Weird Science
Kvinnornas Lasse

2009-05-22  

Ett dygn efter att jag har sett Lars von Triers Antichrist så tänker jag, typiskt nog, på Bob Dylan. På min förälskelse i Dylans så kallade kristna period.

Då, när jag föll handlöst för en kristens man kärleksförklaring till Gud, undrade jag samtidigt hur det kunde komma sig att musik med texter som var homofoba, främlingsfientliga, misogyna, och i varje stavelse hyllade en Gud som jag inte trodde på, kunde beröra mig så i djupet av mitt hjärta?

Det är klart att man inte måste hålla med om eller tycka om ett konstverks budskap för att kunna ta till sig det, men om man uppslukas av det så tycker jag ändå att frågan bör ställas: Hur kan en film, vars budskap är rätt igenom misogynt och utgår ifrån förlegade stereotyper – som präglat konsten under 1900-talet – vara så känslomässigt tilltalande och intellektuellt stimulerande?

Lars von Trier berättar om ett par – han (Willem Dafoe) terapeut, hon (Charlotte Gainsbourg) forskare i kvinnohistoria. Deras enda barn faller ut genom ett fönster när de har passionerat sex. Kvinnan hamnar i en djup depression och den kylige maken, som inte gillar hennes läkare och hans medicinering, påbörjar sin egen behandling där hon ska konfrontera sin ångest.

Han tar med henne till en stuga i skogen där de tidigare har bott (en plats som fint nog heter Eden). Snart börjar både kvinnan och naturen omkring dem att bete sig underligt.

Regissören har tagit den gamla klyschan om mannen som rent intellekt, och kvinnan som en okontrollerbar naturkraft till sinne och kropp, och släppt loss den i skräckfilmsformat tills linan tagit slut. Vad som händer – och det här kan jag helt enkelt inte skriva utan att börja avslöja för mycket av intrigen, så det får ni leva med eller vänta tills ni har sett filmen – är att naturen börjar bete sig hotfullt. Och eftersom kvinnan och naturen är en och densamma…

Naturbilden i Antichrist är antitesen till fågelkvittret du förhoppningsvis hör utanför fönstret. Det är ekollon som hotfullt rasar ner på ett plåttak, en räv som har slitit upp sin egen mage, ett rådjur med ett dött föl hängandes ur skötet, en skrikande fågel som inte vill dö, ett hotfullt gryte. Det är den mest imponerande bild av en ond natur man har sett på länge – M. Night Shyamalan gå och lägg dig – and it’s all because of a woman.

Här är ju problemet med von Triers filmer, som funnits där alltsedan Bess upptäckte sin sexualitet i Breaking the Waves. Kvinnorna är horor eller madonnor, offer för de mest brutala omständigheter. Och i Antichrist alltså förövare som, om man läser filmens karaktär och resultatet av hennes forskning mot slutscenen, hämnas med medeltida tortyrmetoder å hela kvinnlighetens vägnar.

Men kvinnorna i von Triers filmer får inte bara lida i händerna på män; nej, det som är störande är att kameran lapar i sig deras lidande. Och aldrig värre än i Antichrist. Tyckte du att Björk hade det jobbigt i Dancer in the Dark? Eller att Emily Watsons lott var tuff? Då ska du se vad Charlotte Gainsbourg hittar på.

Jag tror von Trier när han i intervjuer säger att han inte tycker är att kvinnor eller kvinnors sexualitet är»ond« (jag menar, tänk om han faktiskt tyckte det – skulle han då säga det?!), men att han är rädd för dem. Men det är faktiskt inte samma sak som att resultatet ändå inte blir misoygynt, vilket han själv tycks tro.

Men om det nu är så att jag efter filmens slut reser mig upp och tycker att regissören drar en trött stereotyp ett varv till, varför är det ändå en bra film? För att den är gjord med glimten i ögat? Kanske. För att man kan se att han kanske inte tror på det själv? Kanske. Att det är ett undersökande av ett möjligt tillstånd? Kanske.

