Weird Science
Allt om min mammut

2009-01-26  

Förra veckan var hård. Jag såg en mobb slå ihjäl en tvåbarnsmor, skinheads mosa huvudet på en tonåring och en ung flicka förlora sin mamma i cancer.

Allt detta efter att jag på måndagen sett Lukas Moodyssons Mammut – en film där antalet sätt som barn far illa på tycks ha ökat med varje ny version av det 23 gånger reviderade manuset.

Filmbranschen av i dag är i mycket högre utsträckning än förut en blockbusterbransch, även utanför USA. Något som SF visade med mastodontprojektet Arn (cirka 200 miljoner kronor) som med teveserier och DVD:er beräknas få en livstid på tio år. Det är en annan sak än provinsiella biostolsfyllare som Göta Kanal eller Vi hade i alla fall tur med vädret.

I det sammanhanget är Mammut (70 miljoner kronor) ett utslag av något annat, något som ingen diskuterar (eller ser?) – kanske för att det är Lukas Moodysson och Memfis som står bakom filmen. Men Mammut är ju faktiskt Sveriges motsvarighet till de stora Hollywoodbolagens så kallade independentfilmer.

Mammut tar klivet från den nationella independentfilmen, som råkar bli en festivalhit, till de filmer som toppar de internationella filmfestivalernas tävlingar. Det är förstås inget fel med det – vi ska vara glada att det är Lukas Moodysson som får göra en sådan film och inte Kjell Sundvall – men det är bra att ha i bakhuvudet när man ser på filmens ambitioner.

Jag hade inte tänkt skriva om Mammut, av en väldigt enkel anledning: åsiktslavinen kring filmer där pressvisningar fyller biografen Rigoletto till sista stol med Stockholms alla kulturredaktioner gör mig trött. Man vet att det inom ett par dagar kommer att bli ett öronbedövande dån på kultursidorna.

Men när jag två dagar senare satt i en mycket mindre salong och med tårar i ögonen svalde hårt under Lisa Siwes fina, känsliga, gripande filmversion av I taket lyser stjärnorna, då tänkte jag att formatet inte ska spela någon roll – film måste ju beröra. Och jag kände mig plötsligt så besviken på att jag inte hade blivit berörd av Moodyssons film, och jag ville veta varför. (Min SvD-kollega Malena Janson närmar sig sin besvikelse väl).

En anledning är enkel: det här är precis vad jag väntade mig: en tydligare, mindre subtil film. Det första dygnet efter jag hade sett filmen tänkte jag att det var därför den inte gjorde något för mig.

Ett klargörande: Nej, jag vill inte ha en ny Container. Ja, jag tycker mycket om både Container och Ett hål i mitt hjärta, men jag är lika förtjust i Tillsammans (för att inte tala om Lilja 4-ever och Fucking Åmål).

Man får ta en film för dess ambitioner och Mammut är en stor film, med stora ambitioner på alla plan. Men det måste likväl beröra, och alla Moodyssons tidigare filmer har på ett eller annat sätt kört över mig.

Problemen med filmen har mycket lite att göra med att intrigen och de politiska ambitionerna i Mammut – globala frågor i storperspektiv möter små människor i vardag – är »så 2006«, för att ta en röst ur lavinen.

Visst, en film som Vid himlens utkant – som märkligt nog inte finns bland någon kritikers referenser – är med sina komplexa lager av identiteter och platser betydligt mycket »mer 2009«.

Jag håller med Karolina Ramqvist när hon skriver att hon sitter »som en inspektör« för att kolla hur Moodysson ska lyckas säga det vi vet att han kommer att säga, det som har dragits i så många filmer de senaste åren. Det som Mammut på ytan har gemensamt med filmer som Babel.

Men ärligt talat, centralt i filmen ligger en annan berättelse, den om föräldrar och barn, och den har berättats funktionellt sedan långt före nedtecknandet av Bibeln.

Nej, problemen ligger på ett annat plan. Ju fler kulturredaktioner som fyller pressvisningarna och ser tyckarfilmer och sedan tycker om dem, ju mer brukar en väsentlig fråga hamna i skymundan. Nämligen filmen som film. Hur ser den ut? Hur spelar skådespelarna? Hur ser den ut i förhållande till regissörens tidigare filmer?

När Sverker Lenas i DN kritiskt påstår att snacket om övertydlighet handlar om ämnet, och antyder något slags skuld och oförmåga att ta till oss Moodyssons kritik, och jämför Mammut med There Will Be Blood, då vill jag skrika.

Andersons film är en av de bästa på många år inte för att den berättar ett ämne, utan för hur den berättar ämnet med ett jobbigt gnisslande soundtrack och ett stort episkt men ändå intimt foto, hur den drar nytta av sin enastående ständigt närvarande huvudperson, hur den kopplar honom till den karga platsen, hur den skildrar hans tilltagande vansinne – och det förlorade barnet – i kapitalismens rus med hjälp av filmen som medium. Det skapar självrannsakan.

Film är inte radioteater; Lukas Moodysson har anlitat en spektakulärt begåvad fotograf – dansken Marcel Zyskind, född 1979, som står bakom kameran på Michael Winterbottoms filmer – med ett resultat som är en besvikelse.

Och det är tycker jag filmkritikernas jobb att lyfta denna fråga, särskilt kring filmer som kommer att bli söndertjatade för sin intrig.

På de stora morgontidningarna är det bara Annika Gustafsson på Sydsvenskan som ens närmar sig saken, och då utan att konkret förklara vad hon menar med »konventionell stil som inte engagerar«. (Gustafsson är för övrigt den enda kritiker som försöker gräva lite i filmens symboler och gör en Jungfru Maria-koppling till Gloria.)

Det lustiga är att Moodysson själv är väldigt tydlig i pressmaterialet. Han talar om hur mycket dyrare och större negativ och kameror man har använt för att få en bättre bild – och som jag tolkar det, att han därför valt att inte klampa in i ansiktet på skådespelarna.

