Weird Science
För lite mojo i DiCillos Doors-dokumentär

2010-07-15  

Hur många gånger kan man klippa ihop bilder på helikoptrar i Vietnam med »The End« på ljudspåret innan det blir klysch-o-rama?

Knappast en frågeställning som fått Tom DiCillo att ligga sömnlös.

I inledningen till Doors-dokumentären When You’re Strange ska det etableras att sextiotalets slut var en jäkla turbulent tid och DiCillo lägger Doors och Hendrix till det sedvanliga kollaget av journalfilm från morden på JFK och RFK, korsbrännande Ku Klux Klan-tomtar, Martin Luther King, brända barn i Song My och kravaller på Kent State som vore det första gången i film- och tevehistorien. Allt detta till monoton berättarröst av Johnny Depp, som efter röstjobbet på Hunter S. Thompson-dokun Gonzo häromåret nu är the go-to guy för coolt släpig berättarröst till filmer om kontroversiell amerikansk alternativkultur (fast på tryggt avstånd). Uppsåtet är nog ärligt men resultatet blir sliten sextiotalsporr för alla oss som föddes försent.

Det finns en del att gnälla på och Tom DiCillos regi och manus känns föga spännande, trots att hans spelfilmer alltid varit sympatiska indierullar – framförallt hans mästerverk Living in Oblivion, fortfarande den smartaste och roligaste film om film som gjorts. Men den tar sig lite, även om DiCillo inte gräver fram mer fakta än man kan hitta på wikipedia, inte tar med andra låtar än de som finns på en Greatest Hits-cd på närmsta Statoil, och inte riktigt belyser om Morrisons poesi var besjälad eller bara högstadiefånig. (Men snygg var han, som satan.)

Filmens selling point är scenerna från den knappt visade bilderna från HWY: An American Pastoral, Jim Morrisons egenhändigt producerade experimentfilm från 1969. Där får vi uppleva hur Morrison går runt i Mojaveöknen, åker bil, tittar på en karta, badar i en sjö och begrundar en överkörd hund. Total snarkfest för alla andra än extrema Morrison-fans men fascinerande på två sätt: bildkvallan är så fräsch att scenerna ser ut att vara filmade häromåret – och Jim Morrison ser ut att vara spiknykter. Ty i samtliga andra klipp på Morrison lallar han runt hög som ett höghus och/eller på fyllan vilket blir sorgligt efter en stund.

Trots allt, några minnesvärda saker med When You’re Strange:

1. Det var fascinerande att se hur primitiva och bristfälliga konsertarrangemangen verkar ha varit i slutet av 1960-talet. I dessa minnestider för Roskildetragedin är det häpnadsväckande hur nära publiken kom artisterna (några meter), bristen på kravallstaket, och hur horder av fnissiga fans (peppade småkillar i tioårsåldern!) tilläts hänga backstage. Det fanns viss säkerhet men de buttra konstaplarna som stod i ring kring Morrison var mest inriktade på att ingripa om Mr Mojo Rising visade ballen men hade inte mycket att sätta emot när publiken började slänga stolar efter att en påtänd och bitter Morrison bett dem dra åt helvete.

2. Jag blev sugen på att se om Apocalypse Now igen. Den inledningssekvensen med »The End« och napalmbomberna i extrem slo-mo… Slurp.

3. Jag blev också peppad att se om Oliver Stones film. Haja att det snart är tjugo år sen den kom! Val Kilmer med ölmagen på slutet, Kyle MacLachlan med löspolisonger som Manzarek och Johhny Drama som Densmore, den där knarkade sexscenen med Nico i hissen… Scenen där Morrison ser de dansande indianhövdingarna bredvid sig på scen i slow motion… Hur pajig är den egentligen? Eller håller den fortfarande?

Jag knäppte i gång Spotify så fort jag kom hem efter bion för att lyssna in mig på Doors igen, men kom inte längre än till »Takeover«, som samplar »Five to One«. Och där stannade jag, för Doors har nog aldrig varit bättre – och Jim Morrison aldrig sexigare, farligare och coolare – än på Jay-Z:s monumentala låt.

[2010-07-15 15:23]
Thomas Renhult

Apropå minimala organisationer bakom säkerhet mm läste jag att Beatles bara hade med sig två assistenter/roddare när de spelade in Magical Mystery Tour.
I Please Kill Me säger någon, jag minns inte vem, att skillnaden mellan Jim Morrison och Iggy Pop var att den senare var farlig på riktigt.

[2010-07-15 15:34]
Kris

Äsch, släng på Stones-dokumentären ”Gimme Shelter” så ska du få se hur man sköter säkerhet! ;-)

[2010-07-15 18:08]
r

Kul att Kjell börjat nosa på det andliga också.

http://www.kjellhaglund.com/

[2010-07-16 11:04]
Stourley Kracklite

:-D

[2010-07-16 19:35]
Blv

Tvlistan 1. Nic Cage ( Letterman/Ferguson)
En jävligt weird och underhållande man.

[2010-07-16 19:56]
Blv

ps. Är lite kär i Geoff Peterson haha

[2010-07-17 00:08]
Anders E

1) Kollar man in redan tidigare nämnda Gimme Shelter kan man ju notera att redan innan hela alltet havererar i Altamont så ligger konsertarrangemangen på nivå Sundsvalls musikforum försommaren 1981. Publiken i New York hade typ kunnat knyta Jaggers skosnören om de haft lust. Och fy satan vilken film det där är i övrigt, alltså. 2) Min favorit med Doors är nog ”Summer’s Almost Gone” från ”Waiting For The Sun”. För en gångs skull låter Morrison avslappnad i stället för skitnödig. Tack för det.

