Weird Science
Portlandiansk länkåtervinning

2012-02-13  

Portlandia hade svensk säsongspremiär i onsdags (på TNT7; även på SVT Play från och med nu på onsdag). Glädjande att det blivit allt vanligare med svenska premiärer så tätt inpå de amerikanska – Portlandias andra säsong är ju fortfarande i full gång på IFC. (Det senaste avsnittets sketcher om idiotiska projekt på Kickstarter (ovan) och hajpade Pitchforkband (inklusive Kristen Wiig som… kattnappare!) var så perfekta i sina detaljer – och hysteriskt roliga – att jag gapskrattade mig förbi dem och tvingades se om dem flera gånger.)

Vi har redan skrivit en hel del om Portlandia här på WS, så istället för att skriva samma texter en gång till kör jag en liten länkdump här, med både gammalt och nytt stoff. Lämpligt för nybörjaren som vill bekanta sig med Portlandia, men förhoppningsvis också matnyttigt för fansen som vill gräva djupare.

Inför säsongsstarten i USA intervjuades Carrie Brownstein och Fred Armisen av allt från New York Magazine och Fresh Air till Conan och KCRW:s The Business, och åkte sedan på en snabbt ihopkokad miniturné till några utvalda (och snabbt utsålda) städer. Fred var sedan i Stockholm på egen hand häromveckan och framförde en sorts spontan lightversion av den redan väldigt improviserade USA-diton, och med anledning av detta har han synts nästan överallt i svensk media de senaste dagarna (jag tror det enda han inte hann med under sitt korta besök var teve, ironiskt nog – han var även besatt av att få vara med i någon svensk film, vilken som helst, bara som statist i bakgrunden, men det blev inte heller av).

Själv hade jag ett lunchmöte med Fred, som dels resulterade i min cameo på scen under frågestunden med honom på Strand, och dels en artikel i Sydsvenskan (publicerad version här, lite längre version här). Dessutom har jag klippt ihop en podcast av mötet som man lyssna på här.

Tidigare i höstas gjorde jag en telefonintervju med Fred, när han var i Portland och höll på med inspelningen av det vi ser på teve nu, men min stora kärleksförklaring till Portlandia skrev jag här på WS efter första säsongen, för ganska exakt ett år sedan. Upplevelsen av den pågående andra säsongen förstärker det jag skrev då.

Kanske är det inbillning, men Carrie och Fred känns mer bekväma, mer varma i kläderna nu. Berättandet känns också mer självsäkert, formen mer självklar än tidigare – även om programmet kändes ovanligt stilsäkert redan vid starten. Vid en Q&A på The Paley Center i New York för ett par veckor sedan sa moderatorn Julie Klausner att hon tycker Portlandia är den första humorserien sedan Strangers With Candy som så tydligt och tveklöst etablerar en specifik skådeplats – det är en intressant iakttagelse. För oavsett om skämten i Portlandia går bortom de superspecifika subkulturer man ofta hänvisar till, och gör de roliga även för oss långt borta från Portland, Oregon, i nordvästra USA, är det aldrig någon tvekan om var programmet utspelas.

Avslutningsvis, tre av mina favoriter från andra säsongen:

 

1. DJ Night. Det börjar så oskyldigt. En tjej i en skivbutik ger Carrie och Fred en flyer – hon ska spela skivor på en bar samma kväll och undrar om de kan komma. En banktjänsteman som lirar »rockabilly, hillbilly och psychobilly« och kallar sig DJ Direct Depo$it lockar även han med sitt gig. Därefter eskalerar det snabbt: plötsligt står det DJs mitt i gatan och snurrar vax, Carries och Freds bil bombaderas av kulörta flyers, i gränder hänger förtappade turntablister… Det hela utvecklas till en mardröm, en beatmixad skräckfilm som med perfekt gehör gisslar en viss typ av DJ-epidemi som jag själv inte bara upplever i min närhet utan dessutom – gulp – ibland är en del av. It cuts so deep.

2. Carrie hänger upp sig på en tatuering. Carrie har börjat dejta en ny kille, som hon trivs väldigt bra med. Men så kommer det fram att snubben är dekorerad med en väldigt speciell tatuering på överarmen – och Carrie står inte ut med den. Hon gör allt hon kan för att undvika den, men till slut står den i vägen för relationen.

3. Jack har glömt sin kasse. På ekolivset är det en dödssynd att glömma sin butiksspecifika tygkasse hemma, men det är precis vad Jack McBrayer har gjort. Kassakön bakom honom blir allt längre, samtidigt som han ställs till svars av en oförstående personal som vägrar ge honom en plastpåse. En enkel sketch med typisk Portlandia-fingertoppskänsla, ett anspråkslöst gästspel som kommer och går utan fanfar (och McBrayer gör det utmärkt), och en kreativ redigering, i detta fall en detalj i ljudläggningen som antyder att Freds kassabiträde plötsligt drabbas av någon slags PTSD – och sen raskt släpper det. Garanterat något som uppstod först i redigeringen. Överlag är detaljer i såväl ljud- som bildklippningen i Portlandia en fröjd om man önskar nörda ner sig i sånt.

[2012-02-13 19:13]
Target Demo

Två senaste avsnitten har varit riktigt bra. Fula tavlorna, cykelflytten och Wiigs imitation av en person som har en könssjukdom som mina favoriter. Samt givetvis Battlestar-avsnittet, underbart.

[2012-02-18 23:14]
Richard

Man får väl säga att någon form av cirkel slöts i helgen då både fredagens seriestripp av Stockholmsnatt och Portlandias Lance&Nina(f.ö. mina favoritkaraktärer i serien) sketch behandlade samma ämne.

[2012-03-29 11:57]
Portlandia, säsong 2 « kulturkonsument2012

[…] En av de mest omskrivna komediserierna den senaste tiden är ju Portlandia, som jag nu hunnit se i stort sett hela andra säsongen av. Vill man läsa mer om bakgrunden till serien finns en lång intervju från The New Yorker med skaparna här och en sammanfattning av det som skrivits här. […]

[2012-04-03 11:04]
Anna-Klara Hvittfeldt

Jag kollade lite på första avsnittet men fastnade inte. Får kanske ge det en andra chans.