En twittrande filmtidningsredaktör skrev att det inte var en bra film, men en vad man på akademispråk kallar för»rik text«. I beg to differ: det är en väldigt bra film, bland annat för att den är rik på text, men för att texten inte tillåts ta över.

Visst finns det i filmen ett lustbetonad referensblinkande – den skarpsynte kommer att se Tystnaden, Nekromantik II, Sinnenas Rike, Rosemarys baby, Vredens dag, The Shining, Saw och en drös andra filmer fladdra förbi. »Don’t Look Now på peyote« skrev en amerikansk kritiker. Jag tar det norrut genom att föreslå Scener ur ett äktenskap på svamp och stugsjuka.

Det skrattades en del till slutskylten i filmen, som meddelade att filmen var tillägnad Andrej Tarkovskij. Antingen hade de läst en del Cannesrapporter och ville vara med i klubben, eller så kanske de trodde han var ironisk. Jag förstår verkligen inte varför i sådana fall, de kan inte ha sin Stalker-estetik (och en hel del annat signerat den store ryssen) uppdaterat på sin filmnäthinna.

Att Tarkovskij är en av de genomgående referenserna när det gäller färgskala och temperatur är tydligt. Också von Triers – snedvridna – offermotiv har starka kopplingar till både Offret och Ivans barndom, där män offrar sig för något större. Att döma av slutscenen har någon, frivilligt eller inte, offrat sig även i Antichrist.

Men styrkan i Antichrist ligger alltså inte i referenserna (inte mer än i att de gör det till en mer självmedveten film, och jag ska återkomma till det) utan i hur von Trier skickligt använder skräckfilmen som psykologisk thriller och kroppsfilm för att suga in och sedan begå våld på tittaren.

Från att barnet ramlar ut genom fönstret (klipp till Gainsbourgs mun som i tyst svartvit slowmotion-extas öppnar sig som ett hål som förebådar resten av filmen) är vi fast. Vad kommer att hända de här personerna?

Väldigt konkret fastslås att han inte sörjer, men att hon hamnar i en svår depression. De är stereotyper tecknade med grovt kol. Så ger de sig ut i skogen och sakta blir världen omkring dem läskigare. Man ser något komma, men inte det som följer. Man hinner inte ens sitta på nålar innan filmens brutalitet är över en.

Antichrist är en oerhört skickligt berättad film, och det är vad jag tycker är centralt i den här diskussionen om konstverket och dess budskap. Om du är tillräckligt driven, och en tillräckligt skicklig hantverkare, då kan du också förmedla den känslan till din tittare, eller lyssnare – och det är den som räknas.

Och det är ju en sak som Lars von Trier alltid har varit, konsekvent från den första till den sista bildrutan. Kanske mer och mer för varje film. Han biter sig fast i sitt ämne och sin vinkel som en hund. Eller varför inte med en passande bild från Antichrist – som en räv som sliter upp sin egen mage?
På samma sätt som en nyfrälst Dylan, som från det att han gick upp på scen i San Francisco en kväll hösten 1979 och i exakt ett år framöver, bara spelade nyskrivna låtar om sin tro, om undergången, om ett promiskuöst sekulariserat samhälle som äcklade honom – medan publiken buade kväll efter kväll. Vilken plats Gud hade i hans liv vet jag inte, men jag vet att han som konstnär gjorde ett fantastiskt arbete.

Jag imponeras av von Triers förmåga att berätta med nya medel för varje film. Jag vet inte om han förnyar sig själv, men av de stora auteurer som är yrkesverksamma i dag – och han får räkna till de allra bästa regissörerna – så tycker jag att han har en rejäl flexibilitet i formen mellan de olika filmerna, på ett självklart och samtidigt överraskande vis. Men han tappar aldrig greppet om vilken berättarform som passar vilken slags film. Pröva att jämföra Direktören för det hela med Idioterna med Antichrist.

