Weird Science
En listmakares bekännelser

2009-12-09  

AVDet är många listor just nu. Året sammanfattas, årtiondet likaså. Överallt och inom alla möjliga och omöjliga ämnen. The Onions AV Club håller på att slå nåt slags rekord i listmakeri och publicerar nya varianter på »00-talets bästa« varje vecka, Sight & Sound skryter med sextio filmkritiker från hela världen som sammanfattar året i senaste numret; i Sverige fortsätter FLM med sin kritiker-roundup över decenniets bästa svenska filmer, sajten Nollnollfilm håller på med sin nedräkning, och så vidare. (För att inte tala om den otroligt ambitiösa nedräkning av decenniets bästa låtar som Nollnolltalet ägnar sig åt. Fast det handlar såklart om musik, inte film.)

Frossa är ordet. Och då är vi inte ens i slutet av december än. Lite synd tycker jag nog om 2009, som riskerar drunkna i all 00-talsbesatthet. Å andra sidan brukar varje år må bra av att sammanfattas sådär ett halvår in på nästa, när man hunnit se allt och fått lite perspektiv på saker och ting.

Jag har naturligtvis inte heller klarat mig undan listhysterin (min topp 20 över decenniets bästa filmer, som jag skickade in till Nollnollfilms sammanställning, hittar ni här – komplett med en disskommentar om varför jag inkluderade Miami Vice på listan). Men de senaste veckorna har jag inte svettats över huruvida There Will Be Blood ska placeras före eller efter Mulholland Dr. (efter), eller om Brick är 00-talets säkraste debut (kanske) – istället har jag satt ihop en lista över mina 100 favoritfilmer… från 1960-talet.

Tillsammans med ett tjugotal andra cineaster på ett litet oansenligt diskussionsforum har jag nämligen försökt få fram en konsensuslista, eller kanske snarare en gedigen rekommendationslista, en för varje decennium. Listan som tillkommer blir på så sätt en mikrokanon för vår lilla grupp – där alla känner alla och någorlunda kan varandras smak. Ännu en lista att förhålla sig till alltså, jämte alla andra historie- och kanonskrivningar under åren (som dessutom hela tiden revideras). Just den här listan är naturligtvis mer en intern angelägenhet än en Sight & Sound-dito, men jag värderar den personligen högre, då jag känner de som röstat fram den och därmed förstår den bättre.

Vi jobbar oss typiskt nog bakåt i tiden eftersom det hela började med ett trevande försök att göra en 00-talslista redan i somras (i toppen av den: Mulholland Dr., No Country for Old Men, Eternal Sunshine of the Spotless Mind), och när den blev lyckosam betade vi i tur och ordning av 1990-talet, 1980-talet, 1970-talet och nu 1960-talet. Det är på många sätt ett idiotiskt och masochistiskt företag att göra dessa listor, men resultaten är faktiskt ganska inspirerande.

De senaste veckorna har jag således lagt all kraft på att se ikapp, se om, omvärdera, komma ihåg och diskutera potentiella kandidater till min 1960-talslista. Det är lika pinsamt varje gång man går igenom sina screening logs (ja, sådana har jag – annars skulle jag inte komma ihåg nånting) och inser att man, relativt sett, inte sett någonting. Tusentals filmer, all the hits, och så har man fortfarande inte sett någonting. För varje ny film man ser upptäcker man tio nya. En ny regissör, en ny fotograf, en ny skådis. Så känns det åtminstone.

Jag ska inte tråka ut er med en upprapning av hela listan, men här följer några spridda observationer efter en djupdykning i själva listmakeriet.

