Weird Science
Litteraturkritiker framför dumburken

2010-06-09  

Med risk för att följetongen »svenska kulturjournalister skriver om Mad Men« övergår i »svenska filmkritiker gnäller på litteraturkritiker « tycker jag ändå att det finns en del att tillägga både min Weird Science-kollega Davids inlägg i frågan, samt FLM-Jonas kommentar (uppdaterad här).

Häromveckan skrev jag en krönika där jag berörde den rörliga bildens historiska förhållande till andra konstarter, och hur denna förändras. Att det relativt sett unga filmmediet (och ännu yngre tevemediet) står i stark relation till teatern och litteraturen är naturligtvis ställt utom tvivel.

Film som akademisk disciplin var på flera håll i världen länge inlemmad i teater- och litteraturstudier. På kultursidorna råder grovt sett samma ordning än i dag: film behandlas under nöjesrubriken, men ska den vid sällsynta tillfällen diskuteras på allvar tar sig andra kulturjournalister, företrädesvis från litteraturfältet, mer än gärna an den.

Att litteraturkritiker och andra lösa tyckare har lite osorterade åsikter om film och teve är väl egentligen inte så farligt. Problemet som jag ser det är att de så ofta uppvisar sådan okunskap – och ett sådant ointresse för att faktiskt förstå att de har att göra med en helt annan berättarform än textens. Litteraturkritiker besitter till exempel sällan nödvändig kunskap om referenser från filmens sfär, och ersätter den med referenser som de antar är viktigare, som klassiska litterära verk. Vi såg det i fjolårets »debatt« om Lars von Triers Antichrist, där filmen som berättarverktyg rätt snart var borta ur bilden när folk utan filmkunskap debatterade, och därmed också en hel del av den substans som hängde ihop med verket. Att Antichrist flörtade med allt från b-filmer till Hermann Nitsch konst är minst lika viktigt för verket som lösa antaganden om von Triers kvinnosyn.

När det nu är dags igen kompliceras bilden ytterligare av att debatten handlar om teveserier, den del av rörlig bild-sektorn där ekonomi tydligast möter konstnärligt skapande. Både Jonas Thente och Malte Perssson förhåller sig till detta, den första med förvånad tjusning, den andre med beröringsskräck. De uppvisar därmed ett beteende som kulturkritiker har haft till filmen under hela dess historia – ett medium som så tydligt har legat mellan konst och kommers, och därför fått utstå spott och spe som sällan drabbar andra konstarter.

När jag först läste Jonas Thentes artikel om dvd-boxar och Mad Men var jag mest förvånad över att en redaktör släppte igenom den så kort efter att en annan av tidningens riktigt skarpa pennor skrivit en mycket bra text om serien. När jag efter Malte Perssons svar läste den igen tyckte jag i alla fall att Thente närmar sig de viktiga frågorna: det »populistiska«, tidsaspekten i skapandet, och så vidare. Skillnaden ligger i att om hans artikel inte hade handlat om teve så hade den knappast fått vara så yrvaktet »oj, min kompisar snackar om det här«-oanalytisk, och frågorna hade inte lämnats så rumphugget obesvarade, särskilt som det inte är första gången de ställs. (Varför kunde inte »HBO«-fenomenet ha skett i en public service-kanal; varför sker det nu – och vad det rent estetiskt beror på?).

Om Thente i alla fall närmar sig tevemediets unika berättande är Malte Persson ute på betydligt mycket grumligare vatten i sin strävan att förklara varför tevemediet inte skulle kunna vara lika intelligent som romanen – utan att vare sig kunna eller uppvisa en vilja att förstå den rörliga bildens berättarspråk. Det är, år 2010, att göra sig väldigt dum.

