Weird Science
Paul slits mellan ungdomens Jung och samtidens vetenskap

2009-05-12  

En inspirerande kommentar till min text om In Treatment igår slutade med en länk till en bloggande amerikansk psykoterapeut, som följer HBO:s psykologserie på ungefär samma sätt som Polite Dissident-läkaren dissikerar det vetenskapliga underlaget i House.

Med en viktig skiljelinje, förstås. Jung är inte längre vetenskap. Och även om Jungianbloggaren ger intressanta fördjupningar i In Treatment så kläcker han ur sig en hel del närmast antivetenskaplig mumbojumbo.

Men tack vare detta ser jag ändå In Treatment, eller snarare huvudpersonen, psykoterapeuten Paul, i ett skarpare ljus. Jag låg några avsnitt efter igår – det gör jag inte längre. Läsarkommentaren och Jungianlänken inspirerade mig att titta ifatt och titta efter tecken på att det ligger något i min teori om att Paul är en gammal jungian som förhåller sig till detta ungefär som 60-åriga akademiker brukar förhålla sig till sin ungtuppiga gamla 68-kommunism.

Paul är, som sagt, utomordentligt svåruthärdlig. Men det som gör honom jobbig – tvivlet på både förmågan och livet, skuldkänslorna för patienters död och den egna familjens splittring, stämningen som hotar att ödelägga hans karriär och ekonomi – är givetvis också det som gör honom oavbrutet intressant.

Djupast inom sig tror han på sitt yrke och på sig själv, på sin erfarenhet och sitt kunnande. Han vet att han hjälpt många människor, han har mångårig empirisk rutin att luta sig emot.

Som merparten av psykoterapeuter i hans generation verkar Paul också vara Jungian at heart. Utbildad och karriärkickstartande i psykodynamikens era, när inte minst 1970-talets främsta amerikanska film och litteratur lutade sig tungt mot Jungteori och gav psykoterapin en både vetenskaplig och kulturelitistisk trendstatus.

Men i dag, 35 år senare, ser han inte längre Jung som en guru. Det är rätt uppenbart att Paul tagit till sig såväl ny neurologisk och neuropsykiatrisk forskning som samtida kognitiv beteendeterapi; han tror till exempel inte – som han antagligen gjorde på 1970-talet – att man kan nå in bakom en autists mentala pansar via psykodynamiska genombrott. I ett av avsnitten denna säsong säger han (till April, angående hennes bror) att det finns många nya forskningsresultat inom autismfältet och att vetenskapen avancerar snabbt. Först blev jag livrädd när han sa detta, trodde för ett ögonblick att han skulle börja gagga Oprah-nonsens om det vederlagda vaccin-irrspåret, men det hade ju inte alls varit i analogi med den självtvivlare och skeptiker vi lärt känna under hittillsvarande 68 episoder.

Nej, Paul är kliniskt och helhjärtat seriös. Han tror på både vetenskapen och på sina egna jungianska erfarenheter, om än inte längre helt och fullt på det vetenskapligt antikverade jungianska teoribygget.

Det är ett modernt och spännande yrkesförhållningssätt för en 60-årig samtalspsykolog ur den gamla skolan.

Men hans identitet ligger ändå ytterst i jungianismen, precis som för Gina. Därför är deras samtal ofta ganska smärtsamma att beskåda: fast i det förgångna fast inte på det sätt de själva tror.

Men även Gina har en samtida närvaro; en skarpare (jag hoppas jag kan säga»kvinnligare« här utan att någon nödvändigtvis måste hoppa på mig för det) relationspsykologisk iakttagelseförmåga.

Paul har djup respekt för Ginas kunnande men utstrålar under de här mötena också en avsmak – han tycks ha svårt att acceptera insikterna hon tvingar på honom, men jag tror också att han har svårt att acceptera hennes djupare, religiösare, tro på de psykodynamiska dogmerna. Varje möte med Gina lyfter fram den konflikten inom honom.

[2009-05-12 09:50]
Jonas Mosskin

Njae, Kjell. Det där med jungianismen har du nog fått om bakfoten. Jag tror inte att Paul är jungian eller att det är en särskilt viktig ingrediens för att förstå In Treatment.

[2009-05-12 10:05]
Kjell

Jag håller helt med dig om det sista, min ”alternativa tolkning” är ett rent tankeexperiment vilket jag kanske borde varit tydligare med. Dvs att jag för tankelekens skull utgick från ”Jung at heart”-bloggarens syn på serien.

[2009-05-12 12:22]
Daniel

In Treatment har jag aldrig sett (verkar vara ett för stort åtagande att börja följa en serie som går fem dagar i veckan) däremot kollade jag precis på den magnifika säsongsfinalen av House och väntar nu på en briljant text om denna här på WS.