Mest smärtsamma insikt / flest minuspoäng hos cineaster: Jag kan inte låtsas längre – jag är fullständigt likgiltig inför François Truffaut. Det är nåt med hans filmer som inte klickar för mig – vilket är ett oerhört oansvarigt sätt att uttrycka det på, jag vet, men jag har ingen vettig förklaring. Får göra en ordentlig analys nån gång. Nästan alla andra franska nyavågare är representerade på min lista, men den gode François lyser med sin frånvaro. Han är kanske helt enkelt min europeiska motsvarighet till Billy Wilder – en annan till synes kunnig, välrenommerad och populär regissör som jag inte heller lyckas se storheten hos.

ConfessionsMest oväntade: Confessions of an Opium Eater. Denna b-film från 1962 var helt okänd för mig tills jag gjorde lite research och såg den nämnas i Jonathan Rosenbaums ambitiösa topp 1000-lista. Efter att ha sett den själv kändes den som ett måste på listan. Den tilldrar sig under tidigt 1800-tal, och Vincent Price spelar en sjöman som av olika anledningar kommer till San Franciscos Chinatown, där han får en opium-tripp, hamnar mitt i ett gängkrig och försöker frita en massa slavar. Regissören Albert Zugsmith baserar historien löst på Thomas de Quinceys självbiografi med samma namn, men är mer intresserad av att skildra en hotfull undre värld med ingredienser som drömsekvenser, dvärgar och kinesiska masker än att sakligt berätta om drogerna som de Quincey fick i sig. Och som han gör det. Filmen innehåller bland annat en lång, nästan ljudlös sekvens i slow-motion, en del av Prices opiumrus – som är bland det häftigaste jag sett. Ren pulp-surrealism. Hela filmen känns också som en självklar inspiration för John Carpenters Big Trouble in Little China, för att inte tala om senare rusrullar som Cormans The Trip.

Största ögonöppnare: Mai Zetterlings Flickorna (#62) är delvis filmad i Karlskrona, något som gjorde mig upprymd. Mer om det här.

Största skygglappar: Jag har bara sett Jim McBrides enastående pseudodokumentär David Holzman’s Diary – en fritt flödande dagboksfilm gjord 1967 som förutspår tusen saker om de påföljande årens självcentrering, medialandskap och så vidare – en enda gång för flera år sedan, och det var på en NTSC-VHS en kompis spelat in till mig, dessutom på Long Play (googla det, kids)! Numera finns den på DVD men jag har aldrig sett om den. Men det hindrade mig inte från att placera den på tredje plats på min lista. Vad skulle jag tycka om den idag? Jag vågade inte ta reda på det.

BDBMärkligast trivia: Sviten med filmer om den brittiska agenten Harry Palmer, en slags anti-Bond odödliggjord av Michael Caine, är ganska usla. Tre stycken gjordes på kort tid, och de blev från ett grådaskigt mellanläge bara sämre. Första och mest kända filmen, The Ipcress File, är åtminstone okej, men tredje filmen, Billion Dollar Brain, är helbisarr, och följer Palmer på äventyr såväl i Helsingfors som bland galna cowboygeneraler i Texas. Karl Malden är med på ett hörn som dubbelspelande agent, men det mest spännande med filmen är att André de Toth, en av Hollywoods legendariska enögda regissörer, står som exec-producent, och Ken Russell, som är betydligt mer känd för sina senare kontroversiella alster som Women in Love och The Devils, regisserar. Med så många konstiga ingredienser är det märkligt att filmen inte blir mer intressant.

Vit fläck som fyllts i: Den engelska nya vågen. Resulterade nödvändigtvis inte i så många placeringar på listan, men det känns väldigt bra att ha betat av ett par Loseys (The Servant, #63), några arga unga män, och inte minst Richard Lester. Helt klart mersmak.

Vit fläck som förblivit oifylld: Jag är fortfarande pinsamt okunnig om den tjeckiska nya vågen. Bara en film därifrån hamnade på listan, men den är å andra sidan otroligt bra – Oldrich Lipskýs Lemonade Joe (#51). Hynek, kan du nånsin förlåta mig? Jag hann inte se Daisies.