»En alltför exakt visuell stil klampar ofta in på skådespelarnas territorium och hindrar dem från att röra sig fritt. I Mammut håller sig kameran på avstånd, den är inte uppe och stör i människors ansikten […]«.

Och det är precis här det brister. Det är stora helbilder, sällan närbilder. För att klara det måste det finnas känsla och spänning mellan karaktärerna – att röra sig fritt kanske inte alls är det bästa som kan hända en skådespelare på film.

Efter att ha sett Mammut förstår jag till hälften varför Moodysson valde Gael García Bernal – han har en fin barnslig lekfullhet, lika delar glimt i ögat som naivitet. Dessvärre har han inte den andra halvan av vad som krävs – när livet drar en rallarsving i ansiktet på hans karaktär Leo vet Bernal inte hur ont det ska göra.
Michelle Williams får i alla fall en gråtscen, men den känns inte den heller. Kanske för att det inte gör så ont när metaforer brister.

Jag tror inte att detta, vi kan kalla det kylan, är enbart sökt i berättelsen – jag tror att det sitter i ett avstånd som skapas i de alltför stora utrymmena som lämnas i bilderna. Det skulle kunna finnas en metaforisk logik i att New York-parets spatiösa lägenhet ger för mycket rymd; men när de kivas med dottern Jackie (filmens bästa skådespelare Sophie Nyweide) i början och slutet av filmen har det drag av improvisationsteater och inte film.

Detsamma gäller övertydligheten. Jag tycker att det är helt okej att Jackie och Gloria besöker ett Planetarium och tittar på filmer om jordklotet; jag tycker att det är helt okej att Jackies rum är tapetserat med en världskarta; jag tycker det är helt okej att Leo får en penna med mammutben för 3 000 dollar och att varenda pryl i scenografin skriker symbolik.

Vad som däremot inte är okej är att låta karaktärerna ringa till varandra och förklara detta 20 minuter senare. Leo till Glorias telefonsvarare om mammutpennan: »jag menar, är vi också utrotningshotade?«.

Samma sak med filmens barn. Visst, de är alla välspelade, ett intressant Moodysonskt signum. Men bilderna på dem är, som en kollega sa, vykort ur en Kampanj för Rädda Barnen – så självklara.

Alla föräldrar eller personer som har det minsta med barn att göra håller väl förhoppningsvis med regissören i det han visar och säger.

Och när den thailändska prostituerade kvinnan ringer till sin bebis – filmens närmaste närbild på litet barn med mobil på örat och napp i munnen – då undrar jag om det finns någon som säger stopp till Moodysson i klipprummet? Annars börjar det nog bli dags.

»Den konventionella stilen« sitter också i klippningen som känns som ett maniskt redovisande av sakernas tillstånd, ett tillstånd som sammanfattas bäst av filmens likaledes kampanjmässiga nyckelscen, straight out of Naomi Klein:

En basketboll i New York som köps av en filippinsk barnflicka och skickas hem till hennes son i Filippinerna. Var tror ni den är tillverkad?

Jag läste ett annat påstående om filmen, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli som fångade mig: »han låter konsten sippra ut överallt« och att Moodysson »börjat loosa skuldkomplexet«. (Hennes intervju med regissören är intressant.)

Eftersom jag tycker att Mammut är så trist hantverksmässigt (lyssna och se hur musikvideomässigt musiken är pålagd Mammut, den ligger över och inte i, och hur den vansinnigt driver på Lilja i Lilja 4-ever inuti scenerna) kan jag knappast hålla med om det första, och jag håller nog inte med om det eventuellt positiva i det andra. Om han nu har förlorat det, för en kampanjfilm är väl skulddriven den med, bara på ett lite sämre sätt?

I de riktigt intressanta filmer han arbetat på tidigare (även Maggie vaknar på balkongen, där han var rådgivande röst) finnas det skulddrivna övertramp (eller noga övervägda scener som gör allt för att provocera fram min och din inneboende skuld) som gör att att man funderar på filmen länge, undrar om det är okej – och om inte, varför?

Så kanske var det just något i stil med ett skuldkomplex som gjorde att Moodysson nådde ut med sin svarta botten i Lilja 4-ever, trots att vi visste precis hur det skulle gå för den stackars flickan.

Eller att hans Hieronymous Bosch-målning Ett hål i mitt hjärta kastade en slev av unkna spyor ur samtidens underström rätt i ansiktet på oss.

Allt som finns kvar av det i Mammut är en coffee table-boks glättiga yta. Så för framtida filmers skull, om än inte regissörens sinnesfrid, får man väl hoppas att Lukas Moodysson har ordentligt med katolsk skuld kvar att ösa ur.

[2009-01-26 14:03]
mati

Wow, Hynek mycket tänktvärt. Du är nog helt rätt på det.

Men jag har två tankar.
1. När jag kom ut från salongen tänkte jag ”när kommer nästa avsnitt?”. Visst känns det som en pilot till en tv-serie? Buffén dukas upp men vi får inte smaka. Denna gången. Vi ses nästa vecka, på fildelarserver nära dig.
Sen hörde jag nånstans att regissörn själv tänkt nåt sånt under klippningen, när filmen var runt fem timmar.

Tanke två.
2. Filmen är inte för oss. För dig och mig och andra som ser lite för mycket film. Det är inte oss den ska nå, vi i kulturella klicken. Det är inte vi som ska beröras. Eller förföras. Därmed inte sagt att man ska släppa kraven på kvalitet, utan bara att det kanske var TÄNKT så, men att man glömde den där lilla grejen med att bredd och djup inte står i motsättning.
För visst är den bredd, den är närapå välkomnande.

