Weird Science
En improvisatorisk pianoballad om Houses ensamhet och längtan

2009-02-18  

Få tevestunder ger mig en sådan friktionsfri lust att blogga som ett riktigt starkt House-avsnitt. Och de alla starkaste avsnitten är de som får mig att under de 43 minuterna hela tiden ändra mig angående vilka detaljer jag vill skriva om.

När bara det dialogfria slutkollaget återstod av det senaste avsnittet, Unfaithful, stod det mellan två scener:

Dels nyckelscenen där prästens psykologiska skärpa skär rakt in i House, vilket följs upp i en scen 20 minuter senare, då House kommit in i prästens rum med ett par bakelser och tagit plats på en stol vid fönstet bara för att prata, eller lyssna. Detta givetvis hela tiden med resonans i Houses hårdnackade ateism, vilken ju här också delas av den desillusionerade prästen.

Och dels scenen där Taub och Kutner söker igenom prästens bostad och i klassisk House-metaforik-stil diskuterar – givetvis insprängt i en annan parallell dialog om vad de iakttar i lägenheten – Foremans och Thirteens förhållande:

»She’s not a nympho, she’s bisexual. Which, by the way, means she’s accustomed to partners who don’t need a map to find the treasure.«

»But even if you know where the treasure is it can be pretty hard to dig it up without a shovel.«

»You can buy a shovel.«

Men så kom alltså slutkollaget – och det var ett av de där helt skoningslöst stillsamt emotionella stumma slutsekvenserna som bara House kan leverera.

I den sista dialogscenen har House och Cuddy just gått åt varsitt håll, ut i snön utanför sjukhusentrén efter arbetsdagens slut. Cuddy ska hem till ett judiskt högtidshållande för hennes baby, vilket alla hon känner ska bevista, utom House: efter den sedvanliga cirkusen av klura-ut-vad-den-andra-EGENTLIGEN-vill-eller-INTE-vill har det blivit så, trots att House nog egentligen vill vara där, och Cuddy egentligen vill ha honom där också.

Samtidigt tar ett ensamt piano över i soundtracket, och vi klipps in i Cuddys tillställning. Det ser så varmt och vackert ut, med det lilla barnet i Cuddys armar och Cameron och Chase lyckligt leende i minglet. Medan pianots romantiska harmonier fortsätter klipps vi vidare till Thirteen, som kommer hem – och landar i Foremans armar i soffan. De har under avsnittets gång – på grund av ett»split or quit«-krav från House –varit på gränsen att bryta upp, eller ryka ihop, men kanske var det bara ett spel?Pianomelodin antyder att de helt enkelt bara coolat ner och hittat tillbaka till varandra igen, men, vänta nu, var det där en high five de gav varandra också? Och nu kommer nästa klipp – hem till House, ensam med en whisky vid flygeln; det är förstås han som spelar, och då påminns man ju om hur alla kring honom ständigt blir lite»bättre« på att spela med i hans psykologiska maktspel… Visst var det en high five Thirteen och Foreman hade gett varandra! Lyckades de verkligen dupera House psykologiskt, så att båda fått behålla sina jobb och kunnat fortsätta relationen, eller förstod House detta och efterskänkte både vinsten och segerkänslan?

Pianomelodin dröjer nu kvar vid en figur i diskanten, och House hittar till ett nytt tema, med fasta bas-oktaveringar, en klezmertakt, och vi får se Cuddys party igen, fortfarande samma värme men beskuren med ett par flyktigt uppgivna blickar mellan Wilson och Cuddy, angående deras gemensamma och egentligen obegripligt uteblivna vän.

Som vi får återse i ensamheten hemma vid flygeln i en sista scen. Nu sluter han ögonen och glider över i en Randy Newman-romantisk americana-klang som tonar ut avsnittet.

[2009-02-18 12:41]
R

Tack =)

[2009-02-18 13:07]
Daniel

Redan när Thirteen kommer in i rummet så bugar hon ju sig för publiken (Foreman) som för att tacka för sitt grymma skådespel när hon lurade House.

[2009-02-18 14:32]
Markus

I slutet på pianospelandet tyckte jag mig höra You cant always get what you want i melodin.

[2009-02-18 14:58]
Molly

Markus: House gillar den, refererar ofta till ‘poeten Jagger’ och rader ur den texten, sa det forvanar inte.

[2009-02-18 15:44]
Dr. Dre

Jag har aldrig förstått mig på House, förmodligen skyms allt av det helt igenom ovetenskapliga angreppssätten till sjukdomarna. Hemma (2 läkare) brukar vi i de allra flesta fallen kunna sätta diagnosen innan första reklamen, om det är en riktig sjukdom om än mycket ovanlig och man har tillgång till dator så innan den andra reklampausen. Jag missar sådana här subtila nyanser och har alltid undrat över varför en sådan usel läkare har fått ett sådant genomslag i hela vår icke-medicinska bekantskapskrets. Jag antar att det är sådana här små sidospår och liknande.