SoyCubaStörsta lättnaden: En gammal favorit som jag faktiskt vågade se om var Soy Cuba (även känd som I Am Cuba), en rysk-kubansk samproduktion från 1964 som idag mest är känd bland filmnördar för sitt inflytande på den kringelkrokiga poolpartyscenen i Paul Thomas Andersons Boogie Nights (där en steadycam flyter omkring runt festen för att sedan följa med en tjej ner i poolen, under vattnet och sen upp igen för mer dialog, i samma tagning). Till min glädje håller Soy Cuba fortfarande hög klass – visst är den tämligen intrigfri och all over the place, men som en visuell dikt är den svårslagen, och den innehåller några sekvenser vars tekniska briljans fortfarande knockar mig. Milestones halvnya DVD-utgåva är inte bara elegant som få (den kommer paketerad som en cigarrlåda), den nya upputsade kopian är verkligen en fröjd att se.

SpiderBabyWeird Science: En hel del märkligheter smög sig in på listan, filmer som slingrar sig undan enkla klassificeringar. Jack Hills Spider Baby, till exempel – ett helsnurrigt skräckkomedidrama, med den underbara undertiteln The Maddest Story Ever Told. För varje Le Samouraï finns en Skidoo, för varje Lawrence of Arabia en Lady in a Cage. Vilket jag tycker vittnar om hur bra och enormt varierat årtionde 1960-talet var – vissa skulle säga schizofrent – de stora förändringarnas årtionde, då allting krockade och nya uttryck föddes. Från gigantiska studiokolosser till rebelliska DYI-filmer, från auteurpredikande fransmän till formexperimenterande amerikaner. Allt fick plats.

Regissörschock: Antal filmer av Ingmar Bergman på listan: 2. Antal filmer av Roger Corman på listan: 4.

Dokumentärt: Något sparsmakat med dokumentärer på listan. Bröderna Maysles, D.A. Pennebaker och Frederick Wiseman är alla representerade, men därefter är det lite tunt. Det känns som att så mycket kom igång när de började med sitt att man får intrycket att det inte fanns så mycket bra dokumentärfilm innan dem. Men det kan väl inte stämma? Tar gärna emot rekommendationer.

Holy Space Odyssey, Batman!: Batman the Movie, fortfarande den bästa Batman-filmen som gjorts, slår 2001. Nu får jag väl Magnus på mig också.

[2009-12-09 17:10]
Hynek

Super! Den där djupdykningen skulle jag gärna göra någon gång. Synd att du inte är i Stockholm på fredag (antar jag alltid när jag har att göra med en Malmöpatriot) för då visar jag Tusenskönorna på duk. Men du får ju hemskt gärna låna min digra bunt tjeckoslovakiskt 60-tal någon gång när du vill fortsätta din bildning.

[2009-12-09 17:11]
Martin

Ja, hemskt gärna!

[2009-12-09 17:36]
Magnus H

Skulle JAG bli putt? Över 2001-petningen eller Batman-rankingen? Knas heller, det är ju ett beslut som svänger.

[2009-12-09 17:45]
Martin

Ja, det var 2001-petningen jag tänkte på…

[2009-12-09 18:06]
Hynek

Martin: Säg bara till.

[2009-12-09 18:08]
Peter

Mycket intressant. Och jag blir väldigt intresserad av att se den där 60-talslistan i sin helhet.

Och apropå 00film-listan: varför TOG du egentligen med Miami Vice? Jag tyckte att den var helt poänglös, men jag är alltid nyfiken på ett annat perspektiv – särskilt som jag är väldigt förtjust i Michael Mann i övrigt.

