Weird Science
McCain försvarar Obama mot republikanmobben

2008-10-12  

Måste säga att jag imponeras av John McCain när jag ser de här videoklippen samlade hos Homo Economicus. Det spekuleras förstås i hur många lager av cynism som dväljs eller inte dväljs bakom McCains senaste maverickin’, men många republikaner måste finna sig i ett moraliskt dilemma inför valrörelsens slutveckor. De har ju hela tiden hävdat, eller försökt hävda, att man respekterar McCain så mycket för att han är den rakryggade fritänkaren – och det är den som syns på youtubeklippen. I synnerhet det sista klippet i kollaget, där en kvinna ur publiken får mikrofonen och säger att hon inte kan lita på Obama för att han är arab. Den avsmak McCain genast visar, och bestämdheten när han tar tillbaka mikrofonen, är äkta, och tycks åtminstone bita på den oupplysta kvinnan som förväntat sig medhåll men måste retirera med ett»han är inte det?« (att benämningen»arab« i denna församling används som något självklart negativt, även indirekt av McCain, är förstås ännu mer osmakligt än någon allmän skepsis mot Obama, men jag tycker ändå han hanterade situationen under omständigheterna väl).

Samtidigt håller jag absolut med Martin Gelin om kopplingarna mellan»kill him!«-fanatismen och den allt mer smutskastande McCain-kampanjmaskinen, vilken i allra högsta grad är relevant för en diskussion om McCains cynism.

Nu blir det än mer spännande att följa inte baraslutdebatten mellan McCain och Obama, som sänds på SVT24 natten till onsdag, utan även mediaspekulationerna inför den. Måste medge att jag för första gången varje dag även checkar av Fox News rapportering, full av förfärad fascination inför framför allt Sean Hannity – kan inte få nog av den mannens republikanska fartblindhet i sina liveintervjuer. Till och med O’Reilly är sansad i jämförelse.

Sarah Palin mot Linda Rosing

2008-09-04  

Såg nyss den här Aftonbladet-rubriken på knuff.se:

»Linda Rosing: ”Dräkten var inte så snygg.”«

Och jag måste medge att jag – allvarligt – trodde att det handlade om en sån där dagen-efter-betygsättning av vad Sarah Palin hade haft på sig under sitt tal i natt. I stället handlade det förstås bara om sån här skit (nej, ni behöver inte plocka upp den länken).

Jag inser nu att det kanske inte är den svenska mediebesattheten av det amerikanska presidentvalet som gått för långt, utan min egen. Men jag älskar det. Att på morgonbussen, i iphonens RSS-läsare, plocka upp Martin Gelins nattliga direktbloggningar från USA samt följa hans länkar till annan vital valläsning har blivit min mysigaste morgonprocedur sen jag kollade ikapp den geniala australiska mockumentary-serien Summer Heights High precis innan semestern. Martin Gelin har under de senaste månaderna vuxit ut till den viktigaste svenska politiska utrikeskorren och rentav tagit genren till en ny, mer passionerad och entusiasmerande nivå. Han verkar leva sitt jobb just nu. Den svenska politiska utrikesjournalistikens egen Obama. Per Bjurman får finna sig i att vara McCain.

Vad jag däremot saknar – i synnerhet efter att ha sett Recount, den osannolikt engagerande HBO-filmatiseringen av förra presidentvalets Florida-rösträkningsskandal