Weird Science
Tvångsbeskatta filmbranschen!

2009-10-07  

SFIFör en dryg månad sedan publicerade Jon Asp en intressant och aktuell artikel om situationen i den svenska filmen, en artikel som ligger på nätet med ett svar från Svenska Filminstitutets VD Cissi Elwin Frenkel.

Som Elwin Frenkel påpekar i sitt svar så förekommer det vad hon kallar för felaktigheter i artikeln, och det är just detta påstående jag skulle vilja belysa lite eftersom det säger en hel del om den märkliga situation svensk film befinner sig i.

Asp har förstås rätt i oerhört mycket av det han skriver, och hans resonemang är väldigt bra hela vägen. Det är en smått underlig situation när de bästa svenska filmerna – som institutet så gärna skryter med – är de som på pappret görs med hårdast motstånd från systemet.

Enkelt uttryckt: Det är de filmerna som det snackas om när jag går på industrimingel på utländska festivaler, och som ser till att det finns ett internationellt sökljus på svensk film. Medan filmer som Sommaren med Göran och M********m-trilogin smörjer systemets finansiella hjul.

Att de intressantaste »nationella« filmerna syns mer på internationella festivaler än på inhemska biografer är en situation som är snarlik den i många andra länder – men då uppstår ju frågan om vad det »unika« svenska filmsystem vi har egentligen är till för.

Men samtidigt är det faktiskt fel att, som jag gör ovan, påstå att dessa filmer görs med hårdast motstånd från systemet. Jag borde skriva att de görs på grund av ett välvilligt systemfel, och det är tyvärr nästan lika problematiskt.

Så här sa Ruben Östlund och Erik Hemmendorff när jag intervjuade dem för en bok i vintras:

»Har det svenska filmsystemet ändrats sedan ni gick ut skolan?

Ruben: Det fanns de som gick ut skolan då som tycker att det är lika hopplöst i dag. Men det är ju ett oerhört generöst system om man ser på andra länder.

Det finns ju saker som är bra i Sverige som man försöker vinkla som att de är dåliga.

Attityden till filmproduktion ser nog väldigt lika ut över stora delar av välden. Och konventionerna står inte bara Filminstitutet för, utan främst utövarna som tror att det måste gå till på ett visst vis. Men när man kommer och visar att man kan ge trygghet på ett annat sätt i sin produktion, då är ju Filminstitutet väldigt tillmötesgående.

Erik: De som har varit mest negativa är inte de som är på beslutsnivå – de säger inte att det inte går utan ville veta hur vi tänker. Det är i mellanskiktet som problemen uppstår: andra producenter och regissörer som säger ‚Ä∫det går inte‚Äπ, ‚Ä∫branschen tillåter inte det‚Äπ.

Då undrar ju vi vilka som är branschen? Du skulle ha hört hur det lät när vi pratade om Gitarrmongot. Alla hänvisade till ‚Ä∫branschen tillåter inte‚Äπ men uteslöt sig själva. Det var inte greppbart. Men när konsulenten kom till Göteborg, såg Gitarrmongot i klipprummet, och den var igångsatt, så tog hon beslutet på det. Det var väl modigt av henne antar jag. Men det var inget motstånd från hennes sida.

Sedan har vi såklart haft motstånd också, inte minst på De Ofrivilliga.

Ni arbetar ju mycket med bildberättande och inte dialogdrivna filmer. Måste man ha ett manus i dag när man söker pengar?

Ruben: Med De ofrivilliga sökte vi pengar från Filminstitutet med en filmad sekvens och ett kort synopsis. Så man kan nog kringgå manusregeln. Men det är få som förstår det. Men så fort man bryter konventioner då är det väldigt viktigt att visa att man kan göra det man säger sig kunna göra, att man har backning för det.«

Att Plattform, liksom Fasad och vissa andra, får mycket mindre pengar till sina produktioner, och förmodligen jobbar mycket mer gratis än folk i svenska storproduktioner är en sak. Jämfört med sina europeiska indie-kollegor befinner de sig än så länge i en väldigt bra situation. Lärdomen är att det går att utmana konventionerna – och det är vad filmare som Plattform och Fasad har gjort.

