Weird Science
Mad Men och kvasi-kommunismens Israel

2009-01-14  

Eftersom Sam Mendes filmatisering av Richard Yates Revolutionary Road har premiär om ett par veckor tyckte jag det var läge att se in mig på Mad Men. Jag har förstått att det är en rätt allvarlig lucka i mina tevekunskaper att inte ha sett serien, och risken är ju rätt stor att kultursidorna inom kort fylls av texter om 1950-talets könsroller och »förorten-som-fängelse«-betraktelser.

Mad Men är, förstås, helt fantastiskt. Man kan nog se serien för att perverst frosseri i detaljer – det hela är ju en veritabel orgie i tidstypiska brödrostar – och nöja sig med det. Men anledningen till att jag kör avsnitt på avsnitt långt efter midnatt är hur serien behandlar dåtidens tankeströmningar.

Mer direkt uttryckt: hur folk tänkte, varför, och hur detta hänger ihop med prylarna omkring dem. Könsrollerna och dess reproduktion är det mest konkreta exemplet, men Mad Men skrapar på betydligt fler och mycket mer oväntade ställen.

Vid något tillfälle kom jag att tänka på Ian McEwans On Chesil Beach, en bok som beskriver en plats och en tid (liksom Mad Men utspelar den sig under tidigt 1960-tal) som står på tröskeln till något nytt. Och hur denna vridning – en epoks slut och en annans inträde – görs genom att visa idéernas förändring.

I On Chesil Beach är platsen England just innan skiftet till det vi idag uppfattar som den fria kärlekens era. Där är det synen på sex, eller kanske okunskap och frånvaron av en »syn«, som fångar ögonblicket på tröskeln.

Eftersom Mad Men inte utspelar sig på engelska landsbygden upplevs förändringen annorlunda. (I On Chesil Beach känns det som huvudpersonerna i vissa avseenden lever på 1800-talet.) Till en början täcker 1950-talets ultramoderna yta de förändringar som lurar i till exempel kvinnorollen – som sekreteraren Peggy Olsons karaktär ibland låter antyda, eller den krisande, krackelerande hemmafrun Betty.

Men när huvudpersonen, reklamaren Don Draper, börjar se tillbaka på sin uppväxt under depressionen, eller när konversationen mellan honom och hans några år äldre chef Roger ovilligt söker sig till striderna under andra världskriget eller i Korea, då inser man att 1950-talet var en lång framgångssaga vars rymddesign dolde mycket skit under samhällets naglar.

Samtidigt får man inte glömma att det till stor del var detta materiella överflöd och den växande medelklassen som frigjorde de nya idéer som skulle leda till decenniets politiska rörelser.

Jag vet förstås inte om de tankar och idéer som skildras i Mad Men tänktes och såg ut just som de formuleras här. Men det viktiga är att seriens skapare tycks lägga ner lika mycket tid på att försöka tolka tidens tankar som på att jaga skrivmaskiner från exakt rätt månad till scenografin. För det förtjänar seriens skapare Matthew Weiner alla Golden Globes i världen.

Mest överraskad – och det mycket positivt – blev jag av avsnittet Babylon (avsnitt 6 i första säsongen). Jag trodde att det slentrianmässiga antisemitiska tugget i de tidigare avsnitten – påkallat av ett varuhuskontrakt som reklambyrån kunde få med ett varuhus med judiska ägare – bara var ett upplägg för Drapers flört med varuhusets ägarinna Rachel Menkel.

I stället banar det väg för en episod om synen på Israel och judar då Israels turistbyrå vänder sig till reklambyrån Sterling-Cooper för att sälja in Haifa som ett nytt Barbados.En kanske inte helt lätt uppgift 1960. Draper, som läser Leon Uris bok Exodus för att lära sig något om Israels grundande, sammanfattar svårigheterna:

»Israel is a quasi-communist state where women have guns and it’s full of Jewish people…well, they’re not all Jewish, let’s not forget there’s also Arabs.«

Anledningen till att jag reagerade är att detta är relativt jungfrulig mark. Att försöka beskriva hur amerikaner tänkte kring judar och staten Israel för snart 50 år sedan – före Otto Premingers filmatisering avExodus – hör definitivt inte till vanligheterna vare sig på film eller teve. (Men rätta mig om jag har fel. Exempel mottages tacksamt.)

Då är det desto vanligare att försöka skildra just könsroller, eller afroamerikaners situation – fast sällan mer djuplodande än som slentrianmässiga tidsmarkörer.

Till de problematiska aspekterna hör förstås att Israel var en stat som länge omfamnades av Sovjetunionen som socialistisk – och hur ska en Hollywoodproducent handskas med det? Eller det faktum att en slentrianmässig antisemitism inte var något man hymlade med i USA vid den här tiden, trots att koncentrationslägren låg relativt nära i tiden.

Nej, i stället för att befatta sig med denna problematiska period hoppar man gärna, paradoxalt nog, direkt till kriget och Förintelsen, stoff som erbjuder en något mer sentimental och svartvit bild av ondska och godhet.