[2010-07-18 08:46]
hp

Är inte problemet med The Doors att musiken i princip bara funkar i ”Apocalypse Now”, och det är väl mer Coppolas förtjänst än Jim Morrison i ärlighetens namn?

Ryktbarheten bygger väl mycket på att killen sprang och dog, knappast på den mediokra musiken och urusla poesin?

Stonefilmen är säkert underhållande idag…

[2010-07-18 15:26]
Thomas Renhult

Jag är inget jättestort fan av The Doors men de har gjort ett antal riktigt bra låtar. Om musiken inte hade något innehåll hade de förmodligen blivit bortglömda, att sångaren har blivit en myt hade inte ändrat på det. Coppola såg onekligen kvaliteter i deras musik, annars hade han knappast haft med The End i början på filmen.

[2010-07-18 23:30]
Per

Ingen har satt Doors musik bättre till bilder än Coppola, men jag håller med Thomas – är ingen stor Doors-diggare men gillar en del av deras låtar. ”Riders on the Storm” är ju tex helt fantastisk. Morrison hade en mäktig baryton, sen är en del av hans texter pajiga. Men när de var som bäst låter de fortfarande mäktiga.

[2010-07-19 10:07]
Sam

Kom igen, alla måste komma ut ur sina Doors-garderober, det slutade vara pinsamt att gilla Doors för länge sen, vakna upp. Fantastiskt band, fantastisk dokumentär, för en gångs skull helt utan talking heads! Tom DiCillo rules!

[2010-07-19 20:30]
cornelia

förstod inte riktigt jay-z referensen? har han gjort nån sample på nån the doors låt eller?

[2010-07-19 23:27]
Per

Ja, om du klickar på Takeover i texten så kommer du till låten på Spotify. Jay-Z samplar alltså Doors-låten ”Five to One” från ”Waiting for the Sun”. Finns också här: http://www.youtube.com/watch?v=FAnGnevKxJE

[2010-07-19 23:33]
Per

Sam: OK, jag kommer väl ut då! :)

[2010-07-20 16:13]
Sam

Way to go Per. Och är det inte det som William Blake-dikten handlar om? Den som Morrison hämtade bandnamnet från. Att se saker som de är och inte som andra människor berättar för oss att de är. Inte alltid helt lätt.

[2010-07-20 19:19]
ellen

@ Sam: Jag är ute! Tycker inte ens texterna är så dåliga som alla säger.

[2010-07-20 20:10]
D

Det är väl inte det att texterna är direkt sämre än den mesta andra rocklyriken utan det är snarare det att vissa distanslösa fans, och Oliver Stones film, framställer honom som någon slags musikens Rimbaud som triggade igång en motreaktion där många kanske gick lite väl långt i sitt utmålande av texterna som genomusla. Vad gäller musiken intar jag nog själv en slags mellanposition där jag varken tycker den särskilt fantastisk eller helt värdelös.

[2010-07-21 14:38]
Flemming Hummer

Charmen med The Doors är väl just blandningen av pajjighet och allvar-pretentioner. Som i mycket annan rock. Att Break on Through utan att egentligen ha andra verktyg än några jazzackord, och ord som träffar rätt bara ibland. Pajas-schamanism. Och vad det kan ha betytt för folk på 60-talet, vilket nog skildras ganska väl i Stones idoliserande film. Tenderar att bli ganska gammalt ganska snabbt. Som mycket annat.

[2010-07-22 12:02]
Jonas nr 3

OT: Ni verkar ha lite torka här på Weirdscience. Här får ni ett tips. America’s test kitchen, med folket från Cook’s Illustrated, gör kanske ett av de bästa (och nördigaste) matlagningsprogrammen på nätet. Det är både intressant, roligt och, hör och häpna, pedagogiskt. Det går faktiskt att minnas recepten och metoderna efteråt, kanske för att de valt att prioritera själva innehållet, dvs maten. Kolla in här:

http://www.americastestkitchen.com/video/?docid=25361

[2010-07-28 22:49]
Ia

Fråga; de s.k ”pajiga” låttexterna som vissa syftar på, skulle man kunna få exempel på ett par av dem? Eller ska jag anta att det gäller majoriteten av låtarna?

[2010-08-04 11:40]
Showing at the Showroom: When You’re Strange « Burnt Retina

[…] comforting to know that others¬†found these sequences uncannily restored to the point of looking like the were shot last week, and […]

[2010-08-05 13:59]
r

Jag såg ett liten intervju med de gamla kvarvarande orginalmedlemmarna där de uttryckte sitt beröm över den nya filmen och att den verkligen fångade Jim som den POET han var, och så nostalgiskt gillande kutter om those-were-the-days osv osv.. De gillade inte alls Oliver Stones film, där Morrison framställdes som ett ”fyllo”.Jag har inte sett den här nya filmen, men jag tycker detta låter lite oroväckande. Jag menar, Stones film fick ju ändå viss kritik för romantisering och pekoral.. vad måste inte detta vara då?

[2010-09-26 10:26]
sam

fråga :Går filmen på bio när släps den på dvd?