Men häri ligger ett litet aber: saken är den att filmer som Man tänker sitt – som Elwin Frenkel stolt förklarar att man har varit med och stött – inte fick stöd förrän till post-produktionen. Om det var ett medvetet val från regissörerna och producenten, för att skapa ett oberoende till exempel, låter jag vara osagt.

Poängen är att vi nu har ett system som inte ligger i samklang med samtidens filmskapande. I praktiken går det i dag att komma rätt så långt på utvecklingsbidrag (som inte är offentliga på samma sätt som produktionsstöden) när man gör en långfilm – och om jag inte misstar mig så kom dessa i fallet Man tänker sitt dessutom inte från SFI utan från Film i Halland.

Skulle man skärskåda fler små produktioner skulle man antagligen se att regionaliseringen betytt mycket mer än SFI för att backa upp talangerna på väg upp.

Jag skulle vilja påstå att det enda korrekta i Elwin Frenkels svar rör Flickan; jag tror att det är en film som fick några extra miljoner för att verkligen kunna nå upp till de föreställningar som SFI har om kvalitet i dag – att kunna bli genomarbetad.

Hur som helst: I stort har Asp rätt och Elwin Frenkel fel. De riktlinjer¬† som »det nya SFI« har på pappret¬† gynnar inte filmer som Man tänker sitt eller Plattforms tidigare produktioner. Den uttalade politiken lockar knappast unga oberoende filmare att söka produktionsstöd heller, och det är det allra största problemet.

Förhoppningen blir då att fler filmare ändå ser att det går att tvinga filmer igenom systemet, men det är väl knappast något som filmskolorna lär ut. Precis som flera röster säger i artikeln måste de reformeras – tänka om, tänka nytt.

I slutändan blir det på många sätt svårt att försvara det slags system som dagens SFI på pappret står för eftersom det börjar kännas verklighetsfrämmande. Och det är att göra sig vidöppen för kritik från dem som helt vill avskaffa en bra statlig filmpolitik.

Men nu står vi alltså inför en förlängning av filmavtalet, en förlängning som med största sannolikhet inte innebär några större nyheter. Och vi som verkligen vill ha en statlig filmpolitik som gynnar ett nytt slags filmskapande, som peppar dem som vill ge sig in på filmens bana – vi sliter håret och undrar hur man ska gå tillväga.

Göran Olsson skrev en krönika med vettiga idéer tidigare i år, men annars är det mer gnäll än konkreta förslag som gäller när den här frågan kommer upp.

Nyss hemkommen från två dygn i Warszawas filmvärld kan jag i alla fall tillägga att det faktiskt finns nya statliga initiativ där ute i världen som jag hoppas att utredarna har tittat på.

I Polen har man sedan 2004 en filmlag som innebär att alla som sysslar med film – från distributörer till dvd-uthyrare – betalar 1, 5 procent av sin omsättning (innan skatt) till ett filminstitut. Det ger ungefär 40 miljoner Euro årligen. Det polska filminstitutet kan sedan finansiera filmer med upp till 50 procent av budgeten, men – och det här gillar jag – debutfilmer kan finansieras med upp till 90 procent.

Lagen är förberedd för att driva in den här summan från alla som sysslar med film, även framtida nätleverantörer, och det finns inga tidsbestämda filmavtal. Institutet har alltså samma oberoende från regeringsskiften och deras böljande kulturintressen (något som har varit ett svårt problem i Polen) men är befriad från lynniga avhopp.

Jag har väldigt svårt att se att vår kulturhatande mörkblå regering skulle ta i en sådan idé ens med tång – tvångsbeskatta näringslivet!? – men för mig klingar den ljuvt: om man nu ska ha en statlig filmpolitik så tycker jag att man ska våga löpa linan ut.

[2009-10-07 11:15]
Hynek

Här ligger lite vidare funderingar och en kommentar till Helmersons inlägg i dagens Expressen.
http://hynek-pallas.blogspot.com/2009/10/mer-filmpolitik-och-mer-lar-det-bli.html

Min WS-kollega Emma kommenterade också frågan om Man tänker sitt, hon tror också att det var ett medvetet beslut från filmskaparnas sida att inte söka produktionsbidrag. Det är antagligen så. Men det väcker en annan misstanke som jag har hört en del om: vilken roll anser dagens konsulenter att de har? Hur mycket lägger de sig i en produktion de har okejat under tiden. Anser de att de är ”producenter”? Jag har hört gluttas lite sådant, och märker det även mellan raderna på det Runge skrev om Olin och Simon och ekarna. Om det är så, då är situationen ännu alvarligare: konsulenter ska ge pengar, och sedan ska det det vara händerna på täcket. Annars skrämmer man nog än mer bort dem sokm vill jobba på nya sätt, söka sina nya vägar.
Någon som nyligen jobbat i en produktion och vill kommentera den här saken?

