot om Hawaii. Cooper is not impressed, och undrar, inte utan anledning, varför Dr. Jacoby är så ovillig att samarbeta med polisen om han nu brydde sig om Laura så mycket. Doktorns svar är undflyende. Han säger att Bobby och James är pojkar, Laura var en kvinna – men han förnekar att han skulle ha haft sex med henne. Hans egna undersökningar har lett honom till en man med en röd Corvette, men han vet ingenting om honom.

Dags sedan för David Lynch själv att göra entré, eller åtminstone hans röst. Gordon Cole är Coopers boss, och han ringer upp för att kolla hur det går för sin specialagent, men också för att ta upp det disciplinära ärende mot Harry som Albert nu gått vidare med, något som Cooper går i taket över. Albert har även gjort några tekniska fynd – de bitmärken Laura hade på sina axlar gjordes av en fågel. Cooper får se fantombilden som Andy tagit fram, och identifierar BOB som samma man Cooper såg i sin dröm.

Hawk har äntligen lyckats göra något som får oss att tro att han kanske är en duktig spårhund trots allt: han har lokaliserat den enarmade mannen till ett motell strax utanför staden. En mycket bekväm plot device – avsnittets andra – som Cooper och Harry tackar för. På plats utanför motellet finns förutom Hawk även Josie, som spionerar på Ben och Catherine när de ägnar sig åt utomäktenskapliga aktiviteter och planerar illdåd – sågen ska brinna. Josie avlägsnar sig när Harry och Coop dyker upp, men Hawk har redan sett henne, och informerar Harry.

Konfrontationen med den enarmade mannen blir onödigt dramatiskt, då klantskallen Andy tappar sin revolver och ett skott avlossas. När ska Harry ta sitt förnuft till fånga och sätta Andy på skrivbordstjänst? Den enarmade mannen heter Philip Michael Gerard (spelad av Al Strobel) och är kringresande försäljare. Han har en väska full av skor, och har ingen aning om vem Laura Palmer var eller vad polisen vill honom. Däremot känner han en Bob, dock inte den BOB som avtecknas på fantombilden – hans vän Bob är veterinär och vårdas på sjukhuset i Twin Peaks, det var därför Gerard strök omkring där när Hawk såg honom. Al Strobels närvaro i serien är precis som Frank Silvas något slumpartad – den enarmade mannen skulle egentligen bara finnas med som en förbipasserande hyllning till teveserien The Fugitive, men Lynch fick ingivelsen att låta Gerard/MIKE läsa »Fire Walk With Me«-talet, och plötsligt var karaktären inskriven i serien.

På Twin Peaks High School har både Audrey och Donna kommit fram till att matte är supertrist, så de tar en utdragen paus på tjejtoan (vars väggar och dörrar är snyggt dekorerade med en skarp röd linje vars design påminner om en puls men också, på ett väldigt generellt sätt, om åttiotalet). De unga damerna har uppenbart börjat bonda lite över Lauras död, och bestämmer sig för att bilda en ohelig allians, köra en Veronica Mars och själva göra efterforskningar. För det kan ju bara leda till bra saker, eller hur? (Gillar referensen till One-Eyed Jacks, förresten – även om det känns osannolikt att 17-åriga Donna skulle droppa den bara sådär.)

Norma har infunnit sig på fängelset där hon ska agera stöd åt sin dråpdömde make Hank, som kan komma att släppas för gott uppförande. Hank har Huey Lewis-frissa och klär sig i en skjorta som ser ut att vara inköpt i Lönneberga, och han har vädjande men svekfulla ögon, och en dominobricka han ödesmättat snurrar på. Norma vill inte vara där, men biter ihop, som hon gjort under hela sitt liv, och ser till att Hanks ärende behandlas rättvist. Jag har förändrats, bedyrar Hank. Vi får väl se.

Harry och Cooper besöker Gerards vän Bobs veterinärmottagning, som ligger intill en bensinmack/jourbutik. (Missa för allt i världen inte den ohyggligt pinsamma high-five som Hawk ger en anonym biker – riktig pappavarning på den.) Utöver några viktiga ledtrådar – Cooper sluter sig till att fågeln som bet Laura är klient hos veterinär-Bob och beslagtar samtliga journaler – är scenen mest minnesvärd för den lama som parkerats i väntrummet och som stannar upp inför Cooper när den passerar honom. Det är ett klassiskt TP-ögonblick, och Kyle Maclachlan visar precis som i den berömda bårhusscenen i piloten hur duktig han är på att hålla masken när något oväntat händer.

Shelly och Bobby fortsätter att ta risker genom att träffas hemma hos Shelly medan Leo är ute och snurrar med Jacques Renault. Bobby är nervös men Shelly har nyfunnet självförtroende i form av pistolen hon precis skaffat. Dessutom visar hon Bobby Leos blodiga skjorta, och Bobbys ögon lyser upp – här är räddningen, här är det som kommer att lösa problemet Leo för all framtid. På vilket sätt är lite oklart – Bobby och Shelly är inte direkt några snillen – men Bobby visar sig senare ha en plan.

