Weird Science
Twin Peaks #7 – »Realization Time«

2011-09-06  

»Laura. Laura. Don’t go there. Hurting me. Hurting me. Stop it! Stop it! Leo, no! Leo, no!« – Waldo

 

Kära läsare! Minns ni upptakten till den här recap-serien? Hur jag käckt meddelade att jag skulle bränna igenom hela Twin Peaks – trots allt bara trettio avsnitt – under sommaren 2011? Så unga vi var, så oskyldiga! Kanske var också strategin naiv: jag målade snabbt in mig i ett hörn med mina långa texter – det där med att »bränna igenom« några avsnitt i veckan blev ohållbart, samtidigt som jag inte kände för att backa från längden på inläggen. Denna tidsplan, som jag verkligen inte såg som övermänskligt ambitiös inför starten, har som bekant exploderat, kapsejsat och sjunkit till botten sedan länge, och jag ber om ursäkt för att skrivartakten inte motsvarat förväntningarna – varken era eller mina. Men! Jag ger mig inte, och vägrar se projektet som ett ok. Vi fortsätter. Det får helt enkelt ta den tid det tar. Tack för alla glada tillrop (och bu för alla sura kommentarer).

 

Plötsligt befinner vi oss på upploppet av säsong ett, och här i avsnitt sju skruvas tempot märkbart upp, samtidigt som både små och stora intriger i vissa fall börjar knytas ihop, i vissa fall fördjupas och snurrar vidare i alltmer komplicerade former. Det är intressant när man ser en serie såhär utan att egentligen ta hänsyn till säsonger – början och slut blir inte lika tydliga som när man följer en serie när den faktiskt går på teve. Jag hade en liknande upplevelse med Breaking Bad härförleden, som jag inte sett en minut av tidigare. Inför premiären av säsong fyra plöjde jag igenom de tre första säsongerna på ett par veckor. Man ser the »big picture« lite tydligare, men tempot blir också annorlunda.

Avsnitt sju tar vid där förra avsnittet slutade: Cooper sitter på sängen i sitt hotellrum och skakar på huvudet. Försöker förklara för Audrey – och sig själv? – precis hur väldigt fel det är att en halvnaken tonåring nedbäddad i hans säng. Hon går på high school. Han är FBI-agent. Lite creepy blir det dock när Cooper ändå medger att han har vissa känslor för Audrey, säger att det han vill och det som måste ske är två olika saker, och kör lite FBI-peptalk med sig själv, för att påminna sig om att när man joinar byrån ingår man ett kontrakt om att upphålla vissa värderingar. Vad Audrey behöver, menar Cooper, är en vän. Han kan vara den vännen. Någon att prata om alla sina problem med. Cooper sticker och hämtar något att äta under den förmodade nattmanglingen (hey now) men precis innan han går frågar Audrey honom om han själv har några hemligheter. Svaret blir ett kort nej. Intressant.

Nästa morgon på polisstationen. Lite tryckt stämning mellan Andy och Lucy. Än en gång avfärdar Lucy Andy utan att vi riktigt får insyn i varför. Kanske kommer ledtråden här: Lucy får ett telefonsamtal från sin doktor. Det verkar vara ett nedslående besked. Är det förresten bara jag, eller har Lucy mer och större hår än tidigare? Det är som att förra avsnittets stora hårtema lever vidare i detta. Även om Lucy har mer hair metal-frissa än en Baltimore-dito.

Cooper anländer till stationen och ser än så länge tämligen oberörd ut av nattens pyjamasparty med Audrey. Han ansluter sig till Harry och Doc Hayward, som läser på om fågeln Waldo, som ännu inte börjat prata. Cooper tvingas erkänna att han inte gillar fåglar (på ett lågmält förskräckt sätt), och Hawk (fågel!) dyker upp med en labbrapport som har att berätta att Jacques Renault hade tre gäster hos sig i stugan på mordnatten: Laura, Ronnette och Leo Johnson. Cooper konstaterar: nu vet vi vem och när. Men vi vet inte varför. Cooper sätter sin Diane på röstaktivering och placerar henne vid Waldos bur. Om och när Waldo börjar snacka fångas det upp av Diane.