»Skönlitteraturen är på det sättet helt enkelt lite intelligentare. Den kan innehålla både analys och syntes. Alltså på en högre nivå än den där mottagaren ska känna sig smart för att han tänker: ‚Ä∫Visst ja, folk RÖKTE på den tiden!‚Äπ«

Hur kan en svensk kulturkritiker komma undan med att skriva något sådant? Som FLM-Jonas påpekar skulle Eisenstein (eller Epstein) knappast hålla med – men vi behöver inte vända oss till en filmteori med snart hundra år på nacken för att peka på hur det i dagens rörliga bild förekommer både »analys och syntes« (inte minst i reklamfilm). Men liksom väldigt få läsare utbrister »analys och syntes!«¬†när de ser det i skrift, skriker de (många fler) teveserietittarna inte heller inför dylikt. En anledning är att vi helt enkelt vet, för vi är mycket mer filmlitterata idag, men till skillnad från litteraturen har få av oss lärt sig att sätta namn på processerna. Vilket hur som helst är mitt och Maltes jobb.

Så självfallet utförs inom den rörliga bilden både analys och syntes – utan att »överföra grundarbetet på mottagaren«. Fast det där sista, som Malte Persson skriver på sin blogg tycker jag är lite suspekt: är inte grundarbetet att man läser själva texten?

Perssons vidare utläggningar på bloggen gör inte saken bättre. Han skriver bland annat:

»Jag försökte dock principiellt förklara att romanen har tillgång till analytiska redskap som ett bildberättande inte kan ha, med mindre att det använder textinslag bortom dialogen (t ex voiceover, eller textrutorna i ett seriealbum, eller monologerna i en Shakespeare-uppsättning). Romaner kan exempelvis, tack vare språkets olika tempus och modus, behandla och kontrastera många parallella tidsnivåer, även framtida och hypotetiska scenarier, i ett och samma stycke eller en och samma mening. Att jämföra med hur en tv-serie som Mad Men tvingas ta omvägen kring berättartekniskt klumpiga flashbacks när huvudpersonens bakgrund ska i grova drag förklaras.«

Frånsett att det sistnämnda i sig är löjeväckande förenklat och fel (som Kjell skrev i kommentarerna igår: »Teveskapare kan ju få massor sagt om en rollgestalts bakgrund endast genom, säg, en reaktion, en replik, ett röstläge, ett kroppsspråk«), vem förutom Persson säger att en flashback behöver vara (eller behöver upplevas) som berättarteknisk klumpig? Tvärtom är det i denna berättarform en teknik som utförd på rätt sätt upplevs som sömlös. För att återknyta till mitt tidigare resonemang om den rörliga bildens relation till andra konstuttryck: att hela tiden använda litteratur eller teater som en måttstock på »kan/kan inte« är märkligt: det är två olika berättartekniker.

Men om det nu är så att Persson tycker att vi ska kukmäta om vilken konstform som kan berätta mest parallellt: hört talas om split-screen, Malte?

Det finns annat att ta fasta på i Maltes Perssons krönika som säger en del om skillnaden mellan hur den rörliga bilden och romanen berättar.

»Visst är det som Jonas Thente säger, att det finns saker som funkar bättre i teveserier än i romaner. Som att låta en person hosta varje morgon. Men grejen är att romaner inte behöver visa upp en hostande person hundra gånger för att få fram en poäng. De kan förmedla samma slags information i en enda mening: ‚Ä∫Varje morgon sedan så och så många år tillbaka…‚Äπ Eller hur man nu vill göra det.«

Poängen här är den avgörande skillnaden mellan hur de olika formerna berättar: filmen är underkastad tid och rum på annat sätt än texten. Låt mig ta ett annat exempel än hostan, nämligen den så hyllade rekvisitan i Mad Men och jämföra med en nyligen rosad roman, Sofi Oksanens Utrensning.

På ett tidigt stadium skriver Oksanen hur den åldriga estniska huvudpersonen har en tvål av ett finskt märke. Eftersom boken just då handlar om Estland i början av 1990-talet är detta högrelevant information: det tyder på välstånd och/eller en släkting i väst. Det är information som är en avgörande karakteristik för huvudpersonen. Vi lägger den på minnet. Just tvålen återkommer inte, även om det finns variationer, och tvålen som karaktärsadjektiv får sedan sin förklaring.

Skulle nu Utrensning vara film eller teve vore skaparna tvungna att förhålla sig till att vi ser tvålen i bild varje gång karaktären är i badrummet.