[2009-02-18 15:54]
André

Tycker ändå det är lite tröttsamt att det antyds att House egentligen vill tro. Men detta stör mig nog bara för att serien är amerikansk och att de verkar ha så svårt att se ateism som något acceptabelt. Även om det i den miljö House rör sig i antagligen inte är något ovanligt.

Men för medelamerikanen är det väl bara cyniker som House som kan vara ateister?

[2009-02-18 16:10]
Kjell

André: Ja! Jag tänkte exakt samma sak, och jag tror inte att det bara är för att serien är amerikansk som vi känner så, även om det säkerligen spelar in. Men valde att ignorera det – kanske förtränga det – inom ramen för den här texten.

[2009-02-18 16:27]
Daniel

Musiken som House spelade är:
Cuddy’s Serenade (Hugh Laurie)
You Can’t Always Get What You Want (Rolling Stones)
Have I Told You Lately (Van Morrison)

[2009-02-18 16:29]
Daniel

Åtmonstoner enligt tv . com

[2009-02-18 16:38]
Kjell

Tack, Daniel! Snabbkollade när jag skrev men hittade det inte då. Jättefint Randy Newman-arr på Have I Told You, och Stones-låten som klezmer, alltså!

[2009-02-18 18:04]
The Till

Måste kolla in House, har aldrig riktigt sett serien. Underbart citerad dialog.

Inser att jag aldrig riktigt hört Randy Newman heller, men intelligenta texter ska det vara, n est pas? Var börjar man? Han skrev nån låt om korta människor har jag för mig…

Men jag såg Hugh Laurie spela ett roligt pianostycke på Inside Actor’s Studio!

[2009-02-18 18:42]
Thomas R

The Till, alla de tidiga soloskivorna är otroligt bra! 12 songs, Sail Away (min favorit), Good Old Boys, Little Criminals och naturligtvis den självbetitlade debuten. På 1980-talet gick han ifrån orkesterarrangemang och började använda den tidens senaste keyboards och synthar. Ljudbilden är därför påfrestande daterad i en del fall men det finns ändå många bra låtar.

[2009-02-18 19:20]
Patrik

André och Kjell, visserligen spelar säkert religiösa dimensionen in men jag tolkar det mer som en metafor för House nästan totala oförmåga till genuin eller ärlig empati. Till stor del har denna säsongens tema handlat just om hans (misslyckade) försök att nå fram emotionellt till någon, i synnerhet Cuddy, bortom all cynism och manipulation. Avsnittet om Cuddys misslyckade adoption och dess konsekvenser var väldigt tydligt i det avseendet.

För övrigt, seriens skapare skall ha en eloge för att de vågade göra något så djärvt som att byta ut hela läkarteamet men jag ser med nostalgi tillbaka på tiden när Chase och Cameron var med i spelet, som var mycket mer komplexa och intressanta karaktärer. I synnerhet Taube och Kutner känns allt mer platta och comic relief-aktiga (har Kutner exempelvis något mer att komma med än att han är sympatisk och adopterad?)
Får väl vänta och se om någon ny överraskning dyker upp…

[2009-02-18 21:35]
Henke

Jag blir lite sugen på att se House nu. Har inte sett ett enda avsnitt. Måste man börja från början eller kan man börja med den senaste säsongen?

[2009-02-18 22:56]
Burgus

När jag såg avsnittet igår, så förstod jag att slutscenen skulle nämnas här. Var faktiskt det första jag tänka på.

[2009-02-19 01:13]
Jennifer

Tittade precis klart på avsnittet och tänkte att ”hoppas hoppas att kjell satt ord på det jag känner”, klickade in här. Bingo!

[2009-02-20 11:59]
r

Min syster har en cdsingel av Tommy Körberg, från 90-talet nån gång, den heter ”Jag skulle vilja våga tro”. Jag brukar alltid reta henne för den.

[2009-02-20 19:48]
Anonym

”…för hennes baby”. Sin?

[2009-02-21 18:36]
Karin

OBS! Smärre spoliers i min kommentar!

Jag blev positivt överaskad av det här avsnittet eftersom jag tycker att House har varit lite svajigt ett tag. Det jag noterade (utöver slutcollaget som Ni briljant analyserar) är också närbilderna. Det var ganska många närbilder och gråtonade bildramar i de första avsnitten av serien och i avsnittet där House och Cuddy kysste varandra fick vi smaka på det igen. Jag hoppas att serien kan återgå till vad den brukade vara: ett CSI men med bakterier och intressanta karaktärsskildringar. Det jag har irriterat mig på i de senaste avsnitten är att det har varit lite för många mindtricks från Houses håll och för mycket ”Will they? Won’t they?” bland hans team.

[2009-02-22 19:35]
house-eufori « Sanna: Mina ord

[…] Hoppa till kommentarer Har sällan läst en mer ingående och fullödig beskrivning av ett avsnitt av en TV-serie. Kjell Häglund till en hedersplats i Housefansens Hall of […]