Meanwhile har labbet konstaterat att chippet man hittade i Lauras mage är från samma som man hittade i stugan: ett pokerchip från One Eyed Jacks. Cooper föreslår en utflykt till det beryktade casinot, men eftersom det ligger på andra sidan gränsen till det fullständigt laglösa landet Kanada anser han att The Bookhouse Boys ska åta sig uppdraget istället. Jag kan se internutredningen framför mig: »Nja, alltså tekniskt sett var vi där som ett hemligt sällskap, inte som poliser. Eller hemligt sällskap, mer som typ en milis…«

En skadeskjuten och mäkta arg Leo Johnson sitter i sin pickup, lyssnar på polisradion (trodde annars han var ett stort NPR-fan) och spanar på sitt eget hus, dit han ser slarvern Bobby anlända. Leo träffades mycket riktigt av Shellys finkalibriga skott i förra avsnittet, men inte värre än att han kan hantera ett gevär. Han hinner dock inte få Bobby och Shelly på kornet i sitt kikarsikte förrän de går in i huset. Det unga paret vet inte hur nära döden de var. Inne i huset berättar en skärrad Shelly för Bobby vad som hänt – hon är livrädd för att Leo är där ute någonstans och bara väntar på rätt tillfälle att döda henne. Spot on. Bobby blir först ställd när han får höra vad som hänt, men finner sig snabbt: Leo Johnson är historia, förklarar han. Han ska se efter Shelly nu, och tillägger att han ska ta hand om Leo… och ta hand om James? Kanske lite mer information än han borde gått ut med till sin flickvän – som ju fortfarande inte vet hälften av vad Bobby egentligen håller på med. Samtidigt hör Leo Lucy prata om Waldo över polisradion och överger sin belägring av huset.

Hemma hos familjen Hayward sitter Donna, Maddie och James och lyssnar på Lauras inspelningar till Dr Jacoby. Detektivarbetet kompliceras av deras känslomässiga inblandning, så trots att banden innehåller potentiellt explosivt innehåll tycks de inte orka lyssna klart på dem – James stänger av. Ett av kassettfodralen är tomt, det är daterat 23 februari – natten då Laura dog. Vänta lite, är det här första gången vi faktiskt får ett datum för inte bara mordet utan även typ hela årstiden? Tidigare har vi väl mest fått gissa (och hade jag gjort det hade jag sagt höst). Så då är vi nånstans precis i månadsskiftet februari-mars nu. Hursomhelst sluter sig de tre detektiverna till att Dr Jacoby fortfarande måste ha bandet i sin ägo – han hann aldrig lämna tillbaka det förrän Laura dog. Bandet måste hittas.

Samtidigt, på 1940-talet: på Hornes varuhus försöker Audrey fejka intresse när en Margaret Dumont-liknande dam vill köpa parfym, men egentligen vill ju Audrey bara leka Veronica Mars, och smyglyssnar på slemme Mr Battis när han kallar in parfymkollegan Jenny på sitt kontor. Audrey smyger in och gömmer sig i kontorets garderob, och ser mellan noirskuggiga träpersienner hur Battis lockar Jenny med jobb på One Eyed Jacks – som värdinna, servitris… eller eskort. Oskyldiga Jenny tycker det låter som en juste deal, och får ett visitkort tillhörande Black Rose, bordellmamman. Man undrar: vad händer om eller när en ung tjej från parfymdisken typ inte vill bli prostituerad utan går direkt till bylingen och lämnar över visitkortet? Hur löser Battis detta?

Det hinner vi dock inte reflektera över, för på The Double R Diner försöker Hank charma Shelly – som är något reserverad – och lirka fram detaljer om Norma och vad hans ömma fru sysselsatte sig med under tiden Hank satt i fängelset, med extra fokus på Big Ed. Hans misstankar om Norma och Ed stämmer förvisso, även om det är hans svartsjuka paranoia som leder honom rätt den här gången. Men Hank är han inte korkad, han är ingen Leo Johnson. Tjuv har han dessutom inte upphört att vara: vid första tillfälle snor han åt sig en kvarglömd tändare, samtidigt som Harry och Cooper tittar in för att meddela honom hans skyldigheter att rapportera till sin övervakare nu när han är villkorligt frigiven.

