Weird Science
Gud finns nog inte

2009-06-10  

Att religion i dagens samhälle är ett knepigt och komplicerat ämne är en underdrift som väl illustreras av Humanisternas pågående reklamkampanj »Gud finns nog inte«. Precis som i andra delar av västvärlden går det i Sverige 2009 en skiljelinje mellan ett allt mer sekulariserat land – om vi talar om vita protestanter – och ett betydligt mer religiöst land på många andra håll.

Man kan tycka vad man vill om organiserad religion, men måste konstatera att den gör sig ovanligt bra på film och teve – som katolicismen i Rescue Me, eller mormonsekten i Big Love – och att spåren av framförallt kristna mytologier äter sig in i samtida filmer på alla möjliga vis (något som även kritikerna i detta sekulariserade land har lärt sig att filtrera bort).

Det går faktiskt aldrig särskilt lång tid utan några filmer med religiösa referenser på biorepertoaren. Det tydligaste exemplet just nu är Änglar & Demoner. Dan Browns fåniga böcker om vetenskap kontra religion fångar, extremt populärkulturellt och destillerat, de attacker på religioner som blivit så populära på senare år, som Christopher Hitchens God is Not Great: How Religion Poisons Everything.

Men Änglar & Demoner är – precis som den usla Da Vinci-koden – en lång snarkning för den som vill ha sin film med lite mer hårdtuggade teologiska spörsmål (och av precis alla andra anledning också, bör väl tilläggas).
Och Terminator Salvation har ju Jesus-temat inbakat redan i titeln – frälsaren skall i de tidigare filmerna skyddas från kungens soldater, jag menar robotarna, som vill utplåna den utvalde. Men det är rätt vagt, och inte särskilt inspirerande att se Christian Bale som den utvalde sonen heller. Han ser snarare ut att bära på Pilatus huvudvärk än frälsarens godmod.

Den som vill ha lite alternativ kan möjligen se Antichrist, men man kan knappast påstå att Lars von Trier lämnar något utrymme för tivel om Guds icke-existens: naturen är fullständigt godtycklig, möjligen mest ond, och människan också. Den mänskliga naturen är hur som helst utlämnad åt sig själv. Om det finns en Gud, tycker jag mig höra dansken säga, så är det ointressant eftersom han är oss så avlägsen och hans koncept om godhet och ondska är oss helt främmande (hej då, teodiceproblemet).

Själv är jag en sucker inte för filmer om religion per se utan för filmer om personlig tro och inneboende konflikter. Den vanligaste genren är Jesus-filmer som Passion of the Christ eller Last Temptation of Christ. Men kostymfilmer har heller aldrig varit mig grej – det skulle väl vara genrens mästerverk Life of Brian då.

Nej, alla sanna hädare och heliga dårar vet att man måste ifrågasätta människans skrifter för att komma åt det gudomliga. Nästa kategori är därför något intressantare; Jesus-allegorier. Bruno Dumonts debutfilm Jesu liv, Robert Bressons Au Hasard Balthazar, Denys Arcands Jésus de Montréal, Pier Paolo Pasolinis Theorem rör sig alla i den sfären, där bitar av Jesu liv används för att utforska tro, eller – hej Pasoloni – angripa hyckleri och borgerlighet.

Själv tycker jag fortfarande att det är ganska tråkigt med Jesus som person. (Kudos till katoliken Bresson som byter ut honom mot en åsna. Det är för övrigt intressant att ställa katolicismens ornamentering mot Bressons formmässiga asketism – när Mozarts Agnus Dei-mässa till sist ljuder i En dödsdömd har rymt är den som Guds röst i filmens tystnad). Men det är ändå, tycker jag, trist att iscensätta personlig tro med en kille som kunde gå på vattnet, dö och återuppstå. Det är lite som att se Stålmannen lyfta en bil efter att han först har vridit jordens axel ur led.

Nej, jag vill ha mina religiösa fanatiker, tvivlare och krisare skurna ur ett annat kött. De skall liksom inte likna något annat.

