Weird Science
Det europeiska järnbandet

2009-10-22  

dogtooth1Hade den här texten publicerats i gammelmedia skulle den ha inletts med raden »riv ut och spara« i stället för nyspråkets spoilervarning. Båda gäller.

Detta skulle handla om relationen mellan den grekiska filmen Dogtooth – som visas på Stockholms filmfestival om ungefär en månad – och diktaturens natur som Hannah Arendt beskrev den i boken Totalitarismens ursprung.

Jag hade tänkt hålla en koncis linje, börja någonstans hösten 2009, ge en ögonblicksbild från murens fall för 20 år sedan och sedan nysta garnet mellan metaforerna i Yorgos Lanthimos Dogtooth och Arendts knivskarpa analyser. Det slutade som det alltid gör när jag närmar mig det här ämnet: jag följer garnet och hamnar i hjärtat.

För det har ju att göra med den här hösten, nu när jag sysselsätter mig med tanken på dessa magiska datum mer än någonsin: 9 november 1989; 19 november 1989.

Om det som skedde däremellan var tio dagar som skakade världen så är det inget mot vad de, och den efterföljande tiden, gjorde med mitt liv, mitt språk och min världsbild.

Om jag inte förstod vikten av det då – jag var 14 år gammal – så har kombinationen av den Stora historieskrivningen och min historieskrivning kommit att tälja fram det som narrativet i mitt vuxenliv.

Prag89Händelserna hösten 1989 är förstås inte »viktigare« för mig 20 år senare än de var 11 eller 18 år efter murens fall. Men när nyhetsbilderna av berlinare som slår sig igenom muren eller Pragbor som skramlar med nyckelknippor på Václavplatsen – bilder som ger mig rysningar och alltid rör mig till tårar – förekommer allt mer frekvent är det omöjligt att inte drabbas hårdare och reflektera allt mer intensivt över vad det betydde för mig och för min familj.

Mina föräldrar var dissidenter i Tjeckoslovakien och tillhörde de första signatärerna av Charta 77. Regimen slog ner hårt på deras krets; valet stod mellan fängelse för dem och barnhem för mig, eller exil. Eftersom den tjeckoslovakiska oppositionen i slutet av 1970-talet var minimal – resultatet av vad som kallades för en Normalisering efter händelserna 1968 – var det en enkel match för regimen att försöka kuva motståndet på det här viset.

I början av oktober vad det 32 år sedan mina föräldrar och jag satte oss på ett tåg och lämnade Prag för Stockholm, och vidare till Uppsala. Kort därefter föddes min lillasyster.

Jag växte under de första åren upp i en språklig kokong som utgjordes av vår lilla familj och en, i Uppsala, mycket liten krets tjeckiskspråkiga vänner. Tilliten till andra tjecker i exil var inte alltid den bästa, och när arkiven öppnades efter 1989 visade det sig att det fanns fog för detta – de tjeckiska och sovjetiska säkerhetstjänsterna försåg sig med information för alla tänkbara situationer och mina föräldrar hörde till högriskgruppen.

För snart upptog mina föräldrar sina aktiviteter i exil. Med hjälp av svenska maoister – en annan och rätt underbar historia – spelades svartlistade tjeckoslovakiska musiker in i Prag, tejperna smugglades ut och skivor pressades på det nystartade skivbolaget ≈†afrán, för att smugglas in i landet igen eller spridas i det internationella exilnätverket. I Paris trycktes CIA-finansierade utsmugglade samizdatskrifter i storupplagor (fast det där med finansieringen förstod man långt senare), i Toronto publicerades exilförfattare och allting cirkulerade bland exilgrupperna.

När andra barn sålde jultidningar paketerade jag lp-skivor med tjeckiska och polska vissångare eller diktuppläsningar av den nytillträdde påven – mot en betalning som bestod av skivor som låg lite mer i linje med min smak, som Twisted Sisters.

Vårt språk är centralt för vår identitet – något som är kärnan i Dogtooth, och lugn, jag ska snart komma dit – men det är inget man behöver reflektera över särskilt ofta om alla omkring en pratar samma språk. Vi pratade tjeckiska hemma i vår lägenhet. De första åren omgivna av en myriad språk i Uppsalas första invandrarhållplats, Gottsunda. Senare omgivna av svenska akademikerfamiljer i Eriksberg.