Lite desillusionerat deklarerar sedan Harry för Cooper att han inte tror på att folk kan förändras – helst skulle han nog vilja låsa in alla bad guys och slänga iväg nyckeln. Harry verkar vara på dåligt humör, och när han dessutom tackar nej till en kopp kaffe – vilket ju är verboten i den här världen – känner sig Cooper tvingad att bryta in och leverera en klassisk Cooperism, som är en av de bästa i hela serien: »Every day, once a day, give yourself a present. Don’t plan it, don’t wait for it, just let it happen.« Harry blir genast på gott humör, och det blir, vågar jag påstå, vi också.

Audrey snackar med Jenny och får henne att tro att även Audrey ska till One Eyed Jacks och jobba som värdinna – men att hon tappat bort Black Roses visitkort. Jenny ger henne telefonnumret till bordellen. Det borde kännas lite märkligt för Jenny att Ben Hornes bortskämda miljonärsdotter påstår sig vara aktuell som värdinna/eskort på ett skumt casino på andra sidan gränsen till laglösa Kanada, men kanske är hon verkligen extremt oskyldig. Att hon inte skulle veta vem Audrey Horne är känns osannolikt.

Nadine kollar på ett, vad det verkar, ovanligt dramatiskt avsnitt av Invitation to Love, när Ed kommer hem. Nadine är på dåligt humör – hennes gardinstänger har fått kalla handen av en patentexpert, och nu deppar hon. Men Ed finner sig plötsligt uppmuntra henne, beordra henne att aldrig ge upp – och han ser genast förvånad ut när han sagt det. Varje gång han försöker distansera sig från sin fru slutar det med att de bondar mer än någonsin. Dumma, lojala Ed.

Harry tar en paus i sheriffandet och besöker Josie, som han konfronterar med Hawks iakttagelser vid motellet häromdagen. Josie nekar först, men erkänner sedan att hon skuggat Ben och Catherine, och plockar därefter fram ett gäng foton som dokumenterar deras affär, och som hon lägligt har redo. Harry lyssnar storögt på Josie, som plötsligt spiller bönorna om både affären och om den planerade branden på sågverket. Dumma, lojala Harry lovar att något sågverk minsann inte ska brinna om han får bestämma. Inledningen av den här scenen är också intressant eftersom vi får lite insikt från Pete om den uppenbara besatthet av uppstoppning av djur som existerar i Twin Peaks – man ser dem överallt i varenda rum och korridor. Pete ska precis hänga upp en stor fisk han fått tillbaka från konservatorn, och tjatar med Harry om att storleken på det uppstoppade djuret aldrig motsvarar den som det hade när det togs av daga. Sett från hans väna Catherines ögon skulle det antagligen vara en passande beskrivning av Pete själv.

En smokingklädd Cooper möter up icke-smokingklädda Ed och Harry i baren på Great Northern. Bra framförhållning av Coop att ta med sig tuxen när han åker på mordutredning ute på vischan! Och inte nog med det, dessutom halar han upp kalla tio tusen dollares – direkt från byråns skattkista – som han tänker sig att de ska sätta sprätt på. Den kommande internutredningen blev plötsligt ännu mer intressant: »Så om jag förstått saken rätt, agent Cooper, så rekvirerade du tio tusen dollar från byråns pensionsfond för att åka till en beryktad bordell i Kanada med en milis bestående av ett par poliser, några bikers och en mackägare?«

Harry tar Cooper åt sidan och berättar om Josie – eller snarare, exakt förmedlar den rövarhistoria som Josie berättat för honom, om Catherines och Bens affär och den nedriga planen att bränna ner sågverket och kanske även göra sig av med Josie. Harry har köpt det, hook, line and sinker. Det finns dock viss anledning för honom att tro på Josie: Ben vill lägga beslag på marken där sågverket ligger och bygga sitt lyxboende. När Cooper pressar Harry på detaljer om Josie – var hon kommer ifrån, vad hennes bakgrund är – blir det taggarna utåt från Harry. Cooper gör bara sitt jobb, men Harry blir förolämpad å Josies vägnar. Harry tror på Josie för Harry älskar Josie och så är det med den saken. Och den förklaringen räcker för Cooper!

