Weird Science
Alla vill analysera Psycho-Pippi

2009-02-27  

Stieg Larssons oeuvre utan Lisbeth Salander försvinner i grågröten av pappersmassa som utgör den svenska deckarboomen, där alla med minsta skrivtalang – till och med gamla justitieministrar – har fått svämma över pocketställen.

Svenska folket (och resten av världen, med över 10 miljoner ex sålda) har inte en kärlekshistoria så mycket med Stieg Larsson som med Lisbeth Salander. En obesvarad sådan, självfallet, för Salander blir inte kär, och om hon skulle bli det skulle hon hellre döda oss alla än att erkänna det.

Alla Salanders fans skruvade oroligt på sig när planerna på en filmatisering med Noomi Rapace i rollen kungjordes. Litteraturens karaktärer har alltid ett motstånd när de ska resa sig från papperet, men det känns som att friktionen är ovanligt stor för Salander, mycket beroende på att vi inte har en enhetlig bild av henne, att hon är mångtydig med bitar för var och en att plocka.

»Hon är lite osannolikt beskriven i boken. Hon är jättesmal, anorektisk och pytteliten, äter bara skräpmat och röker hela tiden. Hon är ful, fast männen vill ändå ha henne. Hon kan slåss fast hon är så liten«, säger hon till TT Spektra.

Lisbeth Salander – den ensamma hjältinnan, hackern, det magra muskelpaketet, den vuxna kvinnan med en tonårings kropp, den bräckliga våldsverkaren, den omyndiga miljardären, den troliga bokstavskombinationen (hennes namn förekommer flitigt på forum för exempelvis adhd), hämnaren och offret, Pippi som psycho…

Stieg Larsson lär ha baserat henne på en brorsdotter, Therese Larsson. Han ska ha pekat på henne och sagt att Salander är precis som henne, »mjuk på utsidan men med ett jävlar anamma på insidan«, enligt Expressen.

Annars är det Pippi Långstrump som de flesta jämförelserna har kretsat kring, påeldade av författarens egna kommentarer och en tydlig intertextualitet i trilogin. Det är förstås en Pippi som har mist tron på mänskligheten och blivit våldtagen av Prussiluskan.

LO-tidningen har i en underhållande artikel listat likheterna mellan Salander och Astrid Lindgrens rödhåriga yrväder, såsom att båda är ekonomiskt oberoende (Salander svindlar till sig miljarder via sin dator), att de inte anses kunna ta hand om sig själva, att de möter varsin Starke Adolf, att de har samma klädstil (stora kängor och randiga knästrumpor), döda mammor och kriminella fäder.

»På dörren till Salanders lägenhet på Fiskargatan står V.Kulla och koden till hennes säkerhetslarm är 74774, det vill säga P-I-P-P-I.«

Quentin Tarantinos The Bride är en annan referenspunkt.

Feminismens förälskelse i Salander har varit särskilt glödande, av alla uppenbara anledningar, men denna association har också skapat mindre ömma reaktioner, som när antifeminismdebattören Pär Ström skriver:

»Man kan konstatera att Salander är en djupt otrevlig person med svår kriminell belastning. Hon sviker sina närmaste vänner, hon har förskingrat till sig tre miljarder kronor, hon begår regelmässigt brotten dataintrång och olaga hot, hon ägnar sig åt grov misshandel, och hon har förmodligen minst ett liv på sitt samvete.«

Att Salander begår dessa dåd, och ändå undslipper med vår kärlek, förstärker bara fascinationen vid henne. Hon är en god hjälte bräddfylld med onda handlingar.

Kritikern Nina Björk spårar de kedjor som Salander har snärjt våra hjärtan med till ordet »kontroll« – »Ta kontroll. Behålla kontroll. Vara i kontroll.«

Hjältinnan som är oberoende av pengar, föda, arbetstider, utbildning och mänskliga relationer.

Och om vi, med Nina Björks hjälp, följer kedjorna en bit längre bort når vi till slut fram till Clintans cowboyhatt, »the lone rider, actionmannen, kraftkarlen (…) i ny skepnad«.

Slutsatsen blir att Salander är som vilken manlig muskelstereotyp som helst, och att vi, läsarna som förförts av henne, har lurats av yttre attribut.

Är det där ljudet av kokande vrede vid frukostbordet?

Vi tycker inte om att få våra förälskelser ifrågasatta, granskade av förnumstiga sanningssägare som blåser bort de rosa molnen.

Vi vill inte att Salander ska ifrågasättas, så till den grad att IDG.se i ett långt reportage, hackning för hackning, bevisar att Salanders hostile-takeover-magi framför datorn är realistiskt skildrad.