Nu har han valt skräckfilmen eftersom den ger fritt spelrum för det osannolika. Men von Triers berättarteknik här är, trots att han lånar så mycket från skräckfilmsgenren, väldigt rakt på sak. (Jag undrar om man skulle kunna säga att han ibland lånar mer från Hostel än från klassisk suspenseskräck utan att det låter negativt?) Undantaget inledningen är det inte mycket stråkar eller oroväckande kameravinklar. Stämningen byggs upp och blir hotfull, men det kommer ändå nästan ur det blå (eller ur det stålblå-isvita, för att tala med filmens färgskala).

I Antichrist är det kanske bästa de extrema närbilderna på kroppsdelar när människor reagerar i ångest, skräck eller känner skuld: en hals som sväljer, en närbild på ett öga eller ett öra. Det är det som kopplar filmens känslor, dess centrala nervsystem.

Koppla dessa bilder av hur karaktärerna reagerar fysiskt i ångest och med skuld på vad de upplever – kan vara ett minne eller något de ser – till hur vi själva reagerar direkt fysiskt på filmens övervåld. Det är därför filmen är så blir drabbande, och det sitter helt i klippningen och sammanfogandet.
Antichrist är på det sättet en mycket självmedveten film (jag gillar att Kerstin Gezelius kallade den för en anti-film i DN). Och eftersom mycket av det vi ser i filmen är så osannolikt – sannolikt enbart inom ramarna för skräckfilm – så blir det hela än mer filmiskt.

Det är just det där som gör och alltid har gjort von Trier så bra och intressant: att han kan dra ner filmen till ett par kritstreck, bryta ner den i scener som inleds med kolorerade tablåer, klä den i musikalskrud, filma den med handhållen kamera och uselt ljud – men alltid återkommer till att första hand lyfta fram filmen som film.

När jag tänker på favoritscener ur Antichrist så återkommer jag inte bara till närbilderna på kroppen, utan på en extrem inzoomning in i det grumliga vattnet i en vas intill en sjukbädd och höghastighetskamerans slowmotiontecknande. Det är mycket »titta vad jag kan göra med den här tekniken«, men det känns ändå inte som ett självändamål.

Det är som när en bra prosastilist tvärt byter stil i ett stycke: man vet att det finns en poäng, men att den faktiskt lika gärna kan få vara ren estetik och ändå driva berättelsen, eftersom man litar på författaren. (En tillit som i Antichrist kanske prövas lite väl hårt när en räv med nedpitchad röst förklarar att »chaos reigns«.)

Att filmen stundtals är direkt kvinnofientlig är svårt att ta – och kommer att äckla många, och jag kommer att förstå dem – men det jag bär med mig att filmen är något annat än ett stympat klitoris: det är bilderna av den onda och groteska naturen.

Det von Trier gör med sina fantastiska naturkompositioner – dimma, dis, gryningar som gör att allting ser nästan genomskinligt ut – kan inte nedgöras till enbart symbolik, som rådjuret med ett dött barn hängande ur skötet, och heller inte bara kopplas till en klassisk ond skräckfilmsfauna, som kråkan som inte vill dö. Det finns något mer här; en oskyldig, nästan nordisk, natur som möter uppstoppade djur som var i olika stadier av människoskapad mutation, som jag såg på en utställning i Brooklyn för några år sedan.

Men det är dessa naturbilder, och människans och hennes sinnestillstånds koppling till denna natur, som är filmens centrum. Det handlar som flera gånger förr i von Triers värld om att människan inte är god. Men för första gången involverar han hela naturen. Tar en klassisk naturromantisk bild och inverterar den – i filmen genom att låta människornas plågade sinnen färga miljön de kliver in i. Det är surrealistiskt, abstrakt, svävande och rått konkret och väldigt brutalt på samma gång.