Med de här två tankarna i huvudet så började något att snurra – nåt om blickar.
Filmen jobbar med hjälp av samma bilder utifrån två olika blickar;
en okritisk (som kan ha tillhört kvinnan bredvid mig i salongen som bara reagerade när strandförsäljaren tog tusen bath för klockkopia – ”det ska han bara inte betala, stackarn, så mycket kostar det inte” – i övrigt tyckte hon inte att det hände nåt i filmen). Den blicken ser det vackra i visningsögonblicket och känner igen sig, från egna resor, reklam och annat – identifikationen är total. Den effekt Moodyson (antar jag) vill åt – att man ska reagera – är nog tänkt att komma senare.
Detta blir ju att luras en smula.

Blick nummer två är vår – den som lätt avkodar bilder och som petar i sig symbolik och filmhistoria som smågodis. Vi blir närmast cyniska när vi tittar – ”ja, ja det där vet vi väl, berätta nåt nytt och visa det på ett intressantare sätt” – vi blir en smula besvikna. Det som kanske drabbas oss är det här dåliga samvetet som snackats om så mycket bland trycksvärtan. Kanske är det Mission complete där för Moodyson?

Är det så att han helt enkelt ”bytt sida”, spänt av lite och insett att det viktigaste är att nå många med det vad han nu vill säga, att det står över att göra superkonstverket?
Han kanska har kommit till nåt slags insikt om att det är bättre med tiotusen coffee table-böcker som gör lite ont än en enda diktsamling som sliter en i bitar?
Att kvantitet ibland är ett slags kvalitet?

Äh, jag vet inte.
Nu övertolkar jag så mycket att jag måste gå och lägga mig en stund, men jag tror att där kanske ligger nåt i detta. Och för mig blir det filmens förtjänst.
Det var en bagatell men nåt med hur den var gjord samspelade (eller kanske motspelade) med mina förväntningar och därför lämnar den mig inte ifred.

Mors.

[2009-01-26 14:10]
mati

Oh just det, en liten grej till.
Enligt min smak, om nu den får råda, så hade han ju en riktig fin liten film i det där Filippinerna-spåret. Om han hade stannat hos dem och jobbat lite med scener och bilder där så hade det vart nåt, tror jag. Att han inte såg det.
Men det kommer väl i nästa avsnitt antagligen.

[2009-01-26 14:54]
Peter

Mycket läsvärt. Har inte sett filmen än, men jag känner igen den Lukas Moodysson vi lärt känna under de senaste tio åren i Hyneks text.

Bilden känner jag igen. Den är tecknad av Martin Rebas och finns på rebas.se. Kanske värt en liten källhänvisning, tycker jag.

[2009-01-26 15:20]
Hynek

Tack Peter – jag hittade bilden i något helt annat sammanhang, utan hänvisning.

[2009-01-26 16:55]
Burgus

Jag tycker filmen var långsam och övertydlig. Scenen när barnflickan köper presenter till sina barn,var ett tydligt exempel på vad som är fel med filmen.Moodysson zoomar in kartonen där det står ” Made in Philippines ”. Då kändes det som han ville trycka ner sitt budskap i halsen på en. En annan scen var när den prostituerade tjejen ringer till sin dotter. Då blev det bara för mycket.

Hade passat bättre som dokumentär, för det fanns ingen historia som drev filmen framåt.

[2009-01-26 17:17]
Philip

Har inte sett filmen, men tycker mig känna igen Moodyssons senaste diktsamlingar – som jag gillar – i beskrivningarna ovan. Kan det vara så att han försökt överföra frågeställningarna i en collageaktig bok som ”Vad gör jag här?” till film?

[2009-01-26 17:17]
Kristoffer

Det var bra skrivet. Din och Ramqvists text har varit som terapi för mig efter att ha läst de hyllande recensionerna.

[2009-01-26 18:15]
Joakim

ang. den s.k. övertydligheten. tyckte inte den var så farlig. dock var det ju inte så värst mycket av ett intressant budskap att hänga i julgranen till att börja med. så reaktionen blev bara ett gäspande ”Och?!?!”. tänk om moodysson hade lärt sig av farsan baloo och tagit i ända från tårna. istället för nånstans i axelryckningshöjd. då kanske det hade blivit nåt.

[2009-01-26 23:36]
Johanna

Bra tänkt och sagt, Hynek, men rubriksättningen haltar. Givet bilden du har valt, där Michelle Williams ligger i knät på Philip Teir, borde det väl ändå vara Oväntad Weirdscience-Cameo Lyfter Ny Moodysson… :D

[2009-01-27 04:59]
Sigge

När jag läser den här texten är min första tanke att det måste vara jävligt jobbigt att vara filmkritiker. Att ständigt ha ett intellektuellt filter påslaget som stör upplevelsen. Ett maniskt behov av att svara på frågan: ”är det här en BRA eller DÅLIG film?”

Vem bryr sig? Det intressanta med Mammut är inte huruvida den är värd en trea, fyra eller femma – utan Moodyssons medvetna val att inte göra den så ”bra” han skulle ha kunnat, utan att istället välja att vara övertydlig, hans val att offra kvalitet för att berätta det han vill berätta. Det är modigt gjort av honom.

Tänk hur lätt det hade varit för honom att göra den mindre övertydlig, och därmed bättre. Han är inte dum, han fattar ju att han borde skära i den, och att han borde göra den mer subtil, för att få fem getingar. Ändå skiter han i det – i er.

Anledningen till att jag blir upprörd över detta, över recensionerna av Mammut är just att de innehåller formuleringar av typen: ”Filmen hade varit bättre om han hade gjort si eller om han hade gjort så…”

DET FATTAR VÄL HAN OCKSÅ. Han är en av världens största filmskapare.

Men han skiter i det. Han vill berätta den här berätteslen, och han vill göra det utan krusiduller. Bildspråket tråkigt med sin envisa vidvinkel? JA. för att han VALT det, för att det ska vara OSENTIMENTALT. Hade ni föredragit danskarnas tillkämpade ”närhet” med handkamera? Hade han fått betyget fem då?