Audrey, vars detektivarbete plötsligt blivit lite mer allvarligt än hon tidigare kanske anat – det känns som att insatserna genast blivit större – missar precis Cooper när han och Harry lämnar hotellet. Audrey ser bekymrad ut, och lämnar ett meddelande till agenten – för vilken gång i ordningen kan vi bara gissa. Hon skjuter sedan in ytterligare ett meddelande under Coopers dörr, packar en väska, och sticker till One Eyed Jacks. I korridoren möter hon en hotellgäst som precis checkat in – en japansk affärsman som bugar åt henne. Det är sånt som kallas att plantera ett frö. Honom får vi nog se igen.

Catherine får påhälsning av en försäkringshandläggare, som ber om ursäkt för det sena besöket men som förklarar att han missat Catherines underskrift på ett av dokumenten han har med sig. Catherine ser frågande ut – vilka dokument? Jo, en ny livsförsäkring som börjar gälla vid midnatt. En livsförsäkring som, förstår vi, Catherine själv inte varit i närheten av att ha satt ihop. En snabb flukt på dokumenten visar att Josie står som förmånstagare om Catherine skulle dö – en miljon dollar skulle hon få. Försäkringskillen verkar hyfsat oskyldig – han är bara budbärare, och droppar utan betänksamhet både Josies och Bens namn när Catherine lirkar lite. Catherine håller sig cool och ber att få kolla igenom försäkringen ytterligare en gång innan hon skriver under. Hon är dock skakad, vilket märks när hon lämnas ensam. När hon upptäcker att den riktiga liggaren inte längre finns kvar på stället hon gömt den flämtar hon till – detta är ett svek hon inte förutspått.

På polisstationen gör man sig redo för en riktig undercoverkväll – peruker och lösmustascher sätts på, och Cooper utrustas med dold mikrofon. Samtidigt händer det saker i ett annat rum av stationen – Waldo börjar prata. Coopers diktafon går igång, och hinner fånga upp några få ord, innan ett skott brinner av – och Waldo är död. Dessutom förstörs en hel stationsportion munkar av Waldos blod och fjädrar som på ett urrrkigt sätt befläckar fikabordet buren står intill. Vem dödade Waldo? Leo, såklart, som skyndar därifrån. Så långt är Leo beredd att gå, så rädd är han för vad Waldo kan tänkas avslöja.

Trots attentatet mot Waldo fortgår aftonens planer. Cooper och Big Ed är på plats på One Eyed Jacks. De hälsas välkomna av Blackie, som tycker Big Ed ser ut som en snut (när han i själva verket ser ut som John Oates). Cooper berättar för Blackie att de heter Barney och Fred och är i trakten på affärsresa. De lämnar Blackie och spanar in casinot. Det är en ganska liten lokal, lite instängd och rökig, mycket folk, och överallt går det omkring lättklädda damer.

Det är nu sent på kvällen, och hemma hos familjen Palmer smyger Maddie ner från ovanvåningen och ut i natten för att möta upp med James och Donna. Hon märker dock inte att Leland sitter i det nedsläckta vardagsrummet och stirrar tomt framför sig. Han ser dock henne. Maddie beger sig till paviljongen i parken, och när hon kliver ur bilen, klädd som Laura med en blond peruk på skallen, tror James först att han ser i syne – det är Laura! Men han finner sig. Även Donna ser paff ut.

På Great Northern fortsätter gullandet med islänningarna, och även om Jerry fortfarande verkar mest intresserad av att festa – kvällens begivenheter inkluderar stora mängder öl, sång och glass – tycks Bens tålamod vara nere på noll. När skriver de förbannade nordmännen under kontrakten? Jerry menar att de behöver en rejäl fest för att fira kontrakten, och först då skrivs de under – lite bakvänt kan man tycka. Kontrakt först, fest sedan, någon? Enligt Jerry vill de avsluta dealen på One Eyed Jacks – som Jerry snackat vitt och brett om. När Ben hör detta blir han rasande. Undrar varför – det kan knappast vara första gången bröderna Horne tar med sig affärskompanjoner på syndiga utflykter norr om gränsen. Jerry avlägsnar sig och Ben ringer till Josie. Catherine måste vara vid sågverket när dådet sker, förklarar Ben. Josie är med på noterna – men har ännu ett äss i rockärmen i form av Hank, som ser ganska hemmastadd ut i Martell-Packard-huset. Vem blåser egentligen vem nu? Det här börjar bli ganska rörigt!