När jag och syrran började i skolan pratade vi snart uteslutande svenska med varandra och till våra föräldrar, som klokt nog svarade på tjeckiska. Jag började hata hemspråksundervisningen. En gång flydde jag barfota, mitt i vintern, genom mitt sovrumsfönster när lärarinnan kom hem till oss, och gömde mig i en trappuppgång i flera timmar. (Mitt livslånga hatkärleksförhållande till OLWs dillchips kommer av att hon mutade mig till lektionerna med dem).

Om tjeckiskan i allt högre grad kom att bli ett slags hemligt nyttospråk – vi tog till det när inte kompisarna skulle förstå något pinigt eller när vi ville vädja om något till mamma och pappa – så förändrades det i ett slag efter murens fall. Plötsligt fanns det ett helt land där folk pratade språket, inte bara någon enstaka släkting eller exilant på besök.

Det var som att stappla ut i en helt ny verklighet. Min systers tjeckiska meningsbyggnad följde den svenska, men hon hade perfekt uttal och bra ordförråd. Folk tittade märkligt på oss när vi handlade lådvis med godis – barnbidraget vi hade motsvarade sisådär en månadslön i Prag 1990 – på vårt lustiga språk.

Många av dem som hade levt i exilen klarade den inte. Det gällde framförallt de ensamma männen, och kanske främst dem som verkade med språket som näring. De blev isolerade i språket och kunde aldrig anpassa sig till sina nya hemländer.

Det kan i de lägena vara lättare att ha familjen som kokong, där man kan bevara spår av det som en gång var, spår av det gamla hemlandet eller i alla fall en egen trygg identitet.

I boken Queer Phenomenology beskriver Sara Ahmed vackert migrationens fundamentala villkor:

»Migration involves reinhabiting the skin: the different impressions of a new landscape, the air, the smells, the sounds, which accumulate like points to create lines, or which accumulate like lines, to create new textures on the surface of the skin. Such spaces ‚Ä∫impress‚Äπ on the body, involving the mark of unfamiliar impressions, which in turn reshapes the body surface.«

Akademisk poesi, visst, men en krass verklighet som inte alla vill utsätta sig för, eller klarar av. (Det är därför jag anser att hela migrationspolitiken – och debatten kring vad migranter eventuellt kostar samhället – är fullständigt snedvriden. Utgångspunkten bör vara att migranter tillhör en social grupp som tagit ett enormt kliv,¬† som i längden förmodligen gör att de är beredda att till exempel arbeta väldigt hårt. Därför måste kortsiktigt fokus vara att på alla sätt och vis hjälpa dem att klara av eventuella trauman, vare sig de beror på saker i hemlandet eller på övergången till en ny värld. Inte att misstänkliggöra dem och göra situationen svårare).

Fem år senare, i Paris, träffar jag en grupp tjeckiska skådespelare och konstnärer. De blir mina första egna tjeckiska vänner. Kanske för att jag träffar dem när jag bor på neutral mark, på en plats som inte hör till mina föräldrar och som inte är Sverige med sitt insocialiserade språk.

Två månader senare pratar jag nästan flytande tjeckiska och har sedan dess pratat tjeckiska med mina föräldrar. Jag flyttar till Prag och börjar leva ett liv i ett nyerövrat språk.

Det låter kanske väl enkelt, men det var det faktiskt. Jag drömde plötsligt på tjeckiska, tänkte på tjeckiska – inlärningsprocessen hade pågått i det undermedvetna i så många år att det var som att öppna en magisk ask. De tjeckiska orden hade andra smaker och klanger och färger för mig än de svenska, andra konnotationer. Det var som att samtidigt upptäcka en glömd värld som funnits inom mig, och ständigt hitta något som var helt nytt i den.

Det är en sensation som kanske har lagt sig något, men tjeckiskan leder fortfarande till helt andra känslocentra i mig än svenskan.

