Weird Science
Gangsterdansens anatomi

2008-12-19  

Guy Ritchie gör inte många rätt i sin nya gangsterkomedi RocknRolla. Det är autopilot hela vägen – från höghastighetsklippen till de platta karaktärerna och den snöriga intrigen. Tog man bort den enerverande berättarröst som förklarar vem som är vem och vad som händer så vore filmen oförståelig.

Men Ritchie vet i alla fall en sak – ingen gangsterfilm utan en tokig dans. Efter pressvisningen var det tydligen någon kritiker som hade klagat på att Ritchie kopierat Pulp Fiction. Det är ett oerhört historielöst påstående eftersom Quentin Tarantino aldrig har skapat en scen som inte är mycket snyggt och mycket medvetet stulen från tre-fyra bättre regissörer. Ungefär som om en musikkritiker hade tagit sig an Bob Dylans tidiga repertoar utan att ha lyssnat in sig på Harry Smiths Anthology of American Folk Music först.

Den självklara referensen till just Pulp Fiction är Jean-Luc Godards Bande à part från 1964, och den berömda dansscenen på kaféet. (Tarantinos produktionsbolag heter för övrigt A Band Apart).

Man önskar också att Ritchie – besatt av berättarröster som han är – hade tittat närmare på Godard för inspiration . Som det är nu låter Ritchie musiken ligga öronbedövande över scenen och lägger karaktärernas konversation i grafiska pratbubblor på väggen (det skall vara nyskapande men ser förjävligt ut).

I Bande à part däremot, när de tre personerna dansar en slags koreograferad jazzdans på rad, väljer Godard att lägga in berättarrösten som beskriver hans karaktärer. Ett klassiskt filmögonblick.

Men gangsterdansen – som kan men inte behöver vara en tokdans; som kan men inte behöver framföras solo – förgrenar sig över filmer från hela världen och har rötter djupt ner i filmhistorien. Om jag tar mig friheter med begreppet gangster så får jag till exempel med en av mina favoritscener, Leslie Cheung som dansar solo i underkläderna i Wong Kar Wais Days of Being Wild från 1990.

Men rötterna går djupare – igår såg jag Akira Kurosawas sjunde film Drunken Angel. Inspelad 1948, under den amerikanska ockupationen, i ett land som var lika fysiskt som moraliskt demolerat är filmen en hyperrealistisk skildring av ett sönderslaget Tokyo.

Som Ian Buruma skriver i en essä i Criterionutgåvan så var inte kejsar Hirohito någon Hitler. Det fanns andra orsaker till att japanerna gick i krig, och dessa kunde man bland annat hitta i de gamla feodala hederskodex som länge reglerat samhället. Drunken Angel är en kompromisslös uppgörelse med den yakuza som efter kriget drog nytta av den svarta marknaden, som sög upp gamla soldater och gav sig in i det moraliska vakuum som uppstått.

I Drunken Angel skildrar Kurosawa relationen mellan en ung tuberkulossjuk yakuzaboss och en läkare i Tokyos slum. Kurosawa – som under sin karriär beskylldes för att vara alltför »västerländsk« av sina japanska kritiker och för att vara för svartvit när han hackade fram karaktärerna – är ingetdera här.
Gangstern spelas av Toshiro Mifune i en av sina allra första roller (i regissörens biografi Something Like an Autobiography från 1983 kan man underhållande läsa om hur han »upptäckte« skådespelaren) och han är förstås magnifik. Sjukdomen och dödsrädslan gör honom mänsklig, tar ner hans ondska ett par grader. När Kurosawa mot slutet av filmen väver in en stumfilmsdoftande drömsekvens där Mifunes febersjuke gangster hackar upp en kista på en strand och blir jagad av sin dubbelgångare seriekopplas Körkarlen, Dostojevskij och otaliga Bergmanfilmer.

Läkaren – lika välspelad av Takashi Shimura – är heller inget helgon. Hårt alkoholiserad tallar han på läkarspriten, är cynisk och bitter över att hans kompisar från läkarskolan har kostymer och chaufför. Själv sitter han vid en bubblande sumpmark; bitter men med en stenhård etik som inte tillåter honom att överge en patient – inte ens en motsträvig våldsam gangster.