[2009-10-07 11:46]
Hynek

Svegfors om några av de förslag som kommer att finnas i utredningen: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article5917431.ab

Inlägg om vad som hände med jämnställdheten:
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article5917892.ab

[2009-10-07 13:19]
Hynek

Nu har jag snabbläst sammanfattningen i utredningen och tycker att många av idéerna ser goda ut. Andra fönster än biografen, check, stödja utvecklingen av nya vägar inom filmen, check, digitaliseringen, check, låta filmindustrin sköta sitt antipiratkrig utan SFI-pengar, CHECK, mer film och rörlig bild i skolverksamhet, check (även om det inte faller under institutet så kan de kanske utveckla fler verktyg för sådant), möjligheterna för regissörer och manusförfattare att få stöd utan producent, check, kvalitetsfilmsstöd på importsidan utan krav på biografdistribution, check. Tydligare insyn, check. Sen är det ju mycket som är luddigt- det där med marknadsstödets omvandling – och en del annat som är mindre bra: jämställdhetsmålet borde förtydligas, och vad hände med mångfaldsmålet som fanns i den förra utredningen – redan i inledningen? Och talangutveckling? Och sedan tror jag inte särskilt mycket på finansieringsmodellen, eller att den ens skulle gå igenom. Den polska modellen är i sådana fall lite mer The full Monty. Men under har skett förr.

[2009-10-07 15:42]
Dennis

Det kanske är så att inlägget egentligen borde ha rubriken ”Tvångsbeskatta filmkonsumenter!” Jag kanske inte borde komma och göra saken svårare än vad den givna fördumningen – ”vår kulturhatande mörkblå regering” – påbjuder, men det kan ju vara läge att påpeka att i slutänden är det inte företag som sådana som betalar skatterna. I verkligheten är det ägarna (lägre vinst), arbetarna (lägre löner) eller konsumenterna (högre priser) som får betala, och omsättningsskatter har en tendens att leda till högre priser.

Det är förstås möjligt att regeringen verkligen är kulturhatande, men förmodligen har de större koll på skatteincidens än vad filmvetare har.

[2009-10-07 15:55]
Hynek

Dennis: Vi finansierar redan det svenska filmskapandet och det slår redan mot de priser vi får betala. Frågan är var dessa pengar ska komma ifrån, och hur de ska tas ut. Att det finns aktörer som tjänar pengar på film i Sverige och inte betalar till den gemensamma filmfonden (för att uttrycka det enkelt) är – om man nu ska ha en statlig filmpolitik – rätt korkat. Ett system där man tar några procent även från dvd-aktörerna lär inte göra att vi konsumenter slantar upp mer, utan kan i längden jämna ut bördan på ett mer rättvist sätt.

[2009-10-07 20:27]
Hynek

Nu har jag satt i mig rätt mycket, pratat med andra kloka människor, och kan bara konstatera att det bidde en velig liten tumme. Varför inte kasta försöket till ett avtal överbord om man ändå inte tror på det? Gå fullt ut på det man alltså tror på i den här texten; en direkt statlig finansiering. Se på olika möjligheter och olika modeller till en sådan. Min sammanfattning i inlägget ovan, och förslaget, kunde alltså lika gärna ha skrivits nu.