Här någonstans kan jag börja närma mig Dogtooth, och de känslor filmen har väckt i mig. (Här är ännu en spoilervarning på sin plats, det går inte att skriva om Dogtooth utan att avslöja mer än jag tycker att man bör veta när man ser den.)

Dogtooth handlar om en familj där de vuxna barnen, två kvinnor och en man, har växt upp bakom ett dogtoothstängsel, hårt kontrollerade av sin pappa. De har aldrig varit utanför familjens hus eller trädgård, och de lever med föreställningen att katter är människoätande monster. I deras språk har ord helt andra betydelser än de har för oss. Efter att sonen har hört ordet »zombie« från älskarinnan som hans pappa tar med sig till honom en gång i veckan förklarar mamman att det betyder »små gula blommor«.

Exakt hur hårt barnens föreställningsvärld är skapad av föräldrarna och isoleringen förstår vi när ett flygplan passerar ovanför och barnen hoppas att det ramlar ner. När de inte ser kastar mamman in ett litet leksaksplan på gräsmattan och barnen får slåss om det – vinnaren får poäng.

Cineaster kommer glädjas åt att det är film som slutligen sätter äldsta dotterns fantasi i svang. Hon tvingar av älskarinnan två videokassetter, Rocky och Hajen. Det är fantastiskt att se hur hon tolkar det hon har sett. Att vi ganska direkt förstår vad det är hon har sett, utan att ha fått se filmerna själva, är även det viktigt.

Det är lätt att läsa som en metafor för hur Radio Free Europe – finansierat av amerikanska kongressen – pumpade västerländsk populärmusik i etern som man kunde få in öst. Ceausescu såg dem som ett så pass stort hot att han lät Sjakalen spränga deras kontor. (Se den utmärkta rumänska dokumentären Cold Waves av Alexandru Solomon som handlar om detta. Jag inleder en visning i Stockholm den 16 december.)

Lika signifikant är det eventuellt öppna slutet: om dottern när hon väl har tagit sig ut väljer att gå ut i samhället – vad har hon då för chanser att klara sig? Hur långt kommer hon med Hajen och Rocky?

Förmodligen är det min egen bakgrund som gör att jag i det öppna slutet ser alla frågeställningar om hennes möjliga framtid rada upp sig. Som gör att Dogtooth är en film som öppnar sig långt förbi sin egen slutna värld.

För hela idén bakom Dogtooth är genial: varje film innehåller ju möjligheten till ett eget språksystem. De bästa filmerna bygger upp en verklighet som inom ramen för filmen görs helt och hållet trovärdig under de 90 minuter eller så som den håller på. För det mesta reflekterar vi inte över det eftersom själva filmens språk – alltså språk som i talat språk och själva mediets språk– strävar efter att ligga så nära vår egen verklighet som möjligt. Då kan talande robotar eller hästar eller hobbitar göras lika trovärdiga som karaktärer i en neorealistisk halvdokumentär.

Dogtooth tar den här tanken och stänger in språket inom sina snart helt klaustrofobiska ramar, men som en parallell till den verklighet och det språk vi tar för självklart. Jag tror på att barnen tror att flygplanet på gräsmattan är detsamma som flög över deras huvuden nyss; jag tror på att de tror att de inlärda orden – som betyder något annat för mig – betecknar andra saker, om än helt löjliga, för dem.

Språkliga lustifikationer i all ära – jag kan förstå att många kommer att fnissa sig igenom stora delar av Dogtooth. Själv tänkte jag mycket på de situationer jag växte upp i – relationen mellan en språksfär (och dess senare förändringar) och samhället där utanför. Jag var väl tio år när en kompis på frågan vad de skulle göra på kvällen svarade »Vi ska till Eldstaden«. Jag, som hade lärt mig att andra barn hade släktingar på platser med märkliga namn som Järvsö blev rätt förvånad när jag senare samma kväll gick ut på gården och såg vännens familj grilla korv.

Men i botten finns ett gravallvar. Många har – förstås – kopplat Dogtooth till händelser som Fritzl-fallet. Det är naturligtvis allvarliga saker, men vad filmen egentligen handlar om är den totalitära statens natur. Och inte bara om minnet av en tid då Östeuropa befann sig bakom muren, jag ser i filmen andra former av diktaturer i dag, inte minst religiöst fundamentalistiska sådana.