Och detta med övertydligheten. Jag ryser. Ni vill att han ska dölja budskapet lite klurigt, säger ni. Det blir BÄTTRE då, säger ni. Med tanke på det problem han vill peka på – att halva världens befolkning lever i misär – så blir det absurt att ta del av detta. Han ska göra detta för att ni ska ge honom femmor. Han ska vara subtil? För vems skull? För er skull??

Filmen är inte gjord för er. Den är gjord för honom själv. Han plågas av detta som han berättas av, han är besatt av det (se hans tidigare filmer), han är så känslomässigt engagerad i det att han tappar koll som regissör och misslyckas med att motstå frestelsen att vara övertydlig. Men vad är alternativet? Frågar jag er som tycker han borde vara mer subtil. Vad är det för människa som ni önskar att han vore istället? Nej, förresten, svara inte. Försök göra en långfilm själva, istället. Jag är övertygad om att ni aldrig skulle skriva en recension igen efter det.

[2009-01-27 05:38]
Burgus

Sigge! Jag har aldrig varit med om att någon vrider och vänder på saker, för att göra det till en bra film. Trevlig för dig att du tyckte va världens bästa film..

Den mindre bra dialogen och tempot, fick mig att nästan somna till. Jag råkade gäspa, när barnen plockade skräp. Och kände mig plötsligt som 2009 mest okänsliga person. Tills jag insåg att det inte var mitt fel.. Utan Moodysson som gjort ett bedrövligt försök till samvetsfilm

[2009-01-27 06:14]
Richard

Bra inlägg Sigge! Men jag tycker Hyneks texter alltid är läsvärda, även om jag inte håller med. Och kom ihåg. Den gode Bergman var heller inte han, alltid så jävla subtil.

[2009-01-27 10:46]
Hynek

Sigge: det där är bara fånig retorik. Speciellt ”pröva att göra en långfilm själva”-biten. Och ja, det är svårt att vara filmkritiker och ha ett passionerat intresse för film. Det har du rätt i. Och biland vill man inte skriva om filmer direkt av den anledning just för att man inte vet vad man skall göra av alla professionella faktorer som spelar in.Men det brukar faktiskt ge sig om man antingen skriver direkt utan att höra något om filmen, eller väntar ett tag.

Det – det vill säga det du känner dig nödgad att skriva med versaler – förstår naturligtvis ”vi” också. Om du droppar lite av din ilska när du läser så kanske du ser vad texten handlar om: varför jag upplever den här filmen som en besvikelse genom dess enligt mig bristande formspråk. Det finns förstås ingen objektiv sanning i detta, bara ett berättarspråk som jag tycker misslyckas. Och mitt jobb är att reda ut varför jag anser det. Till skillnad från att skriva ”jag känner si eller så på grund av vad han berättar” så skriver jag om hur de berättartekniska greppen misslyckas i relation till vad jag upplever – – det tycker jag är kärnan i att vara filmkritiker. Ta ditt påstående om övertydlighet: det är inte ett problem förrän det tynger filmen. Dvs övertydlighet genom symboler är inte alltid ett problem , däremot är en ständigt återkommande poäng, som alla redan har fattat de första två gångerna, problematisk i en berättelse. Särskilt när den kommer igen i både bild och dialog – och musik. ((Richard: det är skillnad mellan Bergmans icke-subtila språk och Mammut om du frågar mig)

Sigge, dra dig till minnes den omvända situationen, din ohöljda beundran för Östlunds De ofrivilliga. Du verkade högst intresserad av att reda ut varför du ansåg att filmen hade lyckats och var ett mästerverk. Är det bara när man anser att en (genialisk) regissör lyckas som man får gå in och rota i hans tillvägagångssätt?. Annars får man ”pröva själv” kastat i ansiktet?

Sen är det förstås lustigt att du inom loppet av tre meningar går från att han vill peka på ett problem till att det är en film för honom själv. Nej det är inte en film för honom själv (i synnerhet inte för 70 miljoner), det är en film som – precis som du påpekar – skall peka på en alarmerande fråga för så många som möjligt. Och det görs enligt mig inte särskilt väl, nej. För om det är målet så finns det tror jag bättre sätt att spendera 70 miljoner kronor på – det är ju trots allt fortfarande ett konstverk. Eller inte?

Och avslutningsvis: jag har inga som helst förslag på hur Moodysson skall göra en bättre film. Jag har inga åsikter om huruvida han skall ha en trea, fyra eller femma (och jag bryr mig inte särskilt mycket om den saken) – jag utreder bara min besvikelse i relation till regissörens tidigare filmer.

[2009-01-27 10:57]
Hynek

Johanna: ha ha. Tack. Mammut och papput då?

[2009-01-27 11:29]
Philip

Johanna, haha, i wish!

[2009-01-27 12:43]
Christer

Världen är eländig och blir bara sämre. Och det är vårt fel, vi som har det bra.

Gud, så originell och djup han är! En film som ”berör” med sitt ”angelägna budskap”.

Problemet med detta budskap är att det är sakligt fel, vilket Moodysson och kultursidesskribenterna borde ha snappat upp efter de senaste årens globaliseringsdebatt.

Alltså: världen blir bara bättre och bättre och det är precis de som beskylls för eländet som gör det möjligt: de internationella storföretagen och de konsumtionsglada västerlänningarna, särskilt amerikanerna.

Eller lever karln i en glasbubbla? När han pratar kan man tro det. Har någon slängt ut sin TV efter Lukas uppmaning i samband med Lilja Forever? Har Lukas kvar sin egen? Jag skulle tro det. Det är ju gubevars de andra som skall vakna. Vi som förstår kan ju titta på TV, för vi tittar på rätt program. Inte de som fördummar den stora massan.

Jag spyr på karln.