(Det tål om och om igen att påpekas att det tog lång tid innan uttrycket Holocaust, Förintelsen, tog plats i det populära medvetandet, och att det krävdes en populär tevesåpa för att placera det där: serien Förintelsen sändes i USA 1978. Erik Hedling skrev om serien inför 30-årsjubileet.

Och Jacob Heilbrunn skriver om några nya Förintelsefilmer i New York Times – bland annat usla Defiance där Daniel Craig på en vit springare symboliserar det judiska motståndet mot nazisterna; en film som kanske kan tolkas mer i skenet av hur Israel uppfattas, eller vill bli uppfattat, i dag än som någon träffande bild av hur det såg ut under andra världskriget).

När Israel nu, tyvärr, återigen är huvudnyhet överallt är det här extra intressant. För det är väldigt sällan man skildrar den historiska bilden av Israel i populära medier. Då och då poppar den upp i filmer som München – eller vad jag kallar för Mossad-kategorin av filmer, där landet mest är en bas för någon hårdför agent som skall skickas ut på uppdrag (Jiddra inte med Zohan får väl också sägas höra dit). Eller som epilog i Förintelsefilmer där överlevandes barn- och barnbarn lägger stenar på någon hjältes grav.

Som Hedling skriver: »Det viktigaste med Förintelsen var dock att den skapade historisk medvetenhet kring detta närmast oförståeliga skeende. Och det finns inte en enda historisk fackbok som har en chans att konkurrera med Förintelsen just vad gäller populärt genomslag.«

Jag vill inte jämföra skildringar av Förintelsen med skildringar av Israel – men det tål att påpekas att populärkulturella skildringar behövs för att etablera och nyansera bilder. Det är i skenet av detta förbluffande att SVT beslutit att skjuta upp veckans Kobra som skulle handla om kultur i Tel Aviv. Det är väl mer, och mer nyanserad, kunskap om Israel som behövs – inte mindre?

Kunskapen om Israel och landets historia tycks ofta minimal. Landet är fastlåst mellan Förintelsen som skapelsemyt och dagsrapporteringen om den sedan decennier pågående ockupationen av Palestina och krigen mot grannländerna.

Det underlättar för den gamla vanliga mediedebatten – offer eller angripare? – som är lika svartvit som läktardebatten på ett derby mellan AIK och Djurgården.

[2009-01-14 12:37]
André

Hemmafrun dominerar. Kate Winslet är magisk som hemmafrun April Wheeler i Revolutionary Roasd. Kopplingen till January Jones karaktär Betty Draper i Mad Men är slående: Samma strålande skådespeleri och samma 60-talssuburbia. Samma hemmafrushelvete och samma tilltagande frånvaro av liv.

[2009-01-14 13:19]
Peter

Alltså, wtf SVT. Härom veckan såg vi ännu ett kanonavsnitt av lysande Kobra, från Bombay – ett avsnitt som visade sig ha spelats in alldeles före terrordåden mot Taj Mahal och Oberoi. Det är svårt att mer svart på vitt illustrera just det Hynek påpekar: att det i slika situationer är oerhört värdefullt att få en sund rapportering kring något annat än det vi för ofta hör om från både Israel och Indien; våld och död. Det skulle vara synnerligen intressant att få en annan förklaring från SVT än bara en dunkel hänvisning till ”den rådande situationen”. Vad menar ni med det?

[2009-01-14 15:09]
Butch

Oj, oj, oj, inte sett Mad Men! Haru sett Twin Peaks Hynek? Den är annars helt ok.

[2009-01-14 17:26]
r

Twin Peaks är en serie som jag anser åldrats dåligt. Såg om den för första gången sedan den sändes på svt på 90-talet häromveckan. Trots att den är historiskt intressant och på sin tid hade enorm betydelse för många är det tydligt hur mycket mer sofistikerad tv-dramatiken blivit sedan tidigt 90-tal. Jag fick rentav tvinga mig själv att se klart säsong ett, då magin var totalt bortblåst

[2009-01-14 17:34]
r

Angående Israel och kommunism var det iaf lite av en nyhet för mig när jag läste religionsvetenskap, att sionismen (dvs den judisk-nationalistiska rörelse som Israel vilar på) var en sekulör rörelse präglad av utopisk socialism.
Det är också spännande att se hur bilden förändrats sedan 50-talet, från något misstänkliggjort och främmande, till idag, då Israel i dagens tycks få stoltsera som som något sorts modernitetens och västerlandets kristna/judiska utpost i arabvärlden.

[2009-01-14 18:33]
Nilo

Började kolla Mad men innan allt hallå och la ner efter ett tag. Måste nästan ge den en till chans verkar det.

Angående Twin Peaks så tänker man osökt på M.Kellermans ord: ”Vad ska man med de banbrytande grejerna till när banan väl är bruten?”

[2009-01-14 21:23]
Henke

Jag såg nyligen säsong två av Mad Men och gillade den skarpt. När jag såg säsong ett för år sedan var jag ganska anti och stod fast vid att serien var grymt överskattad. Men det släppte under säsong två, och nu finns det få TV-serier jag ser fram emot så mycket som säsong tre av Mad Men. Mad Men är vad alla påstår att det är; snyggt, välspelat, smart, engagerande och intressant.