[2009-10-07 23:04]
Olivier

Intressant med det polska exemplet. Jag kan tillägga följande om ett system jag kan väl. I Frankrike har man haft en statlig filmpolitik sedan andra världskriget och det franska systemet ligger till grund för det svenska, då Schein inspirerades av det – med den lilla skillnaden att det svenska bygger på ett frivilligt avtal. Grunden är den 10%-iga biobiljettavgiften som går till filmfonden. Fonden förvaltas av CNC som delar ut stöd av olika slag. I takt med att nya visningsformer har tillkommit så har franska staten, under branschens påtryckning, byggt ut filmfonden och lagt till nya skatter som pumpar in pengar till fonden: skatt på videoband, DVD, skatt på tv-kanalernas omsättning… Så att alla som visar film ska bidra till fonden – som bidra till att producera nya filmer. I Frankrike råder det stor politisk enighet om filmpolitik och synen på film som kulturell yttring, så ingen tänker ens att filmpolitiken är ”statlig”. Sedan finns det samma eviga debatt som i Sverige om vilka filmer som får selektivt stöd, hur berättigad det är att skattepengar ska gå till intellektuella filmer som inte tilltalar den breda massan osv. Roligt och oväntat att Svegfors till slut brutit tabun om den statliga filmpolitiken. Ironiskt att det kommer nu från högerregeringens utredare när den fd vänsterpartistiska kulturministern Ulvskog betraktade statlig filmpolitik mera enbart som en hotbild…

[2009-10-07 23:11]
Hynek

Olivier: Tack. Och polackerna har förstås stulit en stor del av bygget från fransmännen.

[2009-10-07 23:18]
Olivier

Tycker f ö att kritiken mot SFI i artikeln är delvis lite obefogad. Jämfört med de flesta andra länder så är SFIs system extremt flexibelt och öppet, och därmed redan rätt så anpassad till de nya produktionsvillkoren. I många länder, som återigen Frankrike, är stödsystemet helt manusbaserad, då beslutet tas av kommissioner utifrån ett manus. Sedan är reglerna mycket rigida, förhandsstöd kan inte tilldelas om filmen har börjat spelas in, osv. Fördelen med konsulentsystemet är just dess flexibilitet, att man kan presentera sitt projekt som en helhet, att någon kan få lov om stöd utan ett helt manus (som Ruben berättar det), att en annan kan komma med en filmad men inte helt klippt film och få stöd om man åstadkommit något briljant på egen hand, osv. Visst kan man alltid förbättra systemet och man ska sträva efter det, men förbättringen som artikeln verkar efterlysa är att man ska kunna få stöd även om man gör film utanför de klassiska produktionsvillkoren – men det funkar tydligen redan idag, av artikeln att döma!

[2009-10-08 08:20]
Hynek

Att det fungerar för vissa är ställt utom tvivel. Jag skulle tro att man kan se en ännu större flexibilitet på dokumentärfilmens område.

Det jag ser som problemet är att detta knappast kan kallas för SFIs policy – utåt. Jag har visserligen suttit på diskussioner där man velat antyda att detta är en del av en strategi, men från regissörer – och utåt från SFI – hör jag något annat. Självfallet kan det inte BARA vara SFIs uppgift att stimulera nyskapande – det måste finnas motstånd, man måste utveckla tankar i reaktion mot något också – men jag tycker att de tar på mig sig märkligt mycket kredd för saker som sker. Jag skulle mycket hellre se att de aktivt satsade på Rookieprojekt, aktivt visade sig intresserade av nya arbetsformer osv. Så att det inte bara var de hårdast ihärdiga grabbgängen som nådde ända fram (även om man nog får påstå att det är personerna bakom Dirty Diaries som har nått längst när det gäller att utmana konventioner för vad det är man kan få pengar till från SFI, fast det rörde sig om mycket mindre pengar).

Att det inte är ett system med lika rigid byråkrati som i Frankrike ska vi vara glada för, samtidigt som utrymme för nyskapande inom den franska filmen finns eftersom det görs så förbannat mycket film.

Det jag är mest rädd för nu, det är att den mjäkiga signal som har skickats om en statlig filmpolitik nu gör att ingen behöver ta den på allvar. Och Reaktionerna från biografägarförbundet var naturligtvis väntade och självklara. Vad ska de annars säga?

[2009-10-08 10:07]
Olivier

Håller helt och hållet med dig. Visst borde SFI fortsätta hitta på nya former att satsa på ung innovativ film. Finns många intressanta förebilder som New Danish Screen. Viktigt nu är att debatten kommer igång, som du skriver. En viktig aspekt i det hela är SFIs roll i en statlig filmpolitik. Idag har SFI för lite marginal för egenbestämmande, de får bara administrera riktlinjer som spikats i filmavtalet, som är sprunget ur urvattnade kompromisser. SFI borde rimligen få utökat bestämmanderätt för att kunna fördela pengapotten och hitta på nya stödformer. Det är dem som är i ständig kontakt med branschen och har bäst gehör. Då får branschen en riktig bollplank och bättre förutsättningar att förbättra systemet på ett löpande och fruktbart sätt. Om filmpolitiken ska styras från Departementet och SFI bara får administrera den, då missar vi hela poängen igen.