[2009-01-27 13:20]
r

Kommer ej sen denna. Jag har faktiskt aldrig sett storheten i Moodysons filmer. Har bara sett Fucking Åmål, Tillsammans, och Lilja, och inte velat ha mer. ”Fucking Åmål” var en kompetent ungdomsfilm, ”Tillsammans” kan jag omöjligen tycka är mer än en kompetent feelgoodfilm i en miljö som skildrats för lite (progg-kollektiv) men såå stort är väl knappast avståndet till nån Måns Herngren-rulle med Björn Kjellman? Lilja var yxig och tendenskiös , klyschig + tråkig. Jag finner kulten runt Moodyson fascinerande obegriplig.

[2009-01-27 14:40]
Sigge

Det finns två anledningar till att jag aldrig skrivit film- eller litteraturrecensioner, trots att jag genom åren fått en del erbjudanden om att göra det.

Den första och kanske viktigaste är att jag vet hur svårt det är att göra en film eller skriva en roman. Att såga en roman eller film i offentligheten vore som att skriva en artikel om att de fastfrusna klättrarna på Mount Everest är galningar för att de försökte; Kritiken är visserligen rimlig – det VAR galet av dem att på alla fyra försöka bestiga världens högsta berg! – men det känns ofräscht att påpeka det, efter att de dött i snålblåsten.

Den andra anledningen är att både romaner och filmer berör (eller misslyckas med att beröra) oss på jävligt mystiska plan, och det känns svårt att sätta ord på dessa mystiska plan. Visst är det fascinerande att ni försöker, men jag betraktar dessa försök som lika svåra att ro i land som nämnda försök att bestiga berg eller skriva romaner och film. Det fåtal som lyckas är genier.

Det har dock hänt nåt med svensk filmkritik som gör att detta fåtal som lyckas numera är försvinnande litet: Den tycks ha bestämt sig för att en film med ett tydligt budskap per definition är en mindre intressant film än en film med ett otydligt budskap.

Smärtsamt tydligt blev det på den svenska Guldbaggegalan när det regnade det baggar över de två estetiskt fulländade men ointressanta filmerna √¢‚Ǩ¬ùLåt den rätte komma in√¢‚Ǩ¬ù och √¢‚Ǩ¬ùMaria Larssons ögonblick√¢‚Ǩ¬ù, medan den övertydliga men geniala √¢‚Ǩ¬ùDe ofrivilliga√¢‚Ǩ¬ù fick gå utan pris.

Och nu alltså, i recensionerna av √¢‚Ǩ¬ùMammut√¢‚Ǩ¬ù: samma tendens: Den genomgående kritiken mot filmen är att dess budskap är för övertydligt och borde pakteterats mer subtilt samt mer estetiskt tilltalande. Detta hade jag lämnat okommenterat om det inte var för att de positiva recensionerna av √¢‚Ǩ¬ùLåt den rätte komma in√¢‚Ǩ¬ù och Maria Larsson√¢‚Ǩ¬ù främst lyfte fram estetiken/hantverket. Att dessa två skitfilmer inte sa ett dyft om livet som vi inte redan visste nämndes inte.

Då känner jag att jag måste reagera. Självklart finns det inget egenvärde i att en film har budskap. Det finns fantastiska filmer utan nåt uttalat budskap. Men den här utvecklingen (i svensk filmkritik) är oacceptabel, när budskap ALLTid förlorar mot estetik.

[2009-01-27 14:59]
Hynek

Sigge: jag förstår din invändning mot att verka som kritiker, verkligen. Men jag förstår inte din gruppanklagelse mot kritikerna, och det där halsbrytande hoppet till Guldbaggen (där det ingår en person som är professor, men också har en kritikerroll och har skrivit ett försvarstal för De ofrivilliga i efterhand…). När ”hände” detta du påstår om svensk filmkritik? På vilket sätt har kritiken utvecklats mot detta ”oacceptabla”?
Ärligt talat – det skrivs minimalt om estetiken i den svenska filmkritiken i relation till ”budskapet” i filmerna. pröva att googla lite recensioner på svenska dokumentärfilmer, dvs filmer som ofta är budskapsdrivna. De kritiseras endast undantagsvis för sin form. Precis som en skönlitterär bok skall värderas för sitt språk och vad den berättar, saker som obönhörligen hänger ihop, gäller samma sak filmen.

Och du tolkar verkligen det där med tydligt budskap rätt fritt – jag skulle vilja se en person som går in på Maria Larssons eviga ögonblick och kommer ut utan att ha greppat budskapet.

(Sedan, om man nu skall gå in på tydlighet och tydlighet, handlar det ju om vad denna tydlighet lyfter fram, de Ofrivilliga lyfter fram mekanismer som jag upplever att man kan reagera på utifrån sina egna handlingar – Mammut erbjuder paketerade bilder. Det är en avgörande skillnad tycker jag.)

[2009-01-27 15:06]
Hynek

Förresten – filmkritikerförbundets pris, Greta, gick 2008 till De ofrivilliga.

[2009-01-27 17:06]
Cyril Tönisberg

Kan man få tipsa om sin egen lilla recension!?

http://www.dvdforum.nu/?act=shoart&id=604

[2009-01-27 17:08]
Sigge

1.
OK! Jag ska googla på recensioner och undersöka om jag var för svepande här ovan.

2.
JAG kom ut från Maria Larsson utan att ha greppat budskapet. Vad var budskapet?

3.
Jag tycker Mammut också lyfter fram ”mekanismer som man kan reagera på utifrån sina egna handlingar”. Jag tycker den handlar om oss, om Lukas Moodysson, om oss.

[2009-01-27 20:14]
Hynek

1. Det skall bli intressant att höra vad du kommer fram till. För mitt intryck är ju att filmkritiken i Sverige blir allt mindre formintresserad. Fast jag tror mest att det går upp och ner.
Numer har ju allt fler kritiker någon slags filmvetarutbildning i bagaget som gör att de borde ha bättre övning i att se formen, men jag tycker inte att jag ser det överlag.

Jag har faktiskt suttit och skrivit om en del gammal film på sistone och då kollat de kommentarer till filmerna som finns i Svensk Filmdatabas. Där finns mängder av stycken ur gamla recensioner. Det är spännande läsning.