I Mad Men ser vi allt. Ciggpaketen och spriten och skrivmaskinerna är med i snart sagt varje scen. För så såg det ut. I ett sådant berättande ligger skickligheten i att få oss att glömma det självklara eller ta det för givet. I relation till dagens värld är detta lättare sagt än gjort när det gäller rökning, den enskilt mest kommenterade saken kring Mad Men.

Men visst skulle en sämre romanförfattare kunna banka in den där finska tvålen i läsaren sida upp och sidan ner. Den rörliga bildens språk har förstås sin motsvarighet till detta inbankande: mitt största (kanske enda) problem med filmen Flickan är 1980-talsartefakterna som ständigt lyfts fram för att de läggs i närbilder, och fokuseras med litet skärpedjup i bästa reklamfilmsstil. Detta estetiska (och alltså berättartekniskt viktiga) isolerande av dåtidens artefakter sker sällan i Mad Men.

Och det gör att jag har ett problem med åsikterna som Malte Persson och Mark Greif i London Review of Books tar upp. Den så kallade moralismen handlar inte enbart om att vi »vet bättre«. Visst är det så att serien pendlar mellan att lägga vissa saker på det mer övertydliga fatet – inte minst kvinnornas roll. Men samtidigt innebär de tre huvudsakligare kvinnokaraktärerna Peggy, Betty och Joan en så pass komplex och intensiv förhandling (innan du svarar Malte: man måste läsa mer än halva boken för att förstå deras utveckling) med dessa övertydligare aspekter att vi i slutändan ser det mer som intressant drama än ett gottande i samtida självgodhet.

Samtidigt tycker jag att Mad Men snyggt blottlägger andra historiska frågor utan att lägga ner för mycket tid på att gotta sig i dem: (Jag diskuterade till exempel frågan om hur serien blottlade dåtidens antisemitism här). Att Greif, liksom Malte Persson, tycks ha svårt att se det han har framför näsan – det som inte skrivs på näsan kanske? – märks i hur han avfärdar ras i en parentes: »(The show barely considers race, perhaps because one can hardly say that there everything has turned out ‚Äòall right’ in America over fifty years)«. Det är ett påstående rent som snömos: skribenten går i fällan att tro att serien för att den inte tydligt bokstaverar detta inte avhandlar frågan. Ändå får vi i avsnitt efter avsnitt se ett helvitt kontor och en svart hisspojke (och en episod med en reklamares svarta flickvän).

Om vi nu vänder blicken lite mot de tillkomstprocesser som gäller för teveserier, och som de båda skribenterna närmar sig; de hänger nämligen ihop med en av de grundläggande konstnärliga aspekterna/utmaningarna när det kommer till teve och film.

Filmen, liksom teveserien, har en relativt utstakad form. Denna form är i synnerhet när det kommer till dagens teveserier underordnad kommersiella intressen.

Jag tycker inte att man som Malte Persson eller David ens behöver tala om att en teveserie har ett tydligt uttänkt slut för att den ska ha en besitta en »konstnärlig vision«: planerandet av en säsong, med de kommersiella utmaningar, möjligheter eller omöjligheter till framtida säsonger etcetera som finns, det får i mitt tycker plats i den konstnärlighet tevemediet är underkastat.

När jag nyligen ledde en diskussion om konstnärer på spelfilmens område, tryckte regissören och konstnären Johan Jonasson (Behandlingen) hårt på att han faktiskt hade valt spelfilmen på grund av industrin, dess kommersiella potential och den form som kom med detta. Det var en en konstnärlig begränsning i sig som var intressant och en absolut del av vad filmen var för honom.

Vi talar gärna om begränsningar som en del av det konstnärliga uttrycket – men har lättare att acceptera Dogme 95 som en kreativ begränsning än reklamavbrott och tittarsiffror.

Detsamma tycks inte ha gällt för de amerikansk filmarbetare som i slutet på 1990-talet insåg att de inte längre kunde leva på knivsudden mellan intressanta ämnen och kommersialism i Hollywood: när enbart de största produktionerna fick vara kvar flydde de kreativa talangerna i allt hastigare takt in i tevemaskinen.