[2009-10-08 10:40]
Dennis

Hynek: En breddning av basen är en sak, problemet här är att det inte nödvändigtvis är de som påstås betala är de som faktiskt gör det. Ett klassiskt exempel här är arbetsgivaravgifter, det låter som att det är arbetsgivaren som betalar men i själva verket är det arbetarna som får avstå från en del av lönen.

Med andra ord finns det väldigt lite utrymme för önsketänkande om att bara man lägger en skatt på filmbranschen så är det också branschen som betalar. Själv ser jag ingen anledning till varför kostnaden för denna skatt skulle falla på ägarna eller de som arbetar på företagen, utan att det är rimligt att anta priset kommer att öka och konsumenterna får stå för notan. Detta har alltså mycket lite med vad som anses vara rättvist att göra.

[2009-10-08 11:20]
Jacob

Dennis: Du kanske vill fundera lite över de antaganden som ”i själva verket” förutsätter. Kan du komma på något exempel där sänkta arbetsgivaravgifter inneburit motsvarande höjning av lönen för arbetarna?

[2009-10-08 12:33]
Hynek

Olivier: Japp, jag har tjatat om en svensk NDS länge.

Dennis: Alltså, antingen är man för att vi på ett eller annat sätt betalar för en statlig filmpolitik, för att vi tycker att det är viktigt att vi gör film i Sverige, och att denna film även kan innehålla verk som inte har möjlighet att överleva kommersiellt. Eller så är man det inte. I det första fallet så är det självklart att vi alla får vara med och betala – via konsumtionen av biobiljetter, men också dvder, eller filmer online – men min poäng är att jag inte vill att denna summa ska gå till finansdepartementet (alltså via moms) utan tas av omsättningen och gå till ett institut. Dessutom tror jag att man på detta sätt kan komma undan en höjning av av momsen till 25 procent, eftersom dvd-branschen kunde få lägre moms + en avgift som ändå skulle innebära att man hamnade under 25 procent. På så vis skulle det inte finnas ett argument för att höja priset i konsumentled. Vilket inte innebär att det inte skulle ske ändå.

[2009-10-08 15:10]
Dennis

Jacob: Du vill ha anekdoter? Tråkigt nog är arbetsmarknaden och den ekonomisk politiken lite mer komplicerade än så, generella sänkningar av arbetsgivaravgiften är ovanliga och att de dessutom skulle matchas exakt med löneförhandlingar är inte realistiskt. I stället är det en process som sker under längre tid. Du får i stället nöja dig med att en ganska så enig ekonomkår nog skulle säga att en generell sänkning av arbetsgivaravgiften leder till ökade lönekrav (se t.ex. Holmlund och Kolm, däremot säger Åsa Hansson i en rapport framtagen åt Svenskt Näringsliv att det inte ger ökade löner utan ökad sysselsättning).

Men nu är vi förstås hopplöst off topic.

Hynek: Jag förstår inte hur din omsättningsskatt (ordet moms kommer förstås från mervärdesomsättningskatt, efterföljaren till allmän omsättningskatt och föregångare till dagens mervärdesskatt) inte skulle hamna på konsumenten. Företagen får en extra skatt, och de vill förstås låta någon annan betala denna så gott det går. Konsumenterna är för min del ett hett tips. Storleken på den vanliga momsen och extraskatten är inte så relevanta här.

Jag vet inte hur det ser ut i Polen, men i Sverige är alla skatter fiskala och de passerar finansdepartementet vare sig man vill det eller inte. När trängselskatten infördes så lovades det en massa om vad pengarna skulle gå till, men det var i bästa fall förhoppningar. För min del så anser jag att det bästa vore om Stockholm kunde få ta ut en trängselavgift och sedan själva bestämma vad de ska göra med pengarna, men det strider mot grundlagen (parkeringsavgifter lever på en högst bräcklig grund).