In på scenen träder också en ännu elakare gangster, täljd av ren ondska. I en konfrontation mellan honom och läkaren – som skyddar en tidigare flickvän till gangstern – är den Kurosawaskrivna dialogen övertydlig:

De feodala metoder du och dina likar utövade är över. Ni vara bara ute efter pengar och makt och inte bryr ni er om moral. Måltavlan – den militära industrin som kastade landet i krig – var uppenbar för varenda japan. Sedan håller han ett försvarstal för det nya jämlika Japan, med lika rättigheter för kvinnor och slutet på ett mansdominerat samhälle. »Hört talas om demokrati?«.

Men just det – dansen var det ja. Sådär en femtio minuter in i filmen, när de båda gangstrarna är ute för en runda på stan, hamnar de på en danshall med liveband och allt. Folk dansar beskedliga pardanser när ljuset plötsligt dras ner och en tokig sångerska dyker upp och river av en jungle boogie. Hon hoppar runt, sjunger att hon är »en honpanter från ett söderns land/där vulkanerna är aktiva«.

Och så river hon luften med krökta händer och tokig blick.

Det är ett fantastiskt ögonblick och gangstrarna kan ju inte vara sämre – så de bildar kör för att sedan hoppa ut och imitera stora kattdjur de med. På filmens kommentatorspår säger den spränglärde men triste filmforskaren Donald Richie att det hela är pinsamt och mest ett uttryck för Kurosawas kärlek för kitsch.

Det enda rättfärdigandet han kan se i det hela är att »regissören speglar hur fattiga människor roade sig vid den här tiden«.

Bah, säger jag: i den döende gangsterns feberdans, när han hoppar fram och river genom luften efter sin partner, finns en sista pust av liv. Och vad mera – stil. För det som skiljer Mifunes gangster och John Travoltas lejde mördare – för att inte tala om Alain Delons coola katt i Melvilles Le Samourai, så ball att han inte behöver dansa – från filmhistoriens alla dussinmaffiosos är, just det, stil.

Men det kanske viktigaste än ändå att Kurosawa, likt varje medveten regissör som närt gangsterfantasier, vet att efter en hård arbetsdag fylld av rånmord och skumma affärer så finns det inget som får en att gå ner i varv lika bra som en mambo.

[2008-12-19 16:25]
Lars Jacobsson

Angående Tarantino så är karln en sopa anser jag. Ska inte förneka att han var kungen i pojkrummet när jag var 14-15 men nu all patisch, den ”coola” dialogen och det hysteriska hipphetsbehovet mig upp i halsen. Den där usla bilåkafilmen han gjorde sist var verkligen droppen (däremot tyckte jag zombiefilmen av Rodriguez var ganska kul). De enda som är värre är kopiorna (huga!) där Ritchie står i förgrunden som irriterande filmskapare (och människa).

Kurosawa:n låter dock mycket lovande, blir tilla tt kolla upp framöver.

[2008-12-19 23:38]
jesper

Dancing at the cafe РBande à part:
http://www.youtube.com/watch?v=I6pOXjQLh7Y

Sedan två fina exempel på dans i film saxat från ett youtubemixband av alltid lika underbara XXJFG:

Il-conformista
http://www.youtube.com/watch?v=KbD5W1qcDOY

Och slutscenen från Beau Travail
http://www.youtube.com/watch?v=8e5g_wXJf1I

[2008-12-20 01:46]
Richard

Lars: Det där med kung i pojkrummet var på pricken rätt. Vi växte upp, det gjorde inte Tarantino.

[2008-12-20 10:40]
The Till

Gillar/-de aldrig Tarantino (jo RD förstås). Rodriguez däremot, love him! Godard står jag självklart inte ut med eller så är det dem som gillar karln jag inte klarar av. De är lite som Morrisseyfans. Värre än fotbollshulliganer. Nästan.

[2008-12-20 12:03]
Emma

Thandie Newtons gangsterdans i RocknRolla var ungefär enda behållningen – tänker faktiskt lite på den då och då.

[2008-12-20 12:29]
Kjell

Nej, nej, nej. Death Proof sopade banan med Rodriguez bidrag till Grindhouse. En fantastisk film. Slutscenen där de tre (fyra?) stunt-tjejerna liksom boxar runt Kurt Russell mellan sig fick mig att ställa mig upp på (vardagsrums-, ej bio-)golvet och med ”right on!”-armar i luften. (Fast Rodriguez halva var också bra.)

Måste också säga, som stor fan av asiatisk genrefilm, att jag tycker att Kill Bill var ett fantastiskt kärleksarbete raktigenom.