Och det är föga förvånande att det vid sidan av Carl Theodor Dreyers Ordet är just John Huston som står för en av de allra bästa filmerna i den här kategorin. Wise Blood kom 1979, men det är först i och med Criterions nya utgåva (och en brittisk utgåva tidigare i våras) som den görs tillgänglig. Filmen handlar om Hazel Motes, en ung man som kommer hem till den amerikanska södern från Vietnamkriget med en skada som tycks sitta i huvudet. Hans familj är död och det enda som återstår i den lilla hålan är hans skövlade barndomshem.

Motes bestämmer sig för att flytta till storstaden och det första han gör på tågstationen är att skriva ner en adress från en toalettvägg till en lättfotad kvinna som han flyttar in hos. När han överallt omkring sig ser texter om Jesus, på bergväggar, neonskyltar och vid kyrkor, så grundar han en anti-Kristus-kyrka, The Church without Christ, och börjar predika i gathörnen.

Motes religiösa uppväxt – i lilatintade flashbacks ser vi hur hans morfar predikar eld och svavel, och mot betalning förevisar nakna kvinnor i likkistor i predikanttältet efter stängning – får honom att springa åt andra hållet, så snabbt han kan. Men faktum är, vilket de flesta som skriver om romanen och filmen missar, att han springer från det omgivande samhällets tolkning av Kristus. Jesus har kidnappats och i varje scen blinkar neonskyltar där det står att Jesus frälser, Jesus blöder, Jesus går på vattnet; varje klippvägg är nersölad med ord om frälsning och böner (inledningens montage skulle kunna vara en inspiration till inledningen på teveserien True Blood).

Huston har inte bara tagit upp ett hycklande religiöst samhälle, där predikanter kläs upp av skojare och placeras ut på gathörn där de bråkar med varandra om omgivningens gunst – de battlar som ena riktiga hiphopare. Nej, han ställer sann tro – den helige galne med skökan i släptåg – mot ett genomkorrupt samhälle där, med Tom Waits fina beskrivning, Chokladfigurer av Jesus köps och säljs som aktier.

Wise Blood andas amerikanska södern i varje por. Och filmens känsla och dess absurda karaktärer har säkert varit en stor inspiration på Jim Jarmusch (kanske särskilt stillheten i Mystery Train, men också Down by Law). Och den fina dokumentärfilmen om musik i amerikanska södern, Searching for the Wrong-Eyed Jesus, bara måste ha snott en hel del härifrån.

Det är två saker som driver filmen och gör den så bra: dels leken, eller konflikten, mellan Flannery O’ Connors roman och Hustons filmatisering (alternativt Hustons sökande efter rätt tråd i romanen). Huston som gör narr av de religiösa hycklarna i södern och den troende Connor som med groteska karikatyrer och stor, svart humor undersöker hyckleriet i Jesus-kulten, men ändå låter den vinna på sitt sätt.
Hennes karaktärsgalleri är ett kapitel för sig: den förvirrade unge man som stjäl en uttorkad pygmé för att skapa en ny alternativ Jesus (eftersom den inte har något blod i ådrorna menar han att det är den ultimata anti-Jesus eftersom det inte finns något blod som kan frälsa); Harry Dean Stantons »blinde« predikant Asa Hawks som bara måste vara förlagan för hans profet i Big Love – hans falska ord träffar med samma oroväckande blandning av sötma och beskhet här som där. Och så Hawks dotter, den slampiga Sabbath Lily som vill vara Jungfru Maria och Maria Magdalena.

O’ Connors vision av den besatte Motes – som Huston måste ha förstått med tanke på hur han fick Brad Dourif att spela – är den avgörande nyckeln till tron som något på liv och död. Sällan har en sådan besatthet skildrats så väl på film. Lätt framåtlutad med en uppspärrade ögon som svart kol är han den perfekte helige dåren. Utan att säga för mycket är hans omvändelse också av allra mörkaste, medeltida slag.
Motes relation till Kristus kan sägas göra honom till en senare och mycket mer brutal släkting till prästen i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna – en annan toppfilm i tvivelgenren – Gunnar Björnstrands Tomas (Tvivlaren).

Dourifs spelstil ger – tillsammans med Hustons nästan dokumentärt skakiga åkningar när skådespelaren hastar fram på gatorna – filmen samma skjuts av religiös feber som James Baldwins essäsamling får av sin titel, The Fire Next Time. (Från en gammal gospeldänga: »God gave Noah the rainbow sign/wont be water but fire the next time« som alla Springsteen-fans hört på Bruce Pete Seeger-platta).