Det går förstås önska sig detta ändå, önskningar kostar inget. Men innan man identifierat svårigheterna kanske man ska hålla invektiven för sig själv.

[2009-10-08 15:50]
Hynek

Nej, den summa som i Polen går till institutet tas innan momsen och ligger på 1, 5%. Om momsen inte höjs till 25%, och om dvd-momsen sänks, och avgiften till ett eventuellt institut tas ut innan – och ser till att summan som helhet hamnar under 25% – så borde det inte drabba konsumenten lika mycket som en höjning till 25%.

[2009-10-08 16:21]
Jacob

Dennis: Anekdoter? Tja, om det är vad du vill kalla empiri. Har till exempel den sänkta arbetsgivaravgiften för unga inneburit ökade löner i denna åldersgrupp? Allt jag ville var att ifrågasätta ditt självklara ”i själva verket”. Som du mycket riktigt skriver: ”Tråkigt nog är arbetsmarknaden och den ekonomisk politiken lite mer komplicerade än så.”

Och ja, vi är lite off-topic. Dock är argumentet ”sänk arbetsgivaravgiften för filmbranschen!” väldigt vanligt i en falang av SFI-kritiker, så helt ovidkommande är det kanske ändå inte…

[2009-10-08 18:47]
Dennis

Hynek: Men det är likväl konsumenten som får betala denna skatt, alldeles oavsett om vad du gör för förändringar i övrigt.

Jacob: I mitt svar var jag ganska noga med att skriva att det var en generell sänkning som gav ökade löner. Det var inte utan anledning, eftersom just de selektiva sänkningarna (t.ex. för ungdomar) snarare syftar till öka sysselsättningen inom den gruppen (därmed inte sagt att det inte blir en effekt på lönen, men sysselsättningseffekten är större).

[2009-10-08 19:24]
Hynek

Dennis: Ja, men om du helt är emot en film som finansieras via staten – från oss konsumenter/skattebetelare – så förstår jag inte riktigt varför du överhuvudtaget diskuterar detaljfrågor. Men upplys mig gärna om hur du tror att ett helt privatfinansierat filmlandskap skulle se ut.

[2009-10-10 01:25]
Micke

I ett lite vidare perspektiv vore det nog intressant att fundera på just ”arbetsgivaravgiftens” hämmande effekt på alla slags kulturyttringar – just eftersom de till största delen består av mänskligt arbete.

Dagens skattesystem är ju en effekt av det tidiga 1900-talets politiska ambitioner att knäcka ineffektiva småföretag och gynna storskalig rationalisering och industrialisering (hårt uttryckt, men så var det och så har det fungerat. Klockrent). Skattesystemet gynnar produktion med mer maskiner (= ren, avdragsgill investering, minskade lönekostnader & arbetsgivaravgifter) och missgynnar manuellt arbete.

Som Sven Lindqvist påpekade redan under 80-talsdebatten mot Assar Lindbeck så går det hyfsat lätt att rationalisera tillverkning av skruv, men inte lika lätt att rationalisera ekonomiprofessorers undervisning, symfoniorkestrars konserterande, teater, skrivande, musikskapande – eller filmproduktion. (Och för den delen vård, omsorg, skola etc)

Jovisst, kamera- och redigeringstekniken har förbilligats. Men den huvuddel av filmproduktion som är mänskligt arbete blir bara dyrare. Om filmarbetarna ska få löner de kan leva på.

Somliga menar att framtiden för ett ”postindustriellt” samhälle som Sverige är tjänsteproduktion. Som film och musik. Men skattesystemet är verkligen inte anpassat för något sådant. Att förändra det i grunden vore nog mer långsiktigt betydelsefullt än att tweaka filmavtalet. Hur angeläget det senare än är.

Å andra sidan lär ingen våga ta tag i den pucken. Lätt blir det inte.

[2009-10-21 15:35]
Jonas

Vad Dennis säger är såklart en detaljfråga, men samtidigt en viktig poäng, alla som har någon form av ekonomisk utbildning vet även att detta faktum är självklart att räkna med.. F.ö. ser jag inte varför konsumenter ska tvingas betala för något man inte har något intresse av..

[2011-10-12 11:57]
Nej, strängt taget | FLM

[…] förra veckans Kino där utredningen avhandlades och så Hynek Pallas som har tagit på sig ett uppdrag granskning av […]