Weird Science
Det sociala arvet frodas på Upper East Side

2008-02-09  

För den skrupelfria själlöshet som Gossip Girl anklagas för är den förvånansvärt förstående mot sina aktörer. Bidrottningen Blair har redan i första säsongen fått sin familjehistoria grundligt utforskad: kontrollerande kärlekslös mamma, övergivnings-issues av pappa, ett prestigefyllt efternamn att leva upp till, ätstörningar och självhat – flickstackarn uppfattar att hela världen attackerar henne och när hon får en chans slår hon tillbaka. Hon är neurotisk, barnslig och manipulativ men precis som i klasskamraternas fall är detta uppenbarligen ett resultat av hennes föräldrars synder; de korrumperade kidsen har horribla fäder och mödrar som drar i trådarna. De må vara monster, men framför allt är de barn. Ja, och pensionsförsäkringar förstås.

Gossip Girl protesterar nämligen precis som Friday Night Lights mot den glättiga fiktion som sprids i high schoolfilmer såväl som vuxendramer: att tonårstiden skulle vara en bubbla av relativ oskuld, avskild från vuxensamhällets cynism och ekonomiska krav. Det klagas till höger och vänster på att ungdomarna i serien har designerkläder och dricker coctails, men det mest påfallande i mina ögon är att de här 16-åringarna inte bara utgör en del av ett ekonomiskt system utan också tar ett icke föraktligt ansvar för det. I båda serierna fungerar de stackars barnen som en högst reell investering från föräldrarnas sida: Smash Williams måste göra touchdowns för att ha råd att gå på college och Nate Archibald måste dejta rätt arvtagerska för att rädda sin pappas ekonomi – den enda som egentligen går fri är Dan med sina tryggt medelklassbohemiska föräldrar.

Jag gillade (som sagt) Juno eftersom det handlade om en tuff tjej som stod i centrum och inte tog någon skit; men teve måste inte ha superhjältinnor i huvudrollerna för att vara radikal – ibland är det största att visa upp precis hur jävligt det är.

[2008-02-11 17:28]
San

Jag ser nog mest serien som balsam för medelklassjälen. Det är precis så förfärligt man vill att överklassen ska ha det

[2008-02-12 00:28]
HT

vad är det som är så förfärligt? ett småtrevligt o helt ok bra relationsdrama där alla är reko innerst inne; ber om ursäkt när de varit dumma, försonas o reder ut problemen. det är bara chuck bass som håller ondhetsflaggan uppe, men han gör säkert nån bussighetsattack i s2 o blir en sån hatkärleksfigur som jr i dallas eller uno i rederiet.

[2008-02-12 15:53]
Teresa

Fast lite förfärligt är det väl ändå? Även om GG-teensen är sjukt duktiga på att säga förlåt och gråta en skvätt tillsammans är de ju rätt miserabla först… och om Chuck: Bussighetsattacken kom väl lite där med Blair? Tyder dock på råg i ryggen från författarna att han blev ännu ondare efteråt. Mer sånt!

[2008-02-17 13:02]
Jimmy

Jag har fallit pladask för Gossip Girl; djupt berörande (faktiskt), lustigt, mustigt och mysigt.

Josh Schwarz som ju även gjorde O.C. (så bra) är kung på den här demografin. Han är grymt skicklig på att skapa egna universum. Ett formgrepp som mig veterligen varit ovanligt i ungdomsgenren.

Jag gillar sagotemat med Gossip Girl (mycket Grimm-feeling), varpå att också låta berättaren vara en icke-identifierad betraktare fungerar utmärkt.

En typisk Josh Schwarz-grej är de säregna, ganska grovt utmejslade och till en början kategoriska karaktärerna. Schwarz signum som jag ser det är att även låta de mest frånstötande och osympatiska karaktärerna få en hel del stunder av helylle, sympatiskt agerande. Som när Blair först berättar för Serena hur mycket det sårade henne när hon försvann eller när Blairs sjukt självupptagna mamma avslöjar varför hon inte ville ha pappan där på Thanksgiving. Så fint. Även ärkesvinet Chuck Bass får sina √¢‚Ǩ¬ùgoda√¢‚Ǩ¬ù stunder, som då han hjälper Nate vid poker-debaclet. Så här gjorde Schwarz en hel del i O.C. också. Eller så tilldelas de dumma karaktärerna en oemotståndlig charm som hursom ger dem amnesti oavsett hur de agerar.