2. Där kanske jag var för svepande, men med en bred definition av ”budskap”: en fattig kvinnas situation vid den tiden. Inte för att filmen gjorde något för mig, men i alla fall.

3. Okej. Jag ser färdigpaketerade bilder, som jag förstår skall handla om oss. (I DO ser jag mekaniken i oss, långt ifrån färdigpaketerad och därför så intressant).

[2009-01-27 20:53]
Sigge

1.
Är Svensk Filmdatabas samma sak som Svensk Filmografi, fast med webb-gränssnitt? I såna fall har jag läst volym 4-9 (1940-talet – 1990-talet) många gånger. Det är jävligt intressant med just pressreaktionerna. Särskilt intressant är det att se hur vissa filmer som senare blivit klassiker avfärdas i stunden. Bl a många Bergmanfilmer. Det vore synd om Moodysson nu går samma öde till möte som Bergman gjorde: att kritikerna projicerar saker på honom, mycket personliga förhoppningar som de kräver att han ska uppfylla, som gör dem besvikna och i slutändan aggressiva. Medan gamlingen Troell får komma undan, ”värdig” som han är.

2.
Budskapet kanske var: ”Det var tufft att vara frilansande fotograf på 1800-talet, särskilt för dem som var gifta med alkoholiserade hustrumisshandlare.” Ett vikigt budskap!!

3.
Du får utveckla vad du menar med ‘färdigpaketerade bilder’. Om du menar det jag tror du menar så har jag inte nåt emot dem. Jag tycker både Mammut och DO bygger på sådana i bemärkelsen att de saknar undertext. De är vad de är: två väldigt tydliga berättelser om två väldigt tydliga teman. Det finns inget mystiskt eller svårtolkat i scenerna.

Vi förstår vad scenen med lärarinnan i lärarrummet handlar om. Vi förstår vad scenen i bussen handlar om. Vi förstår varför thai-prosti vill pånyttfödas som man.

Ändå är båda filmerna skakande. Det är intressant, och nåt jag alltså vill framhålla: många filmskapare och filmrecensenter av idag tycks tycka att mystik är att föredra framför tydlighet, om valet står mellan dem två.

Det är som att det är finare att vara lite abstrakt än att vara konkret. Fast det är så oerhört mycket lättare.

Jag såg Utrikeskorrenspondenten av Hitchock igår. Fanns inte ett korn av mystik nånstans, supertydlighet från början till slut, ändå en otroligt bra film. Jag tilltalas av den renheten, som jag också skönjer i Mammut. De är på gränsen till pubertala, men är så pass drivna att man förlåter dem. Ja!

[2009-01-27 21:27]
JN

Sigge:
1. Filmkritik skrivs inte för filmskaparnas skull, utan för publiken. Hur ska vi kunna avgöra vilka filmer som är värda att ägna en kväll på om det inte vore för filmkritikernas insats? Att man inte alltid håller med är en annan sak. Om Moodyson, Troell eller vem fan som helst som är i den priviligierade positionen att få göra film som sedan visas på bio sedan blir lite ledsen i ögat skiter jag däremot fullkomligt i. Din jämförelse med bergsbestigare är bland det dummaste jag hört i år, då dessa bestiger berg enbart för sin egen skull. Ifall nu Moodyson, som du säger, gör film enbart för sin egen skull tycker jag det är hög tid att han pyntar tillbaka dom skattemedel han åtnjutit.
2. ”(…)Att dessa två skitfilmer inte sa ett dyft om livet som vi inte redan visste nämndes inte(…)”
Jag har inte sett, och kommer nog inte se Troells film. ”Låt den rätte…” tycker jag inte var så jättebra. Men på vilket sätt tror du en enda jävel kommer få veta vad denne inte redan visste genom att se Moodysons film? Jag har inte sett den, men läst tillräckligt för att förstå vad den handlar om – kritik mot globaliseringen och blablabla. Det skulle kanske vara nytt för ”Batman” – publiken, men jag är fullständigt säker på att dessa inte kommer flockas kring ”Mammut”.
3: Ja, ”Utrikeskorrespondenten” är grym, men det har ingenting med tydlighet att göra. Det beror på att den är skickligt regisserad efter ett välskrivet manus. Sistnämnda är i regel vad dagens filmare saknar, Moodyson inräknad (”Fucking Åmål” undantagen). Om han nu inte skärpt till sig rejält i och med ”Mammut”, men det har jag svårt att tro.

[2009-01-27 21:54]
Nilo

Jag tycker nog att Sigge sätter fingret på något viktigt. LM vill skita i publiken men klarar det inte. Redan på den numera mytiska guldbaggeutdelningen minns jag att jag tänkte att det var oroväckande att han inte verkade hantera förhållandet mellan upphovsman-verk-publik. Att hans saker togs emot positivt verkade vara ett problem.
Att fastna i tankar om hur något ska tas emot samtidigt som man skapar det är livsfarligt för alla konstnärer. Oavsett om det innebär att man hänfaller till inställsamhet eller vill vara rebell så gör man det utifrån idén om vad publiken förväntar sig och det blir bara fel.

[2009-01-28 03:01]
Avea

Mammut är en väldigt dålig film och jag är förfärad över att så många recensenter och kritiker hyllar den. Med vissa reservationer, men de ger den ändå fyror. Det hade ALDRIG hänt om det inte hade varit Moodyssom som hade gjort den.

Usel dialog, skådespelare som får alldeles för mycket utrymme, ett manus som – jag vet inte ens vad jag ska säga – inte håller ihop, en historia som är en ren kopia av Babel, för många ämnen där man inte går på djupet med något. Jag leker med tanken att Kjell Sundvall hade gjort den – jävlar i helvete vad sågad den hade blivit då. Men nu är det ju Lukas… Geniet. Han som en gång gjorde en collegefilm på svenska… Amen.

[2009-01-28 07:03]
Sigge

JN: ”Hur ska vi kunna avgöra vilka filmer som är värda att ägna en kväll på om det inte vore för filmkritikernas insats?”