Däremot har jag aldrig känt minsta lust att återvända till hans tidigare filmer, men det kanske vore kul att återse Pulp Fiction?

[2008-12-20 14:27]
Hodden

Nä, Ritchie är verkligen inget vidare. Däremot tycker jag Tarantino gör kärleksfulla och underhållande och pastischer. Dansen i En Rövarhistoria är däremot en av mina absoluta hatscener i filmhistorien. Även i övrigt Godards mest överskatade film, i mitt tycke.

[2008-12-20 14:47]
The Till

Kjell – Tarantinos halva ska hyras omedelbart (jag älskade Rodriguez Planet Terror). Fördomar är som vin, de är till för att provas o i bästa fall blir du så förtjust att du … tja … skuggboxar på vardagsrumsgolvet. Gillade faktiskt Kill Bill, måste jag tyvärr erkänna. Shit, jag gillar nog Tarantino, inser jag, det fansen jag inte pallar med. Som med Morran med andra ord. Asså, inte figuren från Mumintrollen.

[2008-12-20 18:55]
Emma

Såg om Death Proof för bara någon månad sen och den var faktiskt ännu bättre än vad jag mindes den – och då fick jag ändå veva med armarna-känsla första gången. Under slutscenerna satt jag och storhulkade för att det är så jävla bra.

[2008-12-20 18:55]
Lars Jacobsson

Kejll: Kill Bill-rullarna var väl okej, men fruktansvärt överskattade med tanke på hur mycket uppmärksamhet de fick. Ser liksom ingen anledning att se dom där filmerna egentligen, kollar mycket hellre på en bra Shaw Brothers-rulle, då slipper man dessutom all irriterande ”i’m Buck… who likes to fuck”-dialog.

Nu var det ett tag sedan jag såg om dom, men på rakt arm tycker jag nog Jackie Brown är hans bästa film. Den kändes inte lika ”kall” som hans övriga produktion, utan är gjord med inlevelse och kärlek till sina karaktärer. helt klart en underskattad film.

[2008-12-20 19:19]
Lars Jacobsson

Alltså, jag tycker ju både Emma och Kjell har bra smak vanligtvis, men jag kan omöjligen hålla med här – tyckte Death Proof var snudd på kalkon. Kommer osökt att tänka på The Brown Movie, i det att det är två extremt självupptagna filmer som aldrig är på väg nån stans utan bara maler på och på, känns det som. De kalkonistiska dragen kommer väl främst av dialogen, det är ofrivillig komiskt att det är så här en fyrtiofemårig filmnörd tror att unga, coola tjejer pratar med varandra. Haha!

[2008-12-20 22:49]
Molly

VA?! Death Proof är fantastisk, Kill Bill superbra, Pulp Fiction underbar, Reservoir Dogs en modern klassisker. (Bara True Romance kommer upp i samma klass.) Jackie Brown en mellan-film men ändå skitbra.
Pretentiöst skitsnack att hata Tarantino.

[2008-12-20 23:20]
Emma

Lars: Du menar att Tarantino är mer nere med gangsterlingot än coola kvinnor-lingot? Hmmm.

[2008-12-21 12:50]
Max

Mycket intressant diskussion detta. Så mycket att tillägga. Först, Hynek, du menar när Mifune spelade full och smädade alla i provspelnings-”juryn”? Mifune är förövrigt en gigant, bättre skådis får man leta efter. Hidden fortress, High and low (min absoluta favorit), Yojimbo förstås och Sju samurajer inte att förglömma. Vilken skådis. En av mina all time favorites.

Godard är och kommer alltid att vara en av världens bästa och mest innovativa filmskapare. Så är det. Och musik är något han alltid varit väldigt intresserad av, vilket visas inte bara i Bande √ɬ† part, se t.ex. Weekend där en underbar Jean-Pierre Léaud står och sjunger i en telefonkiosk. Lysande är bara förnamnet.

Jag hade också svårt för Death proof, mest för att jag upplevde vissa delar av den som riktigt gubbsjuk. Kurt Russell gillade jag dock skarpt när han började gnälla som en liten flicka i slutet. Jag hade i princip samma problem med Rodriguez rulle, och där är förstås Josh Brolin stjärnan som sticker ut lite extra.

Och jag kan inte låta bli att undra, Lars J, är det Brown Bunny du menar när du skriver The brown movie?