Det är en enkel förklaring till frågan som Thente ställer, om än inte hela sanningen. Men den är relevant. Nu började man inte bara laborera med spännande ämnen (som tidigare hade haft en given plats i den mer oberoende spelfilmen) utan också med själva dramaturgin. The Sopranos återkommande »berätta utan att visa«-teknik – där många våldsamma och avgöranden skeenden inte alls visades utan nämndes i en bisats – kan närmast hittas hos den för de flesta okände franske regissören Maurice Pialat som gjorde en hel polisfilm (Police) utan att låta genrens specifika våldsamheter och tillslag få plats i bild.

Vilket för övrigt skulle vara ett mycket svårt trick för romanen att klara av: vi förväntar oss att se vissa saker i bild i en gangsterfilm, inte höra talas om dem, vilket ger en speciell effekt i en film. Samma sak skulle mest bli märklig i en roman.

Relationen episod/säsong ställer andra konstnärliga och publika krav: de flesta serier har en producent, några manusförfattare och regissörer som tar sig an mellan en och tre episoder. Det finns utrymme för att armbåga lite med stilen, men man måste hålla sig till en dramaturgisk båge som ska spännas på olika vis, kring olika karaktärer vid olika delar av säsongen (en av de bästa serierna på att göra detta är Big Love – jag skriver lite om den saken i slutet av den här texten).

Kjell skrev nyligen om Breaking Bad här på sidan, en av de främsta dramaserierna just nu. Flugavsnittet som han diskuterar är ett utmärkt åskådningsexempel på hur teveserieformen tillåter rätt vilda experiment på grund av sin tidsbåge, som inte alltid fungerar i spelfilmen. Eller försök att pitcha den här filmen: »Jo jag har en idé till en timslång enaktare – vi låser in två män i en källare. De jagar en fluga. Då och då ser vi dem ur flugans perspektiv.«¬†Eller hur.

Episoden bygger helt på att den följer seriens tematik, att vi kan applicera vår kunskap om karaktärerna på händelserna. Och att de fördjupas på ett helt nytt sätt (episoden handlar om skuld). Tittare världen över accepterar den här formen för att de vet att det är en del av en berättelsekedja. Den bygger också på vetskapen om att inte varje avsnitt är en Beckett-pjäs.

Jag ska tala så att Malte också förstår: tänk OEI-debatten, tänk svenska litteratur-manifest om form kontra berättelse. Och så föreställer du dig, lite tillspetsat, en välskriven svensk mainstreamdeckare som plötsligt bryts i 50 sidor friformspoesi. Men alla är helt nöjda för episoden för berättelsen framåt samtidigt som den fördjupar karaktärerna.

Det betyder inte att den rörliga bilden är mindre krävande än texten (att vi är intelligentare om vi klämmer modern poesi, eller att den moderna poesin är intelligentare), men dels att även mer »avancerad« rörlig bild går att förpacka i ett oerhört kommersiellt medium och att vi idag är så pass filmlitterata att vi inte bara sväljer det utan helt och fullt förstår vad som menas.

Detta trots att filmen språk när man väl börjar bryta ner det helt enkelt är avancerat och flerdimensionellt (ljud, bild etcetera) på ett sätt som texten inte kan vara.

De svenska litteraturkritikernas inhopp på ett område de inte har verktygen att diskutera på en avancerad nivå är bara ännu ett exempel på behovet av att samtala om den rörliga bildens sfär på dess egna villkor – utan referenser till romaner och text som långt ifrån innefattar alla de analytiska begrepp och dimensioner som krävs för att förstå något som är så komplext.

[2010-06-09 14:46]
Per T

Jag är glad att jag tog mig tid att läsa hela texten, otroligt bra och intressant!

[2010-06-09 14:51]
r

Jonas Tente förtydligar sig idag som svar till Malte Perssons svada:

http://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2010/06/09/manual-for-handhavandet-av-en-poanglos-litteraturdebatt-7487

[2010-06-09 14:57]
D

Kanontext som vanligt av Hynek. En liten request skulle jag dock vilja komma med apropå den. Skulle inte WS kunna använda sig av en tydligare styckeindelning av texterna? När det kommer till kortare inlägg så är den inga problem men den typen av längre texter som inte minst Hynek oftast levererar blir ofta, åtminstone för mig, lite svårlästa p.g.a att texten blir så kompakt.