[2009-01-15 10:07]
Erik

Er rss-feed fungerar inte längre och jag misstänker att det är något tecken i det här inlägget som förstört den.

[2009-01-15 10:20]
Kjell

Tack, Erik, det ska vara fixat nu.

[2009-01-16 18:43]
Molly

Längtar också till Mad Men säsong tre men är just nu bara väldigt glad för Office-återkomsten! Och House nästa vecka.

[2009-01-20 01:48]
Man M√É…STE inte skriva om Mad Men « Neoformalisten

[…] 19, 2009 Kort är nästan alltid att föredra framför långt. Detta inser jag när jag läser Hynek Pallas långa text om Mad Men.Bloggen blir här den slasktratt den så ofta beskylls för att vara. En etablerad och duktig […]

[2009-01-20 11:40]
Hynek

Mr. Neoformalist. Kan man få lite kött på benen till dina lösryckta meningar. Länken leder ingenstans.

[2009-01-20 17:34]
Neoformalisten

Haha, sorry för en misslyckad knapptryckning. Man ska inte försöka sig på sånt så sent på natten, speciellt inte när man som jag är ny i bloggvärlden…
Om jag har kött på benen återstår att se, men det som gjorde mig lite besviken när jag läste din text var hur du reducerar Mad Men till en språngbräda. Man får ett intryck av att ditt egentliga ärende är att diskutera bilden av Israel. Och det är ju gott så, för den diskussionen är intressant och dina tankar känns relevanta. Men samtidigt känns det som att det innebär att din inledande analys av själva serien blir lite grund och man önskar sig mer. Att konstatera att serien inte bara är det yttre (scenografi) utan framförallt imponerar genom sitt sätt att behandla ”dåtidens tankeströmningar” känns lite uttjatat vid det här laget.
Men hey, det är förstås orättvist av mig att ställa såna höga krav. Måste vara att jag är svartsjuk å seriens vägnar eller nått, fånigt eller hur?
Du har helt rätt i att försöken att tolka tidens tankar är en av seriens styrkor. En annan styrka som jag tror är minst lika viktig är seriens konsekvens när det gäller ramhandlingen och hur den långsamt rör sig framåt längs ett förutbestämt spår. Trots detta finns det en oavbruten spänning över ”hur ska det gå” även i säsong två, vilket jag tycker är imponerande. Matthew Weiner diskuterar detta och andra intressanta grejer i den här intervjun från Variety:

http://weblogs.variety.com/season_pass/2008/10/mad-men-qa.html

[2009-01-20 20:33]
Hynek

Okej. Jag tycker iofs inte att jag ”reducerar” MM till en språngbräda. Mitt ”egentliga” ärende var heller inte att diskutera bilden av Israel – även om mycket mer av den varan fanns i den ursprungliga texten – utan, bland annat, att peka på bristen av skildringar av det som ömmar i ”dåtidens tankeströmningar”. Det vill säga det något mer kontroversiella. Och just detta – antisemitismen i USA – har i alla fall inte jag sett några diskussioner om i relation till MM.

Heller inte (i relation till MM) något jag gärna hade utvecklat; 50-talssamhället, den växande medelklassen, masskonsumtionen och hur detta lade grunden till 60-talets tankeströmningar. Och hur den glassiga ytan dolde ett samhälle som bara för inte så länge sedan hade varit ett helt annat.

För att koppla det till det du antydde om bloggen som slasktratt i den stympade länken ovan, så tycker jag att en av de stora fördelarna med bloggformatet är att man kan göra oväntade kopplingar, utan ett ”egentligt” ärende (som i det här fallet Israel och Ian McEwan) som inte riktigt går att göra i en vanlig redaktionell text. Vilket innebär att man kan komma fram till mer oväntade och förhoppnings intressanta kopplingar.

Men ibland kan naturligtvis dessa tankegångar vare betjänta av en hel del självredigering, ja.

[2009-03-19 12:04]
Weird Science » Den gamle och bilen #2

[…] Det är som om Eastwood pekar på USAs ursprung som invandrarland – på den mosaik av europeisk vithet som anlände till USA, byggde den amerikanska industri som Torino-bilen är en symbol för, och i Hollywoods händer fick nya namn och blev amerikanska vita med fyrkantig haka och rejäla efternamn (cue Don Draper). […]

[2009-11-24 00:12]
Weird Science » Svenska Dagbladets krönikör om Mad Men: »Fattarnte…«

[…] visar upp folk som käkar rätt sorts wienerbröd i stället för att ägna sig åt att fånga det tidiga 1960-talets ideologier och strukturer. Och så en sanslös slutkläm om att, typ, eftersom svenska reklamare avgudar serien så är den […]

[2010-07-21 20:47]
T minus 2: Shut the door. Have a seat « Under the Boardwalk

[…] Science ”bevakning” läser man bäst precis här: Ett Två Tre Fyra Publicerat av Mathias Arkiverad i Uncategorized ·Taggar: 60-talet, AMC, Don […]