Weird Science
24-fajten mellan finvåld och fulvåld

2009-05-17  

Jack Bauer gillar att slåss. Jag tror att han njuter av att åsamka någon skada. Visst händer det att han bara riktar en pistol mot någons huvud, i all enkelhet, för att få fram information, men sådana vulgära hotmetoder kommer bara fram när situationen kräver det. Det ger honom inte samma tillfredsställelse, tror jag. Han verkar heller inte, tvärtemot terroristerna, gilla att få händer och kläder kladdiga. Ska det dödas gäller ett snabbt strypgrepp i all enkelhet, utan kroppsvätska.

När Bauer ska tortera så gör han det hellre med finess och utan knogarnas inblandning. »Tortyrens McGyver« har en alldeles särskild talang för att omvandla ordinära föremål till fruktans vapen. Man tager vad man haver, en lampa som blir ett verktyg för eltortyr, eller en handduk (!) som vrids om och stoppas ned i strupen.

Det tyder på kunskap, uppfinningsrikedom och en sällsam känsla för smärta.

Att banka ur någon informationen endast med hjälp av knytnävarna är banalt. Det är sånt terrorister gör. De slåss fult på alla sätt och vis. Ingen finess, bara käftslag hit och knivstick dit. Aldrig att knarkkungarna i säsong tre skulle löda ihop en elsladd eller nyttja en liten dokumentbyrå för att få folk att snacka. De låser in folk i skjul och knackar på dem med pickadollen i stället. Aldrig att afrikanerna i säsong sju skulle använda annat än enkla skjutvapen. Deras ledare ger ju amerikas president en snyting i ansiktet. Simpelt. Kulturlöst. Fult.

Nå.

Säsong sju av 24 är därför extra intressant, sett ur ett slags våldsantropologiskt perspektiv. Här blir det extra tydligt att det finns finvåld och fulvåld och att de federala agenterna gör vad de måste medan skurkarna gör vad de vill. Samvetet i form av FBI-agenten Renée sätter sig i början såklart emot all form av våld eller hot, även ett enkelt litet stryptag. Hennes chef går ännu längre och suspenderar henne för misstänkt övertramp. Men det dröjer heller inte länge förrän Renée hittar sin egen lilla, kittlande våldsnerv och börjar experimentera lite med kombon spädbarn och skjutvapen. Än en gång; tortyr med finess, utan att smutsa ned vare sig kroppsdelar eller uniform. Hon hade kunnat använda näven men finvåldsmänniskor gör inte sånt. De vrider om en pistolmynning i sidan på en skjutskadad, mer sånt.

När så Tonys lojalitet – spoiler alert! – visar sig vara dubiös letar hela publiken efter ledtrådar. Är han ond eller inte? Spelar han dubbelspel, trots allt? Svaret kommer så fort våldet visar sig i bild. En sann, federal hjälte slåss alltså inte med knytnävarna om han inte provoceras till det. En skurk däremot, tar till knytnävarna (alternativt massförstörelsevapen) i första hand. När så Tony helt oprovocerat tar till näven – och övervåldet – så står det klarare än någonsin att han har en räv bakom örat. Då vet vi. Han hade lika gärna kunnat tagit på sig en Al Quaida-keps.

När sedan Bauer, besviken över att han fortfarande inte kan lita på någon, står öga mot öga med svikaren så försvinner finessen, han förstår att han inte längre talar samma språk som sin gamle vän. Tony förstår bara ondskans språk numera. Det enda sättet att kommunicera med honom på är på terroristernas egna lingo, det vill säga med näven, och dessutom anser sig Bauer så sviken att finesstortyr är ett slöseri på uslingen, som därför får ett antal slag för många i ansiktet. Tony har tappat finessen, han är förlorad. Och Bauer, en gång hans högra hand, tappar fattningen i samma ögonblick han inser det och slåss också som en terrorist. Kanske går det upp för honom, medan han utdelar det ena slaget efter det andra, hur lätt det är att halka över till den sidan. Man tar bara upp näven i stället för den federala pistolen, och så är man ute på hal is. Det gör Bauer arg och han fulslåss mer än han borde. Allt medan FBI tittar bort. Fulvåld finns ju inte i deras värld.

[2009-05-17 13:36]
Kjell

Och härmed hälsar vi Caroline välkommen som en av två nya skribenter på WS! Den andra debuterar i veckan som kommer.

[2009-05-17 20:17]
Jenny B

Jag minns handduksscenen. Det var den som fick mig att börja träna Krav Maga för att klara mig i den här hårda världen. Fast man kanske inte skall ha Jack Bauer som livscoach, även om man har samma initialer som han…

[2009-05-18 07:28]
rebkin

Att Jack inte skulle gilla fulvåld fattar jag inte. Han har väl inte gjort annat än att lösa alla problem med våld – fint eller fult det kvittar!
24 är underhållning för stunden, men har potential att vara så mycket mer. Tänk om de kunde låta trådarna i storyn löpa lite längre än max 30 min. Och behålla starka karaktärer (Quinn, Emerson mfl) till en final som gör skäl för namnet.
Men mest trist är den effektiva tortyren: varför vågar de inte skildra verkligheten, dvs att tortyr inte är effektiv utan skapar osann info som fången tror att torteraren vill höra.

[2009-05-18 10:07]
San

Det förvånar mig att folk knappt vågar säga att den senaste säsongen av 24 är riktigt dålig, närmast usel.

[2009-05-18 11:39]
Daniel

San: Senaste säsongen är riktigt dålig. Närmast usel. Men jag tittar ändå.

[2009-05-20 12:00]
San

SPOILER SPOILER

Fast jag kunde inte riktigt bestämma mig om det var meningen att man skulle tycka Tony var förtappad. Sista timmen var närmast skrattretande fånig, Bauer på dödsbädden blir frälst av en imam, fniss fniss, och stackars Wilson blr torterad.

[2009-05-20 12:17]
Kjell

Men, San. Det var ju fantastiskt. Du gör en helt korrekt karakteristik av sista timmen, men du glömmer Sean Callerys makalösa soundtrack, som fanimej i varenda sekund understryker genre-estetiseringen, som går igenom Sutherlands och hela castens hängivna skådespelarinsatser, de karvar ut helt perfekta kartongfigurer. Det är en njutning bara att se hur skådespelarna jobbar med psykologiska begränsningar.

Och allra bäst på detta var Carlos Bernard, hans haltande, hans kisande underifrån, hans röstläge – begränsningar på varje enskild nivå och sammantaget ren genre-perfektion.

Jag njöt också av dramaturgin, växlingen mellan action och sentimentalitet och hur Callery gled mellan de tydliga känslolägena och gjorde dem ännu tydligare inom samma tonart.

Det är väldigt lätt att såga 24, i mångt och mycket handlar det om humör och lust. Klart serien i många stycken är störtfånig. Lite som Melodifestivalen. Själv är jag i princip alltid på humör för 24 – därför blev sista tredjedelen av förra säsongen en sådan grym besvikelse, och av samma orsak blev jag upplyft och entusiastisk igen i år.

[2009-06-29 12:57]
antonsten.com - Shared Items - June 29, 2009

[…] 24-fajten mellan finvåld och fulvåld […]