Intressant att Bergman snodde av Kurosawa (kistan på stranden-scenen tänker jag på, som kopieras i Smultronstället om jag inte minns fel).

[2008-12-21 13:07]
Lars Jacobsson

Emma: Tja… tycker främst det är som dialogförfattare han är överskattad överhuvudtaget, men det blir på nåt sätt extra jobbigt med coola-kvinnor lingot. Tuffa brudar filtrerat genom en manlig fyrtiofemårig filmnörds fantasier. Det känns som en vuxen man som fortfarande fantiserar/spekulerar om vad som egentligen föregår när dom tuffa tjejerna i klass 6A har för sig på sin tjejkväll…

[2008-12-21 13:10]
Lars Jacobsson

Max: Jo, såklart var det The Brown Bunny jag tänkte på. Ska försöka låta bli att blanda in killinggänget i det här.

[2008-12-21 17:08]
Emma

Max & Lars: Jag har svårt att se något gubbigt öht i just Death Proof. Finns få filmare som har en sådan faiblesse för starka kvinnokaraktärer som just Tarantino i min bok. Det finns ju andra 45-åriga filmnördars fantasier som är betydligt gubbigare om man så säger.

[2008-12-21 17:19]
Hynek

Max: Ja, just den passagen tänkte jag på.

Angående Godard har du förstås helt rätt. Att basha Godard, eller fanatism på en helt odräglig Morrissey-fan-nivå, tycks vara de två ståndpunkter man oftast hör idag från folk idag. Jag misstänker att den onyanserade bild har att göra med att väldigt få personer orkar ta sig an söndermytologiserade regissörer. Ett tips till dessa: läs Richard Brodys Everything is Cinema och passa på att kolla lite Godard-rullar till den. Visst har han gjort en del skräp, med det passeras med råge av hans fantastiska film – och hans experimenterande har lett till några av filmhistoriens bästa stunder.

Jag önskar att folk kunde diskutera Godard med samma iver som en sådan minor regissör som Tarantino diskuteras, t ex. Skämt åsido, jag har inget emot QT. Han kunde ju ha valt sämre inspirationskällor.

Angående Bergman – Kurosawa. Ja, det är enintressant sekvens som får mig att tänka på flera Bergmanscener. Tror den du tänker på är i Smultronstället. Bergman var ju förtjust i Kurosawa, så det är ju inte alls någon omöjlighet. Mifune spelar också existentiellt härjad – att filmen enligt Kurosawa är inspirerad av Dostojevskij är inget man tvivlar på – på ett sätt som verkligen för tankarna till senare Bergman-karaktärer (eller kanske så tidigt som Fängelse), t o m mer än senare Kurosawa.

High and Low – också min favorit, mycket för att det var mitt första möte med Akira – släpptes i en uppdaterad Criterion-utgåva i somras som verkligen är jättebra om man vill nörda ner sig i filmen. Bolaget släpper fö Kurosawas Dodes’ka-den i mars.

[2008-12-21 19:59]
Molly

Gubbsjuk och Tarantino i samma mening är ju bara fånigt. Mer realistiska kvinnoroller än i just Tarantinofilmerna är sällsynta, då pratar jag alltså om kvinnor som inte behöver hjälp för att klara sitt liv hela tiden. Vi har ju vant oss vid hjälplösa brudar till den grad att allt annat ser ut som fantasier; det är dock så Lars & Max att vi ‘normala’ kvinnor ÄR sådär tufft coola :) Inga fantasier, inte gubbsjukt, snarare tvärtom.

[2008-12-21 20:52]
Gustav

Det är lite roligt att ingen svensk film kritiker skriver om Godards filmande efter hans love of cinema period tog slut runt 68.Tror inte jag har läst en rad om jag skall vara ärlig.Hans essä filmer är ju djupare,mognare och så mycket känsligare.
Kolla in ECM’s dvd Four Short Films och Histoire(s) du cinéma.

[2008-12-22 01:57]
Tatti

Den där danscenen görs väl om i en Hal Hartley-film också? Till en Sonic Youthlåt.

[2008-12-23 16:48]
Gustav (2)

Ang Death Proof: Älskade den, och inte minst för soundtracket. QT har väl alltid haft bra låtar, men det har kännts så jäkla ängsligt samtidigt. I Death Proof släpper han sargen på riktigt.
”Hang up your chick habit…” kanske kan ses som en självironisk metakommentar, dessutom?