[2010-06-09 15:32]
Kjell

D: Det hade vi börjat med för länge sedan om vi bara förstod hur man lägger in blankrader i WordPress… Någon som sitter på någon kod för det?

[2010-06-09 15:37]
Kjell

r: Ja, det han förtydligar är inte minst hur djupt okunnig han är på tv-kultur. Ganska plågsam läsning, det också.

[2010-06-09 15:40]
Jonas

Jättebra text! Och håller såklart med om att man inte alls behöver gå hundra år tillbaka för att föra det här resonemanget – men det är roligt att göra det. Inte minst för att tankarna om vad film (eller rörliga bilder då) ”är” var så vilda och vidsträckta i teoribildningens etableringsfas.

[2010-06-09 15:53]
Hynek

Jonas: Tack. Och ja, visst. Det är fascinerande, och det handlar ju om hur fascinerade folk var av det ”nya” mediet. Och jag blir alltid lika lycklig när någon gräver fram ännu en oöversatt fransman som skrivit något om säg filmobjektens förhållande till verkligheten. För det är teorier som (som du visar) är så användbara idag.

Man skulle dessutom kunna tillägga att de teorierna – inte minst Eisensteins – borde höra till dagens allmänbildning med tanke på filmens/ den rörliga bildens status idag. Och jag tror att det är något sådant min avslutande poäng ramlar mot.

[2010-06-09 15:57]
Hynek

Förresten, gillar exemplen som ges i en kommentar av Fredrik Gustafsson på FLM angående tidsförhållanden i film. Kanske i synnerhet det som (om man nu ska jämföra text och film) är den rena översättningen till olika tempus i en och samma mening: ”Mangen film av Angelopoulos ror sig ocksa till synes obehindrat mellan olika tidsplan i samma tagning”. Mycket bra exempel, hur ovanligt det än må vara med sådana tagningar (i synnerhet lyckade sådana).
http://www.flm.nu/?p=1509

[2010-06-09 16:03]
r

Jag håller med om att Jonas Tente verkar okunnig för sitt uppdrag (han skriver om Mad Men, ser själv aldrig på tv men har avverkat ”några boxar”). Men i matchen mellan honom och Malte P så tycker jag ändå Tente har fler poänger.

[2010-06-09 17:03]
P

Har redaktionen nån hållhake på Hynek så att han måste leverera texter som är åtta gånger längre än alla andras?

[2010-06-09 17:10]
Kjell

P: Hade jag haft en hållhake hade Hynek även skrivit kort ibland!

[2010-06-09 17:30]
Nilo

funkar inte eller dubbelt

[2010-06-09 17:34]
Nilo

jag menar alltså ”mindre än-tecken” /br ”större än-tecken‚Äù

[2010-06-09 17:43]
Greger

Angående styckeindelning kan jag bara prisa Safari 5 nya funktion ”Läsare”. Klicka på den och den här långa fina texten blir riktigt fin och lättare att läsa.

[2010-06-09 18:24]
Mad Men, men… | Errata

[…] Weird Science har nu även Hynek Pallas skrivit en längre text, som jag tycker har åtskilliga poänger. Men så uppehåller den sig också framför allt vid vad […]

[2010-06-09 19:11]
Hodden

Mycket bra text som vanligt, Hynek. MP har trots allt förstått att visuella media främst blir ”konstnärligt intressanta i den mån de försöker göra något annat än att vara surrogat för romaner” – en insikt som förvisso är en grundförutsättning för att kunna närma sig en djupare förståelse för filmmediet. Men som jag ändå tycker vittnar om att han inte är en totalnovis. Litteraturen lämpar sig bättre för vissa typer av gestaltningar än visuella medier, och vice versa, men jag skulle vilja se den som rakt av kan bevisa att den ena uttrycksforman till sin natur är mer mångfacetterad än den andra. Jag skulle också vilja se MPs förslag på hur t ex Brakhages, Framptons och Tscherkasskys filmografier ser ut översatta till litteraturform :)

[2010-06-09 19:30]
Kjell

Hodden: Totalnovis på tevekultur får man nog ändå kalla honom.