Dogtooth följer mallen som diktatorer har upptejpad över sängen, Skapa konkurrens och därmed misstänksamhet – de socialistiska samhällenas jämlikhet var förstås humbug, det enda systemet lärde folk var att roffa åt sig bäst de kunde när det fanns något att roffa – kontrollera socialt umgänge och samvaro ända ner till den privata sfären; inte bara mediekonsumtionen utan helst också språket och ordens betydelser. Och som alla moderna diktaturer är det den patriarkala härskarlinjen som ska upprätthållas i Dogtooth.

I Totalitarismens ursprung beskrev Arendt hur totalitära samhället systematiskt bryter ner den enskilda människans sociala kontaktnät, söker sig in i den privata sfären och krossar mångfalden bland medborgarna tills de enbart blir massmänniskor. Hon skildrade det som att ett terrorns järnband slås kring individen tills han eller hon, i brist på alla andra möjliga sammanhang, inte har något annat val än att uppgå i partiet, staten – massan.

Få samhällen, om några, var eller är helt totalitära (Arendt var ganska precis kring det, något som ofta glöms bort. Enligt henne var det bara Tyskland under nazismen och Sovjetunionen under delar av Stalins välde som faktiskt kvalificerade sig, om det nu är rätt ord). Om det finns en skala mellan demokrati och totalitär stat så har det alltid funnits utrymmen för fritänkare. Dessa må ha varit få – färre ju större terrorn har varit eller ju mer historiskt ett land har varit isolerat, Nordkorea är ett lysande exempel på båda – men de har visat att det går att göra motstånd, att det går att se och kalla saker vid sitt rätta namn.

Samtidigt så är de språksystem som diktaturerna skapade inget som bryts ner över en natt – jag tror att insikten om detta kanske är större om man ser Dogtooth än om man åker till Prag och julhandlar. I Dogtooth förstår man hur dessa nästan laboratoriska ingrepp i människor i bästa fall kan åtgärdas med år av terapi; den erbjuder oss ett inträde i mikronivåer som det kan ta lång tid att förstå och se i diktaturer och post-diktaturer.

När jag såg filmen tänkte jag på vad jag i dag upplever som det största sveket som västvärlden gjorde gentemot östblocket, att förutsätta att marknadsekonomin skulle vara en automatisk frälsare. Att allt som varit diktatur skulle blåsa bort. Jag minns hur jag läste Timothy Garton Ash skildringar av dissidenterna i öst, hur han på fullt allvar tycktes tro att dessa skulle resa sig som några slags fågel Fenix ur murens aska och skapa friare, renare samhällen – som om dessa personer var obefläckade. Men för att bli så där biblisk som jag älskar att vara – är man döpt i eld så bär man för alltid märket.

Det var västeuropeiska liberalers önskedrömmar projicerade på öst – där dessa västsamhällen hade främjat sig så långt från förståelsen av diktaturer, att de vältrade sig i överflöd och inte kunde se vilken frihet de hade. Nu skulle de minsann få se. Men Václav Havel & Co, hur bra de än var, var likväl produkter av diktaturer. Sådana blir bra galjonsfigurer, men dåliga realpolitiker.

weisse_band_1.2619402.1243236831När jag skriver det här vandrar minnet tillbaka över den europeiska kontinentens historia, som i sig faktiskt förklarar varför vissa delar av kontinenten länge levt i diktaturer. Jag tänker på Michael Hanekes kommande Das weiße Band. Hur Haneke skildrar rötterna till det inferno som skulle drabba Europa under andra världskriget genom att visa den mylla det växte ur. För det finns alltid en mylla, och som Richard Swartz har påpekat någonstans så lärde de socialistiska samhällena ut roffande, och det är roffande som har byggt de fuskbyggen vi i dag ser i Östeuropa.

Vi kan bara hoppas att den högerextremism som växer fram i regionen i dag inte är en del av en pendelrörelse som funnits där sedan långt innan den tid Haneke skildrar; i minnena av samhällen och människor uppväxta på svart pedagogik och svart bröd.