[2009-05-12 20:54]
Christian S

Ja, herregud. Vilken avslutning.
House har bara blivit bättre och bättre för varje avsnitt denna säsong som måste vara den starkaste hitills.
Hurra!

[2009-05-12 23:42]
J.E.

Oj, oj oj, House var magiskt!!

[2009-05-12 23:43]
J.E.

även ofta sunkiga fringe nådde ju någon slags topp i nästan-säsongsavslutningen, vågar man hoppas på en upprepning i natt?

[2009-05-12 23:59]
Larsson

Suck. Nu är ni där med House-hyllandet igen.

There’s no stopping you people.

[2009-05-13 00:06]
J.E.

Ja, men skillnaden är ju att detta inte var något som behöver analyseras (även om det säkert kommer att göras), detta var tre minuters ren känslomässig hänryckning! Tv-historia, episkt etc!

[2009-05-13 11:27]
The Till

min mamma bandar hela serien – på vhs!

[2009-05-13 16:56]
Jakob

VIlken mumbojumbo-analys.

Kjell, om du först och främst förmådde separera mellan att bota mer ”neurologiska” sjukdomar å ena sidan, och att vara terapeut för mer ”vanliga” problem å den andra, skulle din tendentiösa naturvetenskapsfundematalism inte vara lika flummig, och dina ståndpunkter lättare att ta på rationellt allvar.

/Ej jungian eller Freudian eller scientolog, överhudaget religiös, eller något annat du kan ta en svartvit billig poäng på.

[2009-05-13 17:29]
Kjell

Det är du som hamnar lite galet här, Jakob. Du ställer neurologi på en kant och »vanliga problem« på en annan kant. Så ser det inte längre ut för en genomsnittlig psykolog. Vad jag syftar på är hur psykoterapin/psykologin i princip vägrade naturvetenskap på 1970-talet men allt oftare tar biologisk kunskap på största allvar i dag. Men framför allt känner jag en »Paul« just i 60-årsåldern som kommit från psykoanalysbegreppsvärlden och under flera år brottats med exakt detta i sin yrkesverksamhet – från jungian till KBT-psykolog med specialitet inom NPF-spekrat –√Ǭ†och som jag delvis använt som modell för denna lilla tankelek (»analys« skulle jag inte kalla det, jag skrev det på tio spontana minuter).

[2009-05-13 21:07]
Staffan

Hej Kjell, vill bara påpeka att ordet ”samtalspsykolog” är helt och hållet ditt eget påhitt.

[2009-05-13 21:17]
Kjell

Jaa, Staffan, visst är det det. Jag drog ihop samtalsterapi och psykolog. Och om du läser lite mer av mig så torde du upptäcka att jag väldigt ofta – kanske lite för ofta, men ändå – skapar egna sammansatta ord som du inte hittar i någon ordbok eller braschterminologi.

[2009-05-13 22:16]
Martin

Man måste inte hålla med om allt till punkt och pricka för att se att detta var en mycket bra och inspirerande text av Kjell! Som psykologistuderande är jag engagerad i denna frågeställning. Det går mot ett mer tvärvetenskapligt perspektiv på psykologiutbildningarna i Sverige, mycket tydligt på Stockholms universitet där föreläsningarna från det naturvetenskapliga hållet nog är de mest uppskattade. Jag kan förresten också nämna en ”Paul” jag lyssnat på, Tom Fahlén som är psykiater på Sahlgrenska, han är gammal psykoanalytiker och ”Jungian” från 70-talet, men har gjort precis den resan Kjell beskriver, han rekommenderar idag alla psykologistudenter att ”omfamna” hjärnforskningen som hela tiden öppnar nya tidigare oanade möjligheter för en psykolog.

[2009-05-13 23:05]
KAT

Kjell, om du ändå var inne på ihopskrivna ord borde du ha skrivit neuropsykologi. Neuropsykologin är den snabbast växande psykologin, och omfattande även KBT och sånt som Jakob kallade ”vanliga” problem (vad är det, diagnostiserat som 100% garanterat icke-neurologiskt? Snarare ”ovanligt” enligt min mening!) Jakob, ta dig till tisdags-seminarieserien på Frescati:
http://www.psychology.su.se/content/1/c6/06/27/15/cogsemvt09.pdf
Biologi/neurologi har helt otroligt mycket att ge psykologin.