[2010-06-09 19:44]
Hodden

Jo det har du nog rätt i Kjell.

[2010-06-09 19:53]
Sara <3 hynek « Raising Sara

[…] journalist Hynek Pallas writes about film as an art form on Weird Science. He’s spot on. Read and rejoice that there are people who keep film criticism and analysis […]

[2010-06-09 20:43]
Kjell

Greger: Ja, och ett just nu ännu bättre alternativ är Readability:

http://lab.arc90.com/experiments/readability/

En bookmarklet som funkar till alla webbläsare. Exakt samma funktion som ”Läsare” i Safari 5, en knapp man klickar på för att strippa ner artikeln till endast bilderna + djupt behaglig text.

[2010-06-09 20:52]
Greger

Kjell> Ah, grym!

[2010-06-09 21:26]
Mati

Det var tamejfan det bästa jag läst på länge. Inte för du nödvändigtvis har ”rätt” (vad det nu är) utan för att du tar dig tid att förklara vad du menar. Du ger fan i att svepa över. Skönt. Och tyvärr väldigt ovanligt. Kjell – se till att Hynek och alla ni andra skriver ÄNNU längre texter. (Och varför inte göra en TEVE-serie och kommunicera era kloka tankar i rörliga bilder? Ti-hi.)
Nå, hur får man fatt på Breaking Bad? Blev svårt sugen.

[2010-06-09 22:09]
Jonas Franksson

Hurra! Ibland lyfter sig WS över DN-kultur nivån och erbjuder omistlig läsning. Hynek står ofta bakom de inläggen. Kjell är som bäst när han låter samhällsdebatten svepa in över sina inlägg, men det var ett tag sen nu.

[2010-06-09 22:21]
Olof

Fascinerande och intressant debatt det här, om än lite sandlådevarning på sina håll. Men det behövs väl lite polarisering i en sådant här snårigt ämne. Hur som helst. Eftersom jag är omgiven av bokmalar, kom jag att tänka på en text av författaren Lars Gustafsson som jag ibland återkommer till i argumentationer med detta egendomliga släkte. Han skriver, om förhållandet mellan litteratur och film: ”En del av den berättande prosans ofullkomlighet är att den inte tillåter vaghet, inte tillåter verklig mångtydighet. Man kan skriva mångtydigt eller vagt, men den effekt man uppnår blir en annan och oavsiktlig: berättelsen blir ogenomskinlig och följaktligen onjutbar. Egentligen är vaghet och prosa något oförenligt. Att ta sig ifrån detta inom prosan är som att försöka ta sig ifrån ett par färgade glasögon som man bär på näsan genom att springa.

Samtidigt har vi en dimension i vår verklighetsupplevelse, i vår livsupplevelse där ting och händelser verkligen framträder som vaga, svårtolkade. Rösten som du hör till hälften så att du inte vet om du har hört rätt eller inte, situationen som lämnar dig i fullständig osäkerhet om du har tolkat den rätt eller inte, allt detta som prosan skulle göra till färdiga händelser men som egentligen inte är det/…/”

[2010-06-10 08:31]
Otto

Vem hade trott att man skulle ta sig igenom 15 000 tecken om Mad Men till morgonkaffet? Och i digital form dessutom.

Väl rutet Hynek!

[2010-06-10 08:39]
Henrik Ö

Tack Hynek. Du får skriva så långt du vill för mig!

[2010-06-10 11:30]
Filip

Fantastisk text, och rolig debatt överlag att följa!

För att bli lite teknisk/nördig: När det gäller styckesindelningen skulle ett väldigt konkret förslag kunna vara att i filen ‘ws3.css’, mellan rad 318-322, ändra till ‘margin-bottom: 1em;’, och kanske samtidigt ta bort raden ‘text-indent: 18px;’ (eller behålla den om ni vill ha kvar indentationen, men personligen tycker jag den blir redundant om man ändå har white-space mellan raderna…)

Själv tycker jag iofs den nuvarande styckesindelningen har sin charm, lite ovanlig och på något sätt väl inkorporerad i Weird Science-designen… Men läsbarhetsmässigt lämnar den ju kanske en del att önska.