Fler av dissidenterna såg detta, särskilt de som hade levt i exil, men de talade efter murens fall för döva öron i samhällen där endast ett promille faktiskt hade gjort motstånd och resten snabbt lärde sig att glömma och vända kappan efter den nya vinden. Det är inte omöjligt att också detta hade med språket att göra; att saker betydde en sak i det gamla landet, och – mot bakgrund av decennier av demokratisk erfarenhet – något annat för exilanterna. (På ett mycket basalt språkligt plan: än i dag händer det att jag ibland använder svårt arkaisk slang från 1970-talet när jag talar tjeckiska).

Jag har, liksom mina föräldrar, valt att inte leva i Prag – i alla fall inte på heltid. För dem kanske det fortfarande påminner för mycket om det där huset bakom ett högt staket, för mig om ett språk där orden fortfarande och alltför ofta betyder något annat. Konnotationerna går trots allt tillbaka in i en person socialiserad och uppfostrad i ett fritt demokratiskt samhälle – det är som om det där höga staketet fanns kvar i människors medvetande.

Jag tänkte på dottern i Dogtooth, och vad som kanske kommer att hända henne långt efter det att filmen tagit slut. Möjligen är tron på vad hon kan klarar av en fråga om hur långt vi tror på mänsklig anpassning. Jag vet faktiskt inte.

Men jag såg filmen i Toronto, en av västvärldens största vallfärdsorter för migranter, en plats där alla jag mötte kallade sig för Torontobor – och minns hur jag på kvällen efter visningen tittade upp på ansiktena omkring mig och funderade på hur många av dem som en gång kom från något liknande i sina liv.

Det ingav mig en känsla av hopp.

Stockholms filmfestival har ett väldigt bra program i år, men ska ni bara se en enda film – låt det bli Dogtooth, som ofattbart nog inte har svensk distribution.

[2009-10-22 15:18]
Anders

Fantastisk text. Tack så mycket!

[2009-10-22 19:39]
Emma

Visst kan man fnissa sig igenom Dogtooth, också. Det är ju det som gör den så svindlande jävla smart och fantastiskt bra – att den kan symbolisera allt det du skriver om och samtidigt faktiskt också vara rolig. Filmens tema blir ju inte mindre allvarligt för det.

[2009-10-22 19:55]
Få skriver filmanalys… « Hbls kulturblogg

[…] så läsvärt och engagerande som Hynek Pallas på Weird Science. Här skriver han om östblocket och den grekiska filmen Dogtooth. […]

[2009-10-22 23:21]
Jonas

Kanske din bästa text hittills. Den förtjänar ett uppslag i någon av våra stora morgontidningars kulturbilagor.

[2009-10-22 23:34]
Kjell

Jonas, jag håller med dig, inte minst för att Hynek förtjänar pengar för en sådan här stortext, men jag vill ändå bara inflika att WS är långt bättre än Svd och DN.

[2009-10-23 01:06]
Martin

Wow, liksom!
Hynek, jag respekterar din – mycket personliga och utförliga – reaktion på Dogtooth. Uppenbarligen har filmen fungerat som en alla madeleinekakors moder för dig. Men håller verkligen filmen streck för din, kanske något överlastade, analys? Själv betraktar jag filmen ett tämligen anemiskt exempel på europeisk art house, ”a film that spawned a thousand B-uppsatser”, så att säga. Att språk kan vara en förtryckarmekanism var ju redan Orwell inne på i ”1984”.
Din torontoupplevlse delar jag dock till 100%. Ingen frågar här efter efter ursprung. ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna.”, vare sig på på lunchhaket eller i bokhandeln.
Xavier Dolon och ”I killed my mother”, däremot. Vad skall man säga? Själv drabbades jag av tredje gradens gåshud när jag såg filmen för första gången. Killen är tjugo år och ett satans geni! Ens eget liv känns som förspillt i jämförelse. Fan, fan, fan!

Peace, Love and Understanding
Martin

PS GIGANTE på Stockholm Film Festival is kind of cute!