Efter Andys fadäs vid motellet arrangerar Cooper en skjutrunda med Harry, Hawk och Andy. De passar även på att ha ett allvarligt snack, män emellan, om Andy och Lucy. Cooper drar en träig drapa om att kvinnor minsann är skapade på ett helt annat sätt än män och svåra att förstå sig på, innan han blir allvarlig och antyder en olycklig kärlekshistoria i sitt förflutna. Skjutresultatet blir det förväntade: Andy gör bort sig helt, Hawk och Harry är stabila skyttar, och Cooper är värsta ässet. Hawk reciterar banal poesi han skrivit till sin flickvän – lite otippat en fil dr Shapiro från Brandeis.

Från manlig gemenskap till kvinnlig: på The Double R har Norma och Shelly ett förtroligt samtal om skitstövlarna i deras liv. Tillsammans har de fyra stycken men de vet inte vad de ska göra med någon av dem. (Lite orättvist att kalla Big Ed en skitstövel kanske, men en velpelle kanske? Fuck-up?) Norma får ett samtal från fängelset: Hank blir frigiven. Hank kommer hem. Man kan riktigt se hur Normas livslust försvinner.

James kommer in på dinern och ringer Donna som bjuder in honom på middag (vegetarisk lasagne!) med en kyrkgrupp. Så rekorderligt att man baxnar. Precis när James ska lämna dinern ser han Madeleine, Lauras kusin, och stammar fram en hälsning, uppenbart paff över hur lika Maddie och Laura är. Han stirrande blick skvallrar om att han eventuellt redan är förälskad, och det har väl med likheten till Laura att göra, men jag tycker det är på sin plats att fråga sig: har James någonsin träffat en tjej som han inte kärat ner sig i?

Är det någon som har svaret på vitsen som Ben får berättad för sig? Vad får man om man korsar en norrman med en svensk? Skavlan? Ben snackar med nya investerare på telefon – islänningar den här gången, som hans bror Jerry försöker få att hosta upp stålar till den planerade semesterbyn. Skynda er innan Islands ekonomi går under! Audrey leker detektiv och manipulerar sin far till att tro att hon verkligen vill göra rätt för sig och engagera sig i familjeföretaget. I själva verket vill hon såklart bara mygla sig in på varuhuset så hon kan rota i Lauras förflutna där – och Ben anar antagligen att något inte står helt rätt till, men innerst inne vill han nog att det Audrey säger är sant, och låter sig till slut övertygas.

På polisstationen har Alberts analys av plastbiten han hittade i Lauras mage faxats över: det är en bit av ett pokerchip med bokstaven J på – gissa var den hör hemma? Dessutom har Albert kommit fram till att fågeln man letar efter är en papegoja eller beostare – och vips hittar Andy då Waldo, en beostare ägd av ingen mindre än Jacques Renault. Dags att avlägga besök.

Jacques Renault bor i en till synes trevlig lägenhetslänga – ingen sunkig kvart direkt. Jag frågar, är det värdigt en slafsig bartender, än mindre en knarklangare och gud vet vad mer? Jacques, du har ett rykte att upprätthålla! När Harry och Cooper kommer och knackar på är inte Jacques hemma, men väl Bobby, som brutit sig in för att plantera Leos blodiga skjorta i lägenheten. Han flyr just som Cooper och Harry rusar in i den lilla ettan, och i tron att det är Jacques som flyr sätter Hawk efter Bobby – och tappar omedelbart bort honom. Bra jobbat, Världens Bästa Spårare! Leos blodiga skjorta går dock inte att missa, och Cooper ser genast Leos insydda initialer på den (ännu en lite knölig plot device, kan jag tycka – men hur ska de annars veta att det är Leos?).

På tal om Leo så står han vid sin röda Corvette i ett skogsparti och väntar på Ben Horne, som smyger upp bakom honom. Av deras möte kan vi sluta oss till att Leo används som lite skurk-alltiallo av Ben, och att Hank, Normas man, tydligen brukade utföra Leos tjänster innan han åkte i finkan. Jag gillar Leos och Bens relation, det lilla vi vet om den: den dumme men farlige Leo, den sluge och sarkastiske Ben. De har en fin, lite ofrivilligt humoristisk jargong emellan sig (även om de komiska poängerna nog inte når fram till Leo). Men i den här scenen får vi också ytterligare prov på att Leo inte är någon man bråkar med – den gode Jacques bror Bernard, som vi minns från hans frihetsberövande av The Bookhouse Boys i förra avsnittet, ligger död och inslagen som ett paket på marken intill Leo, som också meddelar Ben att han skickat Jacques till Kanada tills saker och ting lugnar ner sig. Ben tycks alltså eventuellt vara inblandad – eller åtminstone införstådd – i knarklangningen. Ben ger Leo ett nytt uppdrag: bränn ner sågverket.