Jag tror som Roger Wilson skrev från Cannes att »von Trier är som allra mest rakryggad och öppenhjärtig och idealistisk just i de tillfällen då alla andra tror att han är smart, publikfriande och cynisk.«

Jag tror att det här är von Triers sätt att dra sina funderingar om män och kvinnor, om skuld och ångest, till sitt filmiskt yttersta. Utan att kompromissa en tum. Sedan kan man tycka vad man vill om de grova stereotyper han målar upp – deras handlingar är ju i slutändan långt förbi vad några stereotyper tidigare har gjort och blir just därför intressanta.

Och det är en pusselbit till vad Antichrist är i dagens filmlandskap: Liksom 1970-talets sexuellt allt våldsammare arthouse levde i symbios med dåtidens exploitationfilm, där Salo och Ilsa, She Wolf of the SS korsbefruktade varandra, så är Antichrist en uppdatering, där Saw är en lika nödvändig ingrediens för att skapa en reaktion som någonsin Ingmar Bergman.

Antichrist är helt enkelt Lars von Triers rape-revenge film – för all den djävulskap kvinnor har utsatts för i historien.

[2009-05-22 15:21]
Kapten Svea

Härlig analys (snarare än filmtyckande), underbar text, jag gillar ju inte ens Trier, förutom Riket – minns att vi såg Evil Dead (?) på filmvetenskapen på universitet och den där klassiska scenen när tjejen blir våldtagen av ett träd – Jungianska arketyper minst sagt – en naturens rape-revenge-tematik goes fallos goes Naturskyddsföreningen. som Örjan Roth Lindberg skulle sagt – NOT.

[2009-05-22 15:36]
r

Intressant. Tycker det finns två trier: Dancer in the dark/Breaking the waves/Dogville-Trier.
Och en som gjorde ”Idioterna” och ”Chefen för det hela”. Jag gillar den senare bäst.

[2009-05-22 15:45]
Lia

Underbar text. Mer filmanlys! Tack!

[2009-05-22 15:53]
gudmundson

Intressant!

En tanke om Trier och hans metod: Du skriver att Trier ”valt skräckfilmen eftersom den ger fritt spelrum för det osannolika”. Personligen har jag alltid utgått från att Trier tänker tvärtom – att han väljer genre först, och sedan tänker ut en historia att fylla den med.

Triers verk går alltid att placera i väl definierade genrer, och han testar en genre åt gången. Hans examensfilm var en krigsfilm. Hans genombrottsfilm Elements of crime var en Film noir. Han fortsatte med en katastroffilm i Epidemic, och sedan en andravärldskrigsfilm med Europa. Sedan har han prövat lyckan i musikal, kollektivfilm, sjukhusserie och så vidare.

Jag har alltid haft intrycket att han närmar sig en film på så sätt – att han väljer genre först.

[2009-05-22 17:36]
Hynek

Gudmundson: Ja, det är inte en osannolik teori. Men jag tror att det är lite som med frågan singer-songwriters får: skriver du texten eller melodin först. Jag tror att det finns en relation mellan genren (ramen) och vad innehållet skalla vara från att skapandeprocessen/ berättelsen sätter igång. I just det här fallet har von trier sagt att han valt skräckfilmsgenren av just den här anledningen (inte för att jag fäster någon större vikt vid intenionalitet) men jag tror som sagt att det är ett samspel.

[2009-05-22 18:33]
Kristoffer

Det här låter ju jävligt Black Metal. Pepp!

[2009-05-22 19:01]
Petti Mäter

Eh, föl? Det heter väl ändå kid?

[2009-05-22 20:46]
Elvira

Åh gud så interläktuellt. Jag tror jag dånar!

[2009-05-22 21:03]
Andreas

Precis när jag trodde jag läst allt om filmen som jag lätt och ledigt är mest peppad att se på bio i år (Gainsbourg OCH von Trier!!!) så lyfter du förväntningarna ännu ett snäpp! Kudos Hynek!

[2009-05-22 21:36]
Bitch

Känns det inte som om designen kring diverse Antichrist posters, typsnitt, färger, är direkt rippade från Lucifer Valentines naiva stil? För övrigt gillade jag filmen skarpt, såg den inte som misogyn, snarare som ett kraftigt fall för mannen och manligheten.