Följande scen minns jag väl, det är Audreys beryktade audition-scen på One Eyed Jacks. Hon kliver sturskt in på Blackies kontor, säger sig heta Hester Prynne och komma från Vancouver. Den ärrade Blackie ser ögonblickligen igenom Audreys lilla charad, synar hennes bluff och gör sig redo att sparka ut henne, då fröken Horne blockar upp ett cocktailkörsbär och gör såhär. Okej då, säger Blackie. Med sådana färdigheter får man stanna.

Cooper lirar blackjack och tycks vinna hela tiden. Blackjackbordet har en dealer som i kombination med Kyle Machlachlan får mig att tänka på Maclachlans reggaesmygande borgmästare i Portlandia. Dessutom står dealern framför en enarmad bandit som ser ut som Ron Swanson. Mycket på en gång. Big Ed har mindre tur med spelandet, och har förlorat det mesta som Coop gett honom, men det bekymrar inte den vinnande Cooper. Så kommer det en ny dealer till bordet: Jacques Renault.

Dr Jacoby sitter hemma, dricker paraplydrinkar och kollar på Invitation to Love, när telefonen ringer. Det är Maddie, som imiterar Lauras röst från kassettbandet. Jacoby stelnar till, men vägrar tro att det är Laura. Någon måste busringa. Men Maddie/Laura säger till honom att gå till sin ytterdörr, där väntar en present. Jacoby tar fram en revolver ur en skrivbordslåda och undersöker saken – gänget på äventyr har lämnat ett VHS-band i ett vadderat kuvert precis utanför dörren. På bandet: Maddie, i Lauramundering, håller upp dagens tidning, som värsta kidnappningsfilmen. Nu vet inte Dr Jacoby vad han ska tro. Maddie säger åt honom att möta henne på en plats långt bort, för att bli av med honom tillräckligt länge så James och Donna hinner kolla igenom hans bostad, men vid en närmare granskning av videofilmen ser Jacoby att den är inspelad vid paviljongen i parken, och skyndar sig iväg dit, mot en intet ont anande Maddie. Utanför hans hus gömmer sig James och Donna, som smyger sig in när han har försvunnit. Vad de inte vet är att även de är bevakade, av Bobby, som plötsligt dyker upp ur skuggorna och smugglar ner en påse kokain i bensintanken på James motorcykel. James ska sättas dit. Men vad inte heller Bobby vet är att ytterligare en person smyger omkring i parken, och avsnittet slutar andlöst spännande, med en ensam Maddie kvar vid paviljongen, fortfarande klädd som Laura, obehagligt iakttagen av den mystiske voyeuren.

[2011-09-06 20:17]
Johan

Får man nån gång reda på vem den hemlige smygtittaren i parken var? Jag kan iallafall inte minnas det! Keep up the good work!

[2011-09-07 09:28]
carl pedarl

varför har min kommentar tagits bort?

[2011-09-07 09:34]
Kjell

carl pedarl: Om du ger mig en korrekt mailadress förklarar jag gärna. Eller kontakta mig på kjell.haglund@mac.com.

[2011-09-07 10:04]
Joakim

instämmer. keep up the good work!! dessa recaps kommer att vara guld värda nångång i framtiden när jag orkar ta tag i twimpan igen.

[2011-09-07 10:37]
Flemming Hummer

Johan: Det är väl antagligen Lauras mördare.

[2011-09-07 13:44]
Lukas

vad jag har väntat, trodde det var nedlagt för länge sedan. Alltid lika roligt att läsa. Lite Twin Peaks rap för att fira återkomsten! http://www.youtube.com/watch?v=k3IZS2QddAY