Weird Science
Old school-skräck och gummimonster

2009-02-13  

Ett ungt par ska ut på en mysig campinghelg men blir kidnappade av en svettigt desperat white trash-snubbe med revolver och hans pillerpoppande, hålögt abstinenshuttrande flickvän. De får slut på bensin, tvingas stanna på en övergiven bensinmack och blir hjälplöst fast, för utanför väntar något mycket värre… Två klassiska skräckfilmsupplägg till priset av ett, som en mix av, jag vet inte, Kalifornia och The Mist kanske?

Sam Raimi-protegén Toby Wilkins indieskräckis Splinter, som skåpade hem ett gäng priser på Screamfest i Los Angeles i höstas, är egentligen inte ett dugg originell. Fast å andra sidan, i dessa tider av home invasion-rullar, remakes på gamla slasherfranchise som Friday the 13th, amerikaniserad J-horror och kliniska tortyrrullar, känns Splinter hederlig, nästan gammaldags i sitt upplägg.

Egentligen har jag svårt för hela kidnappningsgrejen på film, det brukar bli så plågsamt med alla turer fram och tillbaka – först övergreppet med en massa skrik och ångest och pistol mot huvudet, sen spelet mellan kidnappare och offer, flyktförsöken som nästan lyckas… Killen som kidnappas är alltid lite vek/omanlig och tjejen måste vid minst ett tillfälle bli motvilligt upphetsad av den brutale machokillen med pistolen, som dock alltid har en känslig och tragisk livshistoria och yada yada.

Allt det här – eller okej, det mesta – skippar Wilkins och kör i stället kort och effektivt. 82 tajta minuter, inga onödiga utvikningar. Liten ensemble, bara sex skådespelare, de flesta mer eller mindre okända utom Paulo Costanzo (Drea de Matteos son i menlösa sitcomen Joey) som nördig akademiker med Jewfro och tjocka glasögon.

Splinter är oerhört spännande på sina ställen, och ransonerar med CGI-inslagen på ett trevligt sätt (den gamla klyschan om att begränsad budget främjar kreativiteten stämmer bra här). I stället är det gummi, kladd och slemmiga ljudeffekter och ett monster som påminner en hel del om Carpenters och Rob Bottins mäktiga shapeshifter i The Thing. Med de knakande, knyckiga lederna hos spindelkvinnan i Ju-On: The Grudge.

Referensfestivalen kan fortsätta ett tag till, vilket inte hindrar att Splinter är den mest överraskande skräckfilmen jag sett på ett bra tag. Släpps på region 1-dvd om en dryg månad, men it’s already out there för den som är hågad.

[2009-02-13 07:51]
Butch (den riktiga)

Splinter är bra, tyckte dock att den gjorde sig en rejäl otjänst genom att lägga till ett så standardiserat ”skräckslut”. Men på det stora hela riktigt underhållande.

[2009-02-13 16:33]
Thomas R

Tack för tipset! Ska se filmen ikväll! Att hitta en anständig skräckfilm är fan svårare än att hitta sitt livs kärlek.

[2009-02-13 17:13]
Per

Så sant! :)

[2009-02-13 17:19]
Kristofer

Splinter i all ära, men när vi får en text om den stora vinnaren på Screamfest: Teeth (”Most memorable mutilation”). Alla filmer där tjejer har huggtandsförsedda vaginor borde beredas omedelbart bloggutrymme!

/K

[2009-02-15 12:01]
Martin

Tack för tipset! Det här var en habil liten rysare som twistade till det med en ny variant på zombietemat. OCH: Stickor i fingret kommer hädanefter att likställas med hjärtklappning.

[2009-02-16 10:36]
Per

Kristofer: Jag har haft ”Teeth” liggande på datan ett halvår men inte kommit mig för att se den… Kastrationsångest?

[2009-02-20 11:43]
Michael

Tack för tipset! Btw, jag har inte läst WS på länge och vilken glad överraskning det var att komma tillbaka hit.

[2009-05-15 11:06]
Weird Science » Ett litet PS om Toby Wilkins

[…] har jag också sett kött&potatis-skräckisen Splinter, som Per med all rätt skrev uppskattande om för ett par månader sedan. Men jag insåg först efteråt att den är gjord av […]