[2009-05-22 21:42]
Hynek

Bitch: Den kan ju vara både och? Det är knappast någon positiv dager som manligheten framstår i – filmens skugga faller liksom, som så ofta hos LvT, över hela den mänskliga naturen. Men jag skulle trots det påstå att kvinnan – kvinnosläktet – på alla sätt och vis drar det kortaste strået.

[2009-05-22 21:59]
Bitch

Absolut, Trier är ju närmast expert på att få oss alla att framstå som underlägsna, men kvinnan får iaf göra det med lite kraft och stil :)

[2009-05-23 07:45]
Kalle

Men kan du använda ordet ”oerhört” några fler gånger? Jag tror att det finns en och annan mening där det inte förekommer.

[2009-05-23 17:01]
Hynek

Kalle; Tack, det var flitigt förekommande. En del stycken i texten kommer ur två tidigare texter så jag har väl upprepat mig. Nu har jag petat bort det.

[2009-05-23 18:43]
Peter

Intressant detta med korsbefruktining mellan exploitation och arthouse. Märkligt att det tas upp så sällan. Okunskap från filmskribenternas sida? Trier gillar ju uppenbarligen Udo Kier och har ju med Me Me Lay från filmer som Eaten Alive och Ultimo mondo cannibale redan i Förbrytelsens element.

[2009-05-23 18:49]
Hynek

Peter: jag kommer in på det här, dock i ett helt annat sammanhang:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2908181.svd

[2009-05-23 18:51]
Emma

Filmen fick just ett antipris här i Cannes, på en prisutdelning jag var på. Det ropades bravo och applåderadesvilt. När jag påkekade respektlösheten i det hela för en jurykollega fick jag en utskällning för att vara antifeminist. Hon tyckte kort och gott att von Trier är ”sick”. Häpp.

[2009-05-24 07:07]
sigge

Bra text!! Vill bara säga en sak. Jag tänker att: När von Trier (och andra regissörer) använder förenklade och generaliserande bilder av ”män” och ”kvinnor” i sina filmer så är det inte nödvändigtvis så att de tror på dessa bilder, utan att de ibland bara _använder_ sig av dessa bilder för att forska i den mänskliga naturen. Vilket jag tycker många kritiker missar. Många kritiker tycks tro att von Trier med denna film presenterar en viss (ofräsch) kvinnosyn. Jag tror inte det; jag tror att han använder ”kvinnan” (och ”mannen” för den delen) för att rota i allmänmänskliga saker – vilket jag tycker är en metod så god som någon för att komma vidare (i vår gemensamma strävan). Det är i mina ögon därför ledsamt att så många kritiker talar om von Triers ”kvinnosyn” i Antichrist när han bara använder sig av ”koncepten” ”kvinnan” och ”mannen” för att undersöka saker som berör _alla_ människor oavsett kön. Ja du fattar vad jag försöker säga. Skriver på mobil på resa och får ingen översikt.

[2009-05-25 13:33]
fredrik

jasså är det SÅ Lars von Trier tänker. Om bara kritikerna visste! Då skulle det bli annat ljud i skällan.

[2009-07-09 14:33]
Jonas Mosskin» Blog Archive » Antichrist äcklar och skakar om

[…] Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia […]

[2011-05-26 14:51]
Freud är död, länge leve… Speer: fenomenet Lars von Trier och svensk kulturdebatt | text: axel andersson

[…] sånt fall ett ypperligt incitament för dem att också skiva om litteratur. Pallas själv, i ett annat inlägg, höll med Roger Wilson som i Kinobloggen kanske sa det vettigaste som har sagts om von Trier: […]

[2011-10-20 18:03]
Antikrist | FLM

[…] också Hynek Pallas (som hissar) på Weird Science, Roger Wilson (som är mittimellan och kallar filmen ”anti-KBT” på Kinobloggen), Kjell […]