Donna och James återvänder till platsen där de begravde guldhjärtat, men tvingas inse att det är borta. En uggla hoar. Paret diskuterar om de ska berätta om halsbandet för polisen, men Donna är emot det. James har ett antal olika lojaliteter att tänka på här, och han kan inte balansera dem hur länge som helst – Donna, Laura, polisen, The Bookhouse Boys. Donna vinklar plötsligt mordgåtan till att det inte bara handlar om Laura, utan typ egentligen om de unga tu – själviskheten hos Donna ökar verkligen för varje avsnitt som går.

Hemma hos Packard-Martell får Josie två nattliga samtal: först ett från Harry, som undrar om Josie fanns på plats utanför motellet tidigare under dagen – hon duckar. Sedan ett mer kryptiskt samtal, från Hank, som undrar om Josie fick hans budskap – ett brev med en blyertstecknad dominobricka på. Josie bekräftar, och Hank avslutar samtalet på ett ytterst slemmigt sätt.

PS. Det här avsnittet är regisserat av Tim Hunter, en veteran som gjort massor av teve – Homicide, Carnivàle, Mad Men, osv. Men framförallt, givetvis, en av mina favoritfilmer: River’s Edge från 1986. Se den omgående om du inte redan har det.

[2011-07-15 11:38]
Ziggy Duff

Vad jag älskar detta! Spelar ingen roll hur lång tid det tar, bara du inte slutar Martin!

[2011-07-15 16:18]
Flemming Hummer

Madeleine är rimligtvis en referens till Hitchcocks Vertigo med sina dubbelgångarre (i sin tur möjligen en referens till Prousts kaka). Och det är ju inte konstigt om James får lite svindel av Madeleine där uppe i trädtoppen, när saven börjar rinna till, menar jag. I vilket fall, Maddie ger James en omedelbar så-kallad ”woody” av Ebenholtz. Han är ready to get nailed like a board to the wall. Han har helt enkelt grenen och han hoppas att Maddie vill klättra upp på den.

I originalmanuset gick sedan James, i en bortstruken nästa scen, ut på toaletten och kvistade av sin Douglas-fir.

Det ryktas förresten att James var aktuell för en spin-off om en lite förvirrad men kåt tonåring i highschool-miljö kallad ”My So-called Log”, men det blev tyvärr aldrig av.

Jag ska försöka sluta nu. Ledsen!!!

[2011-07-15 19:48]
Lukas

Vad får man om man korsar en norrman och en svensk?
En socialist som vill bli kung, tror jag det var. Det avslöjas senare när islänningarna kommer på besök.

[2011-07-15 20:18]
Lukas

James Marshall (James), har förresten tufft nu, han fick en hud sjukdom, som enligt honom förstörde hela hans karriär. Nu stämmer han ett läkemedelsföretag, vars anti-akne ska ha orsakat sjukdomen, och han säljer twin peaks-grejer för att ha råd med domstolskostnaderna.
http://accutanelawsuit-info.com/2011/06/accutane-side-effects-inflammatory-bowel-disease/

[2011-07-16 02:56]
Gunnar

Det enda jag visste om James Marshall förutom TP-rollen var att han var med i filmen med den oerhört förradiska titeln ”Gladiator” som jag såg fem minuter av i tron att det var ”den andra”. Jäkla intressant kommentar. Älskar sådana historier.

[2011-07-16 02:58]
Gunnar

”Lungerne mine är rena av luften här”. Eller nånting. Var ett tag sen jag såg serien. Fast det var norrmännen i piloten va?

[2011-07-17 02:21]
ellen

River’s Edge! Äntligen nämner någon Hunter! Älskar hela den här grejen med att se om TP. Älskar såklart det med.

[2011-07-20 15:31]
Dan Savik

Keep up the good work Martin!

[2011-07-21 22:50]
Bender

Nu har jag sett om allt, ser fram emot att kommentera till recapsen med avsnitten färskt i minnet.

[2011-07-22 16:56]
mxm

jojo, men var är veckolistan? damages, breaking bad, ntsf:sd:suv, curb; dessa är alla livsviktigt att vi diskuterar.

[2011-07-25 00:12]
Rebecca

Har nån av Weird Science bloggarna åkt till Comic Con?

[2011-07-26 08:23]
Bobby

mxm-> Jag fyller på listan med rescue me, louie, weeds och entourage. och en rejäl sågning av true blood kanske man får önska sig?

[2011-07-26 09:40]
Kjell

mxm & Bobby: Befinner mig lite i radioskugga på Gotland så veckolista dröjer. Har dock kunnat konstatera att Damages är fullständigt intetsägande nu när vi har The Good Wife. Rescue Me övertygade inte men hade ett par stora ljusglimtar. Louie med Joan Rivers var en lowpoint även om idén var fin. Men i motsats till många andra ÄLSKADE jag första två Curb!