Noomi Rapace, som av förklarliga skäl är den som har fått gräva in sig djupast under Salanders tatuerade hud, ser förklaringen i vår kollektiva förälskelse i att vi behöver någon som inte tycker synd om sig själv, vilket är det ledande mantrat i kränktkulturen där alla kan hitta någon oförrätt att gråta ut över. Men hon ser även trilogin som en modern Romeo och Julia, en dysfunktionell kärlekshistoria där Salander klarar av att bli slagen, våldtagen, jagad och begravd, men möter övermäktiga krafter först i sitt eget hjärta.

En förklaring till sin succé som Salander själv, av allt att döma, hade varit gravt missnöjd med.

[2009-02-27 12:12]
Hynek

Bra. Det enda problemet med hela sörjan är att filmen inte är mer än en Beck med högre production values. Och det är inte Noomi Rapaces fel. Tvärtom. Hon gör vad hon kan och övergrepps – och hämndscenerna med henne hör till filmens behållning.

Men Michael Nyqvist. Herregud alltså. Det är rätt många scener, framförallt i den första tredjedelen av filmen, där man är ursäktad om man tar miste på honom och en säck potatis. Han suger luften ur scener med en hållning och ett nollställt fejs som gör att man vill skrika högt. Scenen/ -erna (Tack och lov är de korta) på tidskriftens redaktion är så usla. Det är som om de fyra skådespelarna (alla kända namn, snacka om slöseri) och MN inte ens hade läst manus tillsammans innan, som om de just där och då läste orden från en skärm.

Hur Nyqvist kan betraktas som en av Sveriges största skådespelare övergår för varje film mer och mer mitt förstånd.

Nu tycker jag iofs att böckerna är grovt överskattade de med – Salander som en Pippi för nollnolltalet eller ej – så jag kanske är fel person att kräkas över den här filmen.

[2009-02-27 12:41]
Kjell

Visste inte förrän i dag vem/vad ”Salander” är. Vissa blinda fläckar är kanske värda att vårda.

[2009-02-27 13:37]
Nilo

Jag vet det fortfarande inte känns det som. När är rätta tiden att ta sig igenom dessa böcker. Idag, nästa vecka, i höst, om tio år?

[2009-02-27 14:29]
Flemming Hummer

Salander är väl närmast en narcissistisk manlig nörd med grandiost ego, där de grandiosa drömmarna är verkliga, och sedan i kvinnoskepnad. Man kan väl ana att Larsson såg det som feminism att skapa en sådan kvinnlig karaktär, men det blir aldrig lika slagkraftigt som att ge en man typiskt kvinnliga egenskaper. Någorlunda originellt är det väl dock, kvinnliga ”superhjältar” i mäns händer blir ju annars fortfarande ofta runkdrömmar med superkrafter (Bond-brudar, Angelina Jolie som Lara Croft och i Wanted) eller upphöjda mystiska väsen (Arven och Galadriel i Sagan om Ringen).

[2009-02-27 14:32]
fredrik

Bakom alltihopa är Salander precis som en – aaah! – machohjälte! Åh nej! Tänk om det ändå varit en mysig tjej som gillade hästar istället.

[2009-02-27 15:18]
David

Ursäkta att jag avviker ämnet, men noterade att Croneman har en riktigt fin krönika idag.
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-kalle-anka-sandning-fran-slottsbacken-1.809569

Först galenskaperna senast, och nu det här, Croneman is like a box of chocolates.

[2009-02-27 15:34]
noob

citat:
»På dörren till Salanders lägenhet på Fiskargatan står V.Kulla och koden till hennes säkerhetslarm är 74774, det vill säga P-I-P-P-I.«

Är det bara jag som vill få detta till p-a-p-p-a eller har något förändrats med datorspråket på sistone?

[2009-02-27 15:55]
Martin

noob: det är väl mobiltelefon-siffror, och inte l33t det refereras till?

[2009-02-27 16:26]
Micke

”I senaste Journalisten (pappersversionen) intervjuas Expo-kollegan Richard Slätt, som i beskrivningen av hans och Stieg L:S nattsuddande på redaktionen avslutar:

…och så kryddade han det med att byta ämne till Buffy the Vampire Slayer.

Intervjuaren: Buffy the Vampire Slayer?

– Han bandade det alltid och såg det när han kom hem från jobbet. Stieg gillade starka karaktärer där kvinnan tilläts vara något annat än ett våp. Det finns nog en del Buffy i Lisbeth Salander även om vi aldrig pratade om det rakt ut.”

Vilket väl känns lite mer samtida än Pippi, oaktat referenserna…

[2009-02-27 17:00]
Philip

Kjell –√Ǭ†exakt min reaktion. Det påminner om den besläktade reaktionen: Vad är Kleerup? En person, ett galleri? Fast där var jag i och för sig med på noterna tidigare.