Svar: Jag har inget emot att det finns filmkritiker. Det jag har nånting emot är svenska filmkritikers tendens att betrakta filmer med tydliga budskap som mindre intressanta än filmer med otydliga budskap, samt deras tendens att betrakta filmer med genomarbetad estetik som oporoptioneligt mycket mer intressanta än filmer med mindre genomarbetad estetik.

”Ifall nu Moodyson, som du säger, gör film enbart för sin egen skull tycker jag det är hög tid att han pyntar tillbaka dom skattemedel han åtnjutit.”

Svar: Märkligt krav. Bergman gjorde ju knappast ”Fanny och Alexander” för att svenska folket skulle få en mysig biokväll, om du trodde det, utan för att få en SFi-betald tidsmaskinsresa tillbaka till sin barndom. Ska vi kräva tillbaka produktionskostnaderna för Fanny och Alexander från hans dödsbo också, menar du?

[2009-01-28 10:24]
Hynek

1. Nej, det är väl utförligare på nätet? Kolla in sfi.se, klicka vidare till svenska filmdatabas och sök på valfri film, kolla sedan under fliken ”kommentar”.

3. Jag har inga problem med tydlighet. Jag tycker att du förvirrar saker och ting lite här och vill återvända till min ursprungstext: jag har inget emot tydlighet. (Jag tycker t ex att Lilja 4-ever är en alldeles utmärkt film).

Det jag har något emot är övertydlighet som en belastning på berättelsen. Just den thai-prostiuterade kvinnans önskan om att pånyttfödas som man är väl en av de bättre stunderna i filmen, eftersom det är en tydlig kommentar som passar perfekt i sammanhanget – och den ältas inte.

Att ta kritiken av Mammut och upphöja den till någon slags tendens i den svenska filmkritiken idag tycker jag är suspekt: väldigt få kritiker har ens nämnt estetiken, mer än att de anser den vara konventionell.
Skall man utläsa en tendens för den svenska kritiken så är det faktiskt just detta, att man sällan eller aldrig förklarar vad som gör en films berättelse bra eller dålig i relation till estetiken. Det är synd för det nedgör kritiken till en berättelsekritik, och inte till en kritik av filmen som helhet. Jag är den förste att tycka att man bör söka efter filmens eventuella budskap, eller tolka det i en samtidskontext, och som kritiker vinnlägger jag mig om att göra detta – återigen i relation till filmens form.

Låt den rätte komma in, som jag verkligen inte tycker är en skitfilm utan en alldeles utmärkt svensk genrefilm, recenserades med rätta utifrån både vad den skildrar och hur den skildrar det. Det var första gången på länge som detta fick något större utrymme, men då mest i DN. Jag drar mig till minnes Maaret Koskinens recension där hon drog kopplingar mellan fokusdragningarna, där en karaktär kunde stå i förgrunden och hastigt kastas ur fokus, på ett sätt som förstärkte omgivningens hotfullhet.
Själv skulle jag tillägga hur inramningen av fönstret (med den snea persiennen!) antar monsterdrag. Fintfint. För att inte tala om hur ljudet får en framträdande roll. Jag kan fortsätta – det viktiga är att alla dessa formaspekter hänger ihop med filmens berättelse om mobbning och utanförskap. Sen om du inte gillar den, fine, men den har samma relation mellan form och innehåll som De ofrivilliga (med den skillnaden att den senare är ett nyskapande mästerverk.) Och det är filmkritikerns uppgift att blottlägga detta, precis som en litteraturkritiker skall skriva om både språket och vad det säger.

[2009-01-28 10:50]
Caroline

Det underbara med det här är att ni pratar i sifferform, det räcker för mig.
För övrigt är det helt sjukt att åsikter om saker och ting. Det är ding-dong. Barockt.

Men ok. ni får några av min a,också helt oödmjuka, meninglsöa tankar: Låt den rätta komma in, var inte den bara cynisk estetisk? Vidrig på det sättet. Som en enda lång påkostad reklamfilm för typ TELIA som vill trycka på Sveriges gemensamma minnen. 99% av den filmen handlar ju om hans frisyr. Det gör mig illa berörd. Inte att någon har ett oironiskt budskap som Moodysson.

Mammut är klumpig, och härlig, övertydlig och driven. Och varför inte. Det är helt sjukt filmklimat här som hämmar varje äkta vilja och känsla och det enda som går hem är sånt som utspelar sig på svenska landet mellan en frodig blond 32-årig stadsteaternskådis och en ärrig inåtvänd man, fy fan. eller nåt som tar tempen på jävla sverige. Vem fan bryr sig. Är det nåt jag inte ska göra är att se Maria larssons eviga osv…
Det är så idiotisk jargong i eftersnacket om mammut, som om det pretentiösa alltid är synonymt med dåligt. att svulstigt är dåligt. det är inte Japp.
ville mest ju säga att jag uppskattar att ni pratar i siffer-form. det är mysigt.

[2009-01-28 10:53]
Caroline

Oj, jag läste inte igenom innan jag posta. Sista raden ska va:

Det är så idiotisk jargong i eftersnacket om Mammut, som om det pretentiösa alltid är synonymt med dåligt. Att svulstigt är dåligt. Det är inte så.
Ja, ja. ville mest säga att jag uppskattar att ni pratar i siffer-form. Det är mysigt.

[2009-01-28 11:10]
Hynek

Caroline: LDRKI påminner ibland om den där reklamen för el som man ser innan filmen på bio, där gatlampor tänds och biljettmaskinen går igång. Det tycker jag är rätt jobbigt.

[2009-01-28 12:19]
Caroline

El-reklamen är en underbar reklam, men skulle vara för kusligt ytligt som film.
Samma med LDRKI, fantastisk reklam. På pricken! Så snygg. Kom i exakt rätt tid nu när progg börjar bli inne igen också, söderförort, bänkalkoholism – stiligt!