[2009-10-23 09:12]
Per

Mycket fin text, Hynek!

[2009-10-23 13:06]
Hynek

Tack Tack. Emma: Ja, och jag hittade inte riktigt rätt ton i texten (eller så ville jag helt enkelt gå igenom HELA filmen) för att ta upp hur väl den trampar mellan humor – avsiktlig och oavsiktlig – och obehag. Vad ska man säga om tandscenen som håller på lite för länge för att man ska må bra? Fantastisk.

Martin: Jag tycker absolut att filmen håller streck för min analys. Alltså själva analysen är ju inte särskilt betungande om man läser det som att jag ser filmen som en metafor för diktaturer. En madeleinekaka är ju egentligen något annat än en analys och fungerar i bästa fall som en ingång för andra i filmen, men kan lika gärna vara bortstötande i analyssammanhang.

Men analysen håller streck just på grund av filmens enkelhet (långt ifrån anemisk art house imho): en familj, ett hus, ett staket, en värld där utanför och ett eget språksystemt/en egen kultur som har skapats därinnanför.

Ja, Dolon är ett underbarn. Jag fick chansen att hänga lite med honom i Toronto och jag antar att vi har en del stordåd att vänta.

[2009-10-23 17:56]
Ana

Riktigt bra text. Gick i lågstadiet när Jugoslavien blev f.d. och känner igen mycket av det du skriver om. Längtar efter att se filmen.

[2009-10-23 18:45]
David

Om det fanns en pappersvariant av WS med Hyneks texter i så hade Filter blivit utan ett par av sina senaste priser. Har man gått och blivit kulturkonservativ om man kommer på sig själv med att tycka att en sån här grym redaktion även borde gå att läsas analogt?

[2009-10-23 21:40]
vvv

”gammelmedia” – vilket idiotiskt och meningslöst ord. Kan inte alla bara sluta använda det? Eller så fortsätter ni och framstår som töntar.

[2009-10-25 19:35]
Thomas

Hynek, det här är i utkanten av din text men jag vill ändå passa på att fråga vilka filmer som är bäst av Wajda? Jag såg Katyn nyligen som jag gillade men tydligen hör den inte till någon av hans bättre.

[2009-10-26 08:00]
Lästips! « Malin Collin

[…] Weird Science om totalitära stater, filmen Dogtooth, att leva i exil, om språk och murens fall. Läs den! Permalänk | […]

[2009-10-26 08:00]
Lästips! « Malin Collin

[…] Weird Science om totalitära stater, filmen Dogtooth, att leva i exil, om språk och murens fall. Läs den! Permalänk | […]

[2009-10-26 10:59]
Hynek

Thomas: Det vore lögn att påstå att jag är någon Wajda-expert, men jag har sett standardverken. Börja med de tidiga filmerna i suveräna ”krigstrilogin” – Generation, Kanal, Aska och Diamanter (det är möjligt att de egentligen heter något annat på svenska). Finns i fin Criterionbox
http://www.criterion.com/boxsets/528

Sedan tar du dig an Marmormannen och Järnmannen, filmer som fångar stämningen i Polen i slutet av 70-talet. Vet inte om de finns i någon bra bra dvd-utgåva, och de har just visats på cinemateket.

[2009-10-26 11:28]
Thomas

Tack Hynek! Vare sig du är Wajdaexpert eller inte vet jag nu var jag ska börja!

[2009-11-16 13:49]
Anna

Bra text, känner igen mig i det du skriver, trots att jag var lite yngre! Längtar efter att få se filmen.

[2010-01-27 18:40]
Weird Science » Alla har glömt, men inte du

[…] och fann varandra direkt i det inrökta rummet. Jag är helt övertygad om att det var för att vi båda två på grund av murens fall 1989 hade kastats ut i världen, och även om Prag var ett slags centrum i vår liv så var det en plats vi hade en svår relation […]

[2011-10-18 11:13]
Hundtand | FLM

[…] inte Hynek Pallas intressanta och personliga text på Weird Science om årets bästa film, Dogtooth. Det är alltså en grekisk film som handlar om en pappa som låser […]