Weird Science
Högre än solen

2011-11-10  

Man vet att man antingen är svältfödd på dokumentärer om Creation-band eller bara, ehrm, fortfarande tragiskt fastgeggad i sitt 20-åriga jags musiksmak när man får galen lyckokänsla bara av att Leave Them All Behind loopas på menyskärmen. Danny O’Connors Upside Down: The Creation Records Story är en total mysfest om man gillar/gillade banden som låg på Creation – My Bloody Valentine, Ride, Teenage Fanclub, Swervedriver, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, House of Love – men, inbillar jag mig, hyfsat fungerande också för den som inte minns exakt hur det kändes i kroppen att höra Star Sign första gången eller hur det var att göra slut till Going Blank Again.

O’Connor skildrar utan longörer Creation-grundaren Alan McGees uppgång och fall – krullhårig skotsk motormun i ständig knarkdimma, jobbig entreprenör med näsa för bra band, evig festprisse. Eller som Noel Gallagher uttrycker det, det var så jävla bra att ligga på Creation för man kunde få tag på droger inom fem minuter oavsett tid på dygnet.

I stort sett alla Creation-band passerar revy, och det är kul att se hur dom ser ut i dag. Mina Ride-idoler, till exempel. Mark Gardener ser ut som en liten, liten snäll Monchichi-apa och Andy Bell ser i sitt slitna 40-åriga post-Oasis-tvåbarnspappe-jag klart bättre ut än back in the day (de var ju så sjukt unga då!). En mjukröstad Kevin Shields i bekväm tröja utstrålar otrolig snällhet och ser ut som Bussiga Läraren på högstadiet. Alan McGee själv ser ut som en kärv nattklubbsägare i en Guy Ritchie-rulle. Bobby Gillespie ser ut som… Bobby Gillespie. Alla är hyfsat välbehållna med tanke på de kopiösa mängder kola, speed och Carlings de drog i sig.

Det mest fascinerande med denna talking heads-exposé är tonen. Alla, och de är många, som intervjuas berättar ungefär samma historia: om en musikaliskt mäktig men totalhedonistisk era, där McGee brände stora pengar på enorma mängder droger, och där ett kort besök på Creation-högkvarteret i London en fredag eftermiddag slutade med att man vaknade på måndagmorgon, hög som ett hus, i en hög under Guy Chadwick.

Alla är nostalgiska, men på ett lite förundrat, fascinerat sätt. Alan McGee (eller »McGee« som samtliga kallar honom) hyllas, trots sina brister, av samtliga. Ingen är bitter, det finns mycket värme. Det känns fint och sympatiskt. Lägg till det fantastiska soundtracket och Upside Down är en av de bästa musikdokumentärer jag sett. Jag blev till och med sugen på att lyssna på (urk) Oasis igen!

[2011-11-10 11:15]
Patrik

Är rädd för att det är för mycket Oasis och för lite MBV. Annars jättesugen på att se. Är det för mycket Oasis och för lite MBV?

[2011-11-10 11:25]
Per

Nej, det är lyckligtvis oväntat lite Oasis och oväntat mycket MBV!

[2011-11-10 15:23]
rotv

Var kan man se den här filmen?

[2011-11-10 15:24]
rotv

EDIT: glöm min fråga. Den finns ”därute” såg jag.

[2011-11-10 15:33]
Per

Släpptes igår på dvd av NjutaFilms, finns hos alla välsorterade dvd-hökare. Finns också på brittisk dvd/bluray.

[2011-11-10 16:17]
matte

Finns det något nittiotals-band som ens kommer i närheten av att gå från storhetstid till att häcklas så hårt av så många som Oasis?

[2011-11-10 16:35]
Joakim

Det var ju, som väntat, alldeles för lite Slowdive. Hade även svårt för det gubbgrabbiga drogskrytet. Jim Reid och Ride var dock söta, sen var det verkligen plågsamt att se hur de gick bort sig med Oasis, samtidigt som världen missade bolagets konstnärligt mest utmanande skiva, ”Pygmalion”. Den vinklingen hade gett en intressantare dokumentär.

[2011-11-10 16:39]
LT

instämmer, håller en väldigt lagom nivå. annars fastnar ofta musikdokumentärer i formen, blir sentimentala, överförklarande (knypplar krystad retroaktiv kausalitete à la jan gradvall) och allmänt avtändande. på rak arm några andra jag gillar (finns på youtube alla tror jag, vissa t o m i hd):
blood on the turntable (war of the roses) (bbc3, 2004)
pump up the volume – the history of house music (channel4, 2001)
do it yourself – the story of rough trade (bbc 4, 2009)
paris is burning (jennie livingston, 1990)

och förstås: fiorucci made me hardcore (mark leckey, 1999)

[2011-11-10 16:52]
Per

Tack, finfina tips!

[2011-11-10 18:26]
Philip

Är Henry Rollins eller Bono med? Annars vägrar jag titta.

[2011-11-10 21:21]
Johansson

Det som matte säger om Oasis är ju lätt förundrande. Är det inte så Per, att det är en efterkonstruktion- och att du som alla andra älskade Oasis? …och att hatet nowadays kommer från skillnaden hur briljanta de två första skivorna och eftermälet. Vi är helt enkelt grymt besvikna…

Samma kan man ju säga om Smashing pumpkins; vem med hedern i behåll vågar spela Oceania på Spotify så det syns på FB? Man blir ju fan steglad..

[2011-11-10 22:28]
Molly

Såg Screamadelicaturnén på Vega nu i höstas och Bobby Gillespie är ju sliten förstås, knappast energin från förr men förvånansvärt bra 20 år senare.. fattar heller inte hatet mot Oasis, dom var ju svinbra.

[2011-11-11 00:27]
Henrik

Oasis dök ju upp i en britpoppigt unionjack-mönstrad kavaj när Creation slutat vara en intressant label.

[2011-11-11 09:02]
D

Oasis var aldrig bra utan gjorde redan från första plattan tråkrock samt framstod som mongon i intervjuer med sin Manchester lad-attityd men på något sätt låg de helt rätt i tiden så mängder av folk gick på det hela och fick för sig att de var världens bästa band. När de några år senare insåg att kejsaren inte hade några kläder kände de sig naturligtvis rätt dumma och då är det lätt att kärlek förbyts till hat.

[2011-11-11 17:30]
Calle

Måste se!

[2011-11-12 13:45]
r

Musikkritikens hyllning av tråkrockbandet Oasis var lika märkligt som dess uppskattning av tråkrockbandet Kent. Kollektiv psykos eller nåt.

[2011-11-12 19:42]
JET

Word, D! Oasis var ett pinsamt skämt redan från första början.

Misstänker att det knappast är nån Momus i filmen heller, så då får det vara.

[2011-11-12 20:00]
Kjell

T o m när jag var på Creation för att intervjua Momus snackade McGee skit om honom… Men jag måste säga att McGees eget band Biff Bang Pows första mini-LP hörde till bolagets bästa releaser.

[2011-11-17 14:36]
Thomas Renhult

Lustigt nog tänkte jag på Ride i förra veckan och att de känns förbisedda, trots att de var en viktig del i popboomen under 1990-talet.
Är det några intervjuer med Teenage Fanclub?
Angående Oasis tröttnade jag efter första skivan, jag såg dem på Mejeriet hösten 1994 men blev inte särskilt imponerad. Sedan blev de bara ett tråkigt rockband.