[2009-01-28 12:34]
JN

Jo, jag uttryckte mig lite dumt, för att inte säga korkat där. Men nu när du säger det så tycker jag absolut Bergmans dödsbo borde betala tillbaks ifall det är så att han gjort vinst på sina filmer. Efter en rimlig återbetalningsplan alltstå. Detsamma gäller förstås spekulativ smörja typ ”Arn”, som jag dock inte tycker ska ha något statsstöd överhuvudtaget.
Detsamma gäller förstås även banker, bilitillverkare, elbolag osv, när de exempelvis får statsbidrag vid fall av tillfällig kris.
Det är mitt uppriktiga, genomtänkta svar.

[2009-01-28 15:15]
Anton

Den där elreklamen är ju snygg men för LÅNG. Halvvägs in börjar man tänka ”JA ja, jag HAJAR, get ON with it”.

[2009-01-28 16:01]
Sam

Tro mig. Om tio år kommer ”Mammut” vara helt bortglömd. Om tio år kommer Blackeberg ha fler turister mitt i vintern än Gamla Stan en sommardag.

[2009-01-29 01:41]
Bine

Caroline: Blackeberg är inte söderförort. ”Låt den rätte…” är ju tidigt 80-tal, inte progg. Det är mer Horsfjärden, Sovjet vinner i hockey och Rubiks kub (som synes, i filmen). Risken är att filmen är gjord för oss som har en tidsrelation att luta oss emot (kanske). Jag gillade den.

[2009-01-29 09:03]
Sigge

”Jag drar mig till minnes Maaret Koskinens recension där hon drog kopplingar mellan fokusdragningarna, där en karaktär kunde stå i förgrunden och hastigt kastas ur fokus, på ett sätt som förstärkte omgivningens hotfullhet
[och] inramningen av fönstret med den snea persiennen som antar monsterdrag. Fintfint.”

Uschusch. Detta är i mina ögon det som gör filmen så svår att ta till sig, att man hela tiden sitter där och tänker: ”Jaha, nu kastas karaktären i förgrunden ur fokus för att vi i publiken ska känna att omgivningen är hotfull.” Eller: ”Jaha, nu har de placerat persiennen sådär, för att det ska se skrämmande ut.”

Snygghet utan substans är provocerande – särskilt när den serveras i kombination med en orealistiskt tidsenlig scenografi (som i sin ansträngdhet påminde om de Geers våldtäkt på ”Tillsammans”).

Och mycket riktigt: De som påstår sig berörda av den är berörda som filmintresserade, på ett intellektuellt plan – imponerade – tycker det är ”fintfint” – men är knappast omskakade.

[2009-01-29 10:51]
Hynek

”Och mycket riktigt: De som påstår sig berörda av den är berörda som filmintresserade, på ett intellektuellt plan – imponerade – tycker det är ‚Äúfintfint√¢‚Ǩ¬ù – men är knappast omskakade.”

Sigge: Är det med flit du hoppar över meningar som ”det viktiga är att alla dessa formaspekter hänger ihop med filmens berättelse om mobbning och utanförskap”. Den berättelsen är, tycker jag, omskakande.

För mig är det snarare tvärtom, det intellektualiserande (inget negativt i det) är att hacka upp bitarna och cyniskt säga ”jaha, nu vill de att jag skall känna så här”. Jag tar till mig känslan, och gör den formmässiga analysen – varför fungerar det? – som en konsekvens av detta, eftersom det intresserar mig. Eller tvärtom, varför fungerar det inte.

Det slår mig nu att min flummiga text i nya FLM (#5) nig faktiskt handlar om just det här, fast den till ytan handlar om metafilm.

[2009-02-24 13:38]
Lina

Jag förstår till en viss del vad du menar med att man inte blir berörd på samma sätt av denna film som man exempelvis blir av Lilja 4-ever där djupgående bilder visas av ett narrativ, om en tvångsprostituerad. Det jag inte kan förstå är hur du kan gå oberörd från denna starka film som skildrar barns orätt att komma till tals, dess underordning i samhället som i många fall leder till att deras vilja kommer i sista hand, samt till deras ensamhet. Å andra sidan är väl även meningen med en sådan här film att ställa sig frågan; hur kan jag gå oberörd från en biograf efter att sett en film som tar upp så pass viktiga ämnen som kapitalismens tvång att lämna sina hem och nära, eller hur du lämnar dina barn frivilligt för din karriärs skull och åker till Thailand på affärsresa. Men är det inte det som är grejen med filmen? Att vi har ett samhälle som i stor utsträckning globaliseras, vilket ur ett västerländskt liberalt synsätt är positivit och det moderna slaveriet i andra länder tystas ned. Det är en anledning varför filmen kanske inte berör så starkt eftersom det handlar om vår västerländska vardag, den utspelar sig i en stad som vi är vana att se som kuliss i många romantiska komedier och de människorna som befinner sig där i Mammut är ”vanliga” västerländska människor som lever samma vardagsliv som vem som helst. De är inga knarkare, inga fattiglappar, utan lever ett liv som gör en själv trygg eftersom det liknar ens eget och det finns inga hot i ens egna liv. Nej, denna film handlar inte om det påtagliga vidriga som hos en tvångsprostituerad är med om, utan om de underliggande strukturerna i det västerländska samhället, missären i väst och missären i öst som väst exploaterat. Därför fattar inte folk varför de inte blir berörda eftersom detta är dess vardag och egentligen inte så jäkla hemskt vid första anblicken och utifrån samhällsperspektiv ingenting negativ eftersom vi är ”bäst i världen” och bl.a. vet, och har tolkningsföreträde om barnets bästa

[2011-10-21 10:20]
Filmkritiker drabbar samman x2 | FLM

[…] renodla filmens två timmar till en politisk pamflett”. Men Hynek Pallas påpekade på Weird Science att det politiska fokuset riskerar att skymma det största problemet med Mammut – den […]