[2010-06-11 09:30]
Joakim

”Jag ska tala så att Malte också förstår: tänk OEI-debatten, tänk svenska litteratur-manifest om form kontra berättelse. Och så föreställer du dig, lite tillspetsat, en välskriven svensk mainstreamdeckare som plötsligt bryts i 50 sidor friformspoesi.”

Det där är fenomenalt på så många plan. Inspirerande läsning, to say the least.

[2010-06-11 09:55]
Stefan

En bra och helt korrekt analys, Hynek. Men det mest upprörande i sammanhanget är väl att den över huvudtaget behövdes skrivas. 2010, och det audiovisuella berättandet tas fortfarande inte för vad det är: En självständig och komplex konstform med egna ramar och kontexter.

En akademisk tröghet som känns oerhört beklämmande.

[2010-06-11 16:27]
Persson på Thente och råttan på repet « Neoformalisten

[…] den skeptiska hållningen paras med okunnighet. Och här gör han oss alla en otjänst. För som Hynek Pallas påpekar så ställde Thente inledningsvis en del frågor som var och är¬†värda att tas på allvar. Men […]

[2010-06-12 21:25]
Bryt

Jag gillar även romanens påverkan på Lost: slutet, eller fördenskull hela serien, går att analysera, att omtolka, att läsa om med nya ögon och nytt perspektiv. Oavsett vad vi tyckte om slutet gav det åtminstone mig en helt ny tv-upplevelse: jag var tvungen att tänka över det, sedan se om slutet.

Vissa(som EWs Doc Jensen) tycker att hela sideways-begreppet, berättartekniken som sträckte sig över en hel säsongs noll koll vad gäller tittarna, sammanlagt med slutet blev för mycket att begära av en tv-publik.

Jag tror han har fel; idag producerar man med ett getöga på kommande dvd/bluray-försäljning. Man vet att det som visas inom tablån idag kommer att säljas om och om igen senare. Alltså kan man som producent ta för givet att(åtminstone en serie som Lost) kommer att ses och ses om. Alltså kanske det helt enkelt är okej att kräva så mycket av tv-tittarna?

[2010-06-13 21:06]
Adam

Fantastisk text!

Styckeindelning vore dock bra. WordPress borde ordna med det automatiskt. Man kan annars göra det manuellt genom att flika in ett i HTML-koden.

[2010-06-13 21:07]
Adam

Oj, den tog bort koden. Det ska vara: utan mellanrummet.

[2010-06-13 21:10]
Adam

Nehe. Den tar bort koden ändå. Såhär då: br inom ””

[2010-06-13 21:11]
Adam

Jag ger upp.

[2010-06-13 22:47]
Kjell

Adam: Du har just illustrerat våra egna försök att fixa detta…

[2010-06-14 23:30]
Bine

Förlåt Adam och Kjell, men jag fick just dagens skratt.

Jämför er CSS med en CSS som ser ut som ni/vi vill att det ska se ut. Jag kan tänka mig att hundra pers här mer än gärna skulle lokalisera ert ”problem” om ni postade CSS:en för nedladdning.

[2010-06-14 23:59]
Kjell

Bine, min poäng var att vi egentligen gillar vårt utseende. Dvs inte alltför helhjärtat söker en förändring av styckesindelningen, även om jag förstår kritiken/önskemålen.

[2010-06-15 20:37]
Bine

Jag hade jättesvårt för temat i början, just för att läsbarheten är ganska dålig. Men nu har det gått några år så nu är jag invand. Läser ju i NewsRack oftast ändå. För mig skulle servars handla om ett nördigt intresse av att hitta ”felet”.

[2011-10-17 19:36]
Maskinen för att tänka tiden | FLM

[…] Uppdatering: Läs också Hynek Pallas genomarbetade kritik av litteraturkritiker som fuskar som film- och tv-kritiker på Weird Science. […]