[2009-12-09 20:52]
r

Berätta gärna vilket diskussionsforum det är det du pratar om (om det inte är nån sorts privat community eller så)

[2009-12-09 21:45]
Martin

Peter: jag tog med Miami Vice för att jag älskade den. Mann är en av de största för mig. Har inte skrivit så mycket om MV, men i kommentarerna till den här bloggposten (från 2006) sägs det en del både för och emot: http://tinyurl.com/yf586uy

r: det är ett privat community. Lovar dock att posta hela listan (och de tidigare framröstade) på min blogg (degrell.blogspot.com) så småningom.

[2009-12-09 22:43]
r

Aha, det ser man fram mot. Kan man förresten läsa motiveringen till valet av ”Miami Vice” någonstanns?
Jag är mycket nyfiken av en sådan.

[2009-12-09 22:45]
Martin

r: läs min förra kommentar igen ang. Miami Vice.

[2009-12-10 13:50]
The Till

Opps, inte många filmer jag sett där. Michael Mann och Miami Vice (teveserien) är en milstolpe, han lyckades verkligen skapa en artificiell bris från Miami. senaste Public enemies var bra, men inte magisk – snyggt marockanskt bord i Plaza BTW

[2009-12-10 14:34]
Flemming Hummer

Miami Vice var ju stark som en konsekvent driven actionrulle. Tycker att Collateral var bättre dock, premissen är festligare och den Mannska existentialismen och melankonin driven till sin spets. Samt med Tom Cruise i den enda roll jag riktigt gillat honom i, den som teknokratisk yrkesmördare. Public Enemies hyfsad, men mest en okänsligare Bonnie & Clyde eller mindre blaffig variant av Heat.

[2009-12-10 16:00]
Emma

Åh! Se där en lista man hemskt gärna skulle vilja se i sin helhet. För man kan ju inte ha en 60-talets bästa-lista utan Cassavetes, Widerberg, Wilder (gillar du inte ens Ungkarlsyan?!) eller Mike Nichols t ex.

[2009-12-10 21:23]
Bine

Jag blev helt mållös över Miami Vice. Jag har konsekvent ratat den fast (kanske just för att) jag gillade serien. Min första tanke var att det känns mer som en Per Perstrand-rulle. Jag älskar inkonsekvent filmsmak (för det kan man väl kalla det?). Rolig läsning!

[2009-12-11 01:16]
Martin

Jag föredrar ”eklektiskt” framför ”inkonsekvent”. :)

[2009-12-11 09:33]
hp

Miami Vice är ju ett obegripligt val i mina ögon, skall det föreställa ett guilty pleasure? Som ett guilty pleasure är det naturligtvis helt ok, men filmen få väl ändå ses som ett oerhört slöseri med Manns stora talanger? Detsamma gäller överskattade Collateral. Visste inte att det fanns en Batmanfilm från 60-talet, måste jag kolla.

[2009-12-11 10:03]
Bine

Martin: Eklektisk it is.

[2009-12-11 11:07]
Martin

hp: nej. Som sagt.

[2009-12-13 10:37]
JET

Menhallå! ”The Ipcress File” är ju en av 60-talets absolut bästa agentrullar. ”Funeral in Berlin” må vara rätt slirig (men intressant i det att den totalt vänder på Deightons slut från boken). ”Billion Dollar Brain” är däremot tragiskt förvirrad, inte minst i det att den bitvis försöker vara en Bondliknande actionrulle när Harry Palmer så tydligt är menad att vara Bonds absoluta motpol.

[2009-12-26 00:45]
Martin

Om någon är intresserad av fler 00-talslistor har jag lagt upp samma filmforumgängs topp 100 här: http://degrell.blogspot.com/2009/12/en-00-lista-till.html

Listan över de bästa 60-talsfilmerna kommer inom kort.

[2009-12-31 11:33]
Weird Science » Årets!

[…] undantag för Martins sextiotalslista har vi lyckats hålla oss rätt bra från listor här på Weird Science, i denna höst av […]

[2010-02-19 15:04]
Martin

För de som tålmodigt väntat (uppemot två personer) så finns hela 60-talslistan nu på min blogg (klicka på mitt namn).