[2009-05-14 01:53]
Jakob

Självklart menar jag inte att ”vanliga” problem och ”neurologiska” problem är separata (det vär därför jag använde scare-quotes).
Vad jag syftade på var inte att vara emot naturvetenskap, utan på att Kjell, inte så mycket här men ofta tidigare, omvänt är emot psykoanalys. På ett så pass kocko-positivitkt sätt att han – mer Popper – menar att det fält som Freud öppnade upp för är antikverat av anledningen att det inte går att ”falsifiera”. När vi titigare har diskuterat det här så har kjell då alltid tagit till Aspergers och likande fenomen som alla väl idag skulle hålla med om att psykoanalysen inte har så mycket att erbjuda i form av bot. Men det är ju inte Aspergers som Pauls sitter och jobbar med, och därför måste man ändå kunna dra något slags gräns här, även om ”vanliga” psykopatologier såklart också är neurologiska. Det neurologiska och det psykologiska i andra bemärkelser går såklart ihop med varandra.
Jag är ingen Freudian, och är själv kritisk mot klassisk psykoanalys, men någon form av motvikt måste läggas in i det här ensidiga och något naturvetarfundamentalistiska sammanhanget.

[2009-05-14 02:02]
Jakob

Och jag älskar Paul!

[2009-05-14 09:35]
Kjell

Tack, Jakob, för nyanseringen! Men jag insisterar på att du har övertolkat mig, här och tidigare. Vilket säkerligen kan ha varit mitt eget fel, eftersom vi vid tidigare tillfällen diskuterat dessa frågor från motsatt håll – diskussionen då har utgått från NPF och då har jag absolut varit vårdslöst slängig gentemot psykoanalysen (som alltjämt gör direkt skada på dessa områden, t ex hos Ericastiftelsen). Jag har alltså inte ”tagit till” aspergers osv utan detta är vad jag haft i fokus för diskussionen från början.

Jag hävdar INTE att Freud är irrelevant i dag (hans fallbeskrivningar är fortfarande fantastisk läsning), och absolut nte att psykologi måste vara evidensbaserad. Kulturellt och historiskt är jag förtjust i både det förmoderna och postmodernistiska inom psykoanalysen, och jag underkänner inte humanistiska alternativ till naturvetenskap per default. Pratar jag med en VERKLIG ”naturvetenskapsfundamentalist” intar jag samma motviktshållning som du.

Och, slutligen, du har en klar poäng i att det var väl snabbskissat av mig att slira ihop NPF och ”vanliga psykopatologier” i ovanstående text, bara för att Paul har en vanlig, sund, vetenskaplig syn på autism.

[2009-05-14 09:58]
Kjell

KAT: Tom Fahlén är oerhört bra, inte minst hans bok ”Antipsykiatrins återkomst”. Det känns betryggande att veta att svenska psykologistudenter läser den. Ett standardverk. Men har han verkligen varit verksam som psykoanalytiker?

[2009-05-14 10:41]
Staffan

Fast låt oss nu inte falla ned i den där fällan där vi upphöjer metoden (i detta fall psykoanalytisk/psykodynamisk terapi) och gör den viktigare än vad den (enligt forskning, klinisk erfarenhet och sunt förnuft) faktiskt är. I mina öron låter det nämligen ganska knasigt när du Kjell påstår att psykoanalysen ”gör direkt skada” på personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Det är helt säkert så att vissa behandlare med en dynamisk kompetens har felbehandlat individer i denna patientgrupp men lika säkert är att andra behandlare med samma kompetens har varit till stor hjälp för patienter med NPF. Jag vill inte uttala mig om det arbete som bedrivs på Erica, som jag (i motsats till dig Kjell?) inte vet tillräckligt mycket om, utan bara påminna om att behandlingsutfall alltid handlar mycket mer om individuella terapeut- och patientvariabler än om metod.

[2009-05-14 10:43]
Staffan

Förtydligande: Jag menar förstås inte att det går att behandla NPF psykoterapeutiskt; bara att det finns goda möjligheter för en bra psykolog, oavsett teoretisk hemvist, att hjälpa dessa patienter att leva med sitt funktionshinder.

[2009-05-14 10:49]
Kjell

Staffan, i det sista håller jag verkligen med dig! Det är också därför psykologer ingår i de breda team som utför seriösa NPF-utredningar. Individualisering är enormt viktigt, liksom att hela spektrat finns med: pedagogik, psykologi, neuropsykiatri.

Vad gäller Erica så har jag tyvärr väldigt mycket på fötterna. Det handlar inte om enstaka utan om systematisk felbehandling, utifrån en närmast religiös övertro på föråldrade metoder. Erica förvägrar t ex föräldrar att delta i behandling av adhd/autism, när all modern forskning och erfarenhet visar att vardagsmiljön är helt avgörande för utfallet.

[2009-05-14 16:08]
Jakob

All good!

[2009-05-15 09:43]
Martin

Kjell, det var jag, inte KAT som nämnde Fahlén ;) You bet att vi läser Anti-psykiatrins återkomst. Hans bakgrund, han var väl psykiater redan på 70-talet tror jag. Är det inte konstigt (eller typiskt?) att han inte har en entry i wikipedia?