[2009-02-27 17:17]
Linus L

you getting old

[2009-02-27 22:11]
r

Jag börjar bli lite trött på att pippi långstrump-figuren alltid skall plockas upp i sammanhanget ”självständig ‘tuff’ tjej”.

Astrid Lindgren, vars författarskap är mycket ojämnt och gett oss böcker på Enid Blyton-nivå med tidstypiskt halvrasistiskt exotiserande skurkfigurer (”Rasmus Pontus och toker” ”Kalle blomkvist”-böckerna) har alltmer fått rollen som nåt sorts nationalhelgon, och allra mest oantastlig är förstås Pippi.

[2009-02-27 23:16]
Butch (den riktiga)

r: jag håller med dig! skönt att man inte är ensam om att ha insett lindgrens fascistiska smygpropaganda. tack!

[2009-02-28 09:50]
Rolf Ren

Millenium böckerna (har iofs bara läst 1&3) är obegripligt populära i mina ögon. Jag börjar ana att den allmänna missuppfattningen att skönlitteratur är synonymt med deckare börjar sprida sig allt mer. Mitt minne av ettan är att den borde ha redigerats mer och att trean helt saknade det. Jag antar att populariteten är ett tidstecken.

[2009-02-28 11:51]
Butch (den riktiga)

Rolf: Att ge kritik som grundar sig på ett ofullständigt underlag är rätt genant.

[2009-02-28 12:23]
Nilo

Ja, Chocolate-Croneman gjorde det igen.

[2009-02-28 14:28]
Palmodovar

Jag har läst ettan, tvåan och trean och håller delvis med Rolf. Jag gillade Män som hatar kvinnor, men tvåan och trean är relativt oredigerade, det är ingen åsikt utan ett faktum. Han avled innan arbetet med dem var slutfört och en förläggare/redaktör kan inte peta runt hur som helst om författaren är död.

[2009-03-01 02:45]
Bine

Jag tycker att hackerprylen i böckerna lider av att det är skildrat som att det är viktigt vilket datormärke hon använder. Eller är det jag som har för dålig koll på hacker? Mjukvara däremot, eller specialmanicker. Men Toshiba laptop-nånting, njae. Eller en hacker som har en kod som består av två siffror… Annars retade jag mig mest på att det nog stod ”följaktligen” minst en gång per sida. Några okej böcker, men inte mer. Tycker jag.

[2009-03-01 20:54]
r

Om det är så är det ju lite töntigt. hackers bryr sig nog inte om vilket märke det är på deras laptop. Snarare ligger det väl nåt ideal i att sätta ihop egna nonameburkar av olika delar och det får gärna vara gammalt skal och ihoptejpat med silvertejp och sånt, det är ”eLit3″

[2009-03-02 09:43]
bine

»1337« skrev de som var mest hacker. Ha ha.

[2009-03-02 14:23]
r

Jag kanske kan tillägga att jag inte vet hur man skriver ”elite” med siffror.

[2009-03-03 10:37]
Daniel

Micke: Eller hur? Hur kan man skriva en sån här artikel utan att nämna Buffy?

[2009-03-05 19:28]
Avea

Jag har jättesvårt att förstå hajpen kring böckerna. De är sannerligen inte välskrivna, tvärtom. Men visst, det är spännande ett tag, tills det blir actionfilmsupplösningar. Tills man inser att ”hjältarna” Lisbeth och Mikael är lika omnipotenta som vilken Jan Guillou-hjälte som helst, då faller mitt intresse ner till under noll.

Vad beträffar Pippi-referenserna så tänkte jag faktiskt inte på det först, att hon är en Psyko-Pippi, men visst är hon det. Och där hittade jag också anledningen till att jag inte tycker om henne – jag HATAR Pippi Långstrump! :-)

[2009-03-07 13:10]
Stöveltramp med mockasinsteg « Nemokrati

[…] & Mannen som blev trött, Prankmoney, Djävulskattungen, Weird Science: “Alla vill analysera Psycho-Pippi“God is great Beauty Salon, Messerschmitt – Det heter inte Messerschmitt, det heter faktiskt […]

[2009-03-12 00:43]
Rebecca

Fattar fortfarande varför ingen gjort paralleller till Twilight – fansen där är lika rabiata som Millenium fansen….. vem som ska castas i rollerna, vilka scener som bara absolut måste finnas med och så vidare…

[2011-10-21 10:39]
Noomi | FLM

[…] skeptiska till scenografin, musiken och Michael Nyqvist, imponeras hon av Noomi Rapaces tolkning av Psycho-Pippi, och kallar henne ”perfekt”. Och visst överglänser Rapace sin motspelare Nyqvist, […]