Man skulle kunna säga att dessa filmer försöker klä av den organiserade religionens skrud – fabler – för att undersöka tron som finns inunder. Den här brottningen med personliga demoner kan förvisso ta sig många olika uttryck men det är något med just religiös tro som gör det extra spännande. Mycket på grund av just skruden, religionens språk och motiv är ofta både vackra och slagkraftiga – som i gospelcitatet ovan – på ett sätt som inte ens kommunismen var i närheten av.

Men lockelsen ligger i att nå personen. Det är just därför som uttrycket Dourif har till slutscenerna är så bra: hans sätt att visa sin tro ligger i hans entonighet. Som det står i den medföljande essän till filmen – det är detta som är Gud.

Att Huston var precis rätt person för att filma svåråtkomliga mänskliga tillstånd visade han om och om igen i sin karriär. Hustons sista film blev passande nog The Dead, den avslutande delen i James Joyces Dubliners, som knappast kan anklagas för att vara någon actiontext. Och innan dess, fem år efter Wise Blood, filmade han en annan »ofilmbar« bok, Malcolm Lowrys Under vulkanen, om en brittisk konsul i Mexiko som filmen igenom är dödligt full (ja, det är helt enkelt en bra Leaving Las Vegas).

Men det är Wise Blood som framstår som den större och intressantare filmen. För flaskans demoner är i slutändan bara tragiska, medan religionens är fascinerande just för att de kan vara så mycket på en och samma gång: tro och tvivel, hopp och förtvivlan, frälsning och fall, himmel och helvete.

Och det är precis denna antaget irrationella blandning som gör religionen – tron – så svårförståelig och skrämmande för dem som inte tror, men så alldeles utmärkt för berättande i film och teve.

[2009-06-10 10:02]
Agneta

Min absoluta favoritfilm i religionsgenren är Antonia Birds Priest med den fantastiske Linus Roach i huvudrollen.Där kan man tala om existentiell ångest och förtvivlan.

[2009-06-10 10:09]
Kjell

Och jag som HATAR Priest, en av ytligaste, mest överskattade filmer jag sett (i relation till kritikerstatus). Extremt schabloniserad, enigt min humbla mening. Men den kom i en period då svenska filmkritiker sviktade som mest, dvs var som mest obenägna att identifiera norm-fundamentalistiska klyschfilmer om de kom från Frankrike eller England. Den och nämnda Leaving Las Vegas är två av de filmer där kritikerkonsensus är som avlägsnast från min känsla och åsikt.

[2009-06-10 11:36]
Martin

Välförtjänt hyllning, Hynek! Tycker Wise Blood är fantastisk, klart Brad Dourifs främsta prestation i en lång karriär fylld av minnesvärda och knepiga rolltolkningar.

Jag är så glad över att filmen äntligen kommit ut på DVD, min andra-tredjehandskopierade VHS börjar se ganska blaskig ut…

[2009-06-10 11:41]
markus

Hm. Jag tycker nog Motes heliga galenskap gick lite väl fort brant utför. Har inte läst boken dock.

[2009-06-10 12:39]
San

Rescue Me är nog min absoluta favorit just nu, men jag väntar med att börja kolla den här säsongen till efter sommaren.

[2009-06-10 12:47]
Kjell

Tänk på att det är 22 avsnitt, San… har just lämnat en Rescue Me-hyllning till annan tidning, skriver inom kort om nya sessen här också.

[2009-06-10 12:54]
San

Jag vet, men vill inte ha ett fyra veckors uppehåll mitt i allt. Förra säsongens bästa scen spelas dock upp i huvudet, familjen Gavin har en dubbel intervention för Maggie och Teddy, var på Maggie glatt svarar ”Box me up and ship me to rehab!” och sen säger ”We got enough drunks here to start our own AA meeting”

[2009-06-10 13:27]
Hynek

Martin: Och så fin är den i sin nya dvd-skrud!

markus: Nog går det brant utför, fast frågan är väl snarare om det inte redan är rätt kört från början med Motes. »Helig galenskap« är väl knappast ett särskilt friskt tillstånd till att börja med.

[2009-06-10 13:42]
Andy

Någon som spanat in Bill Mahers Religulous som Larry Charles har regisserat?

[2009-06-10 14:02]
Kjell

Religulous är väldigt underhållande, men når förstås inga redan frälsta, om uttrycket tillåts. Vilket är synd, för avslutaren är en riktig rysare – när Maher går igenom att myten om Jesus, och nästan alla dess beståndsdelar, går igen i mängder av religioner och kulturer, men att dessa andra Jesus-inkarationer legat före den kristna varianten i tiden. Om Jesus som verklig människa existerat så är nästan allt som omgärdar honom i kristendomen lånade myter från andra håll.

[2009-06-10 15:41]
Emma

Wise blood beställd, blev hemskt nyfiken efter läsningen!
(Sedan, en annan grej: både här och i din Terminator Salvation-recension skriver du om John Connor som frälsaren. Jag gjorde en helt annan tolkning: att det är Sam Worthingtons figur som blir frälst – och att då varken Connor eller Gud är särskilt inblandad.)
Nu, stoppa in Ordet i spelaren.

[2009-06-10 15:45]
Hynek

Emma: Ja, det finns utrymme för att tolka Sam som frälsaren i den här filmen eftersom det i slutändan är han som offrar sig. Men sett i relation till de andra filmerna är det ju Connors som så skall vara frälsaren. Ren feghet att inte offra honom antar jag.

[2009-06-10 16:12]
Emma

Om man ser frälsaren som den som ger evigt liv gissar jag att man också kan se Helena Bonham Carter och techföretaget som Frälsaren.

[2009-06-10 19:36]
Hynek

Okej. Förstås. Men jag menade Jesusfiguren, frälsaren. Det var därför jag kopplade det till de tidigare filmerna, och maskinerna som är ute efter det ofödda – och senare det födda – barnet.

[2009-06-10 21:04]
Ett senkommet länktips « Hbls kulturblogg

[…] missat bloggen Weird Science, där jag också medverkar som skribent? Hynek Pallas resonemang om religion och film är ett typiskt exempel på vilken lysande sajt WS är när den är som bäst – det är sällan […]

[2009-06-10 22:16]
Andreas

Eh… ”man kan knappast påstå att Lars von Trier lämnar något utrymme för tvivel om Guds icke-existens”. Det är väl ändå ganska allmänt känt att von Trier är katolik, eller?

[2009-06-11 09:33]
Hynek

Han må påstå att han är Gud reinkarnerad, det går knappast att skönja en klassisk gudatro i den här filmen. Och som jag har skrivit och sagt förut, så tycker jag inte nödvändigtvis att upphovsmannens tro/åsikter/påståenden utanför filmens ram hjälper vid en läsning av verket.

Men von trier svamlar fö en del om sin katolicism i presstexten till filmen. Så om man skulle pröva att göra en katolsk läsning av filmen – Edens lustgård och allt detta – så får man en omvänd skapelseberättelse. Death match Genesis, skulle filmen kunna heta. Ett förgörande istället för ett livgivande. Det förklarar inte riktigt att det är kvinnosläktet som blir räddat på slutet om man inte anlägger en oerhört pervers tolkning på filmen: istället för att Adam skapar Eva av sitt revben, så måste han förgöra Eva för att frigöra kvinnosläktet från ondska.

Ja, så det är väl det som är filmens ”antichrist” – men borde vara anti-God, men det har inte samma klang.

[2009-06-11 16:13]
Henrik

Andreas: I en intervju i senaste Vi påstår sig von Trier vara ateist sen tonåren.

[2010-01-18 10:36]
Daniel

Ja, vad von Trier säger i media kanske man inte kan lita alltför mycket på? Ateist sedan tonåren går inte ihop med vad han sagt tidigare. Och det känns väl ganska von Trier – att skoja med media. Ingen vet vad han egentligen tror/tycker. Ang. Antichrist och ”omvänd skapelseberättelse” så var det väl just något sådant von Trier pratade om i början. Antichrist har ju varit på gång i ett antal år. Han sa ungefär: jag vill göra en film om hur det såg ut om djävulen skapat världen och inte gud. Nu behöver ju detta dock inte betyda att filmen sedan blev vad han från början tänkt sig. Wiseblood har jag missat! Men att omnämnas i samma text som Min vän Balthazar och Ordet skulle liksom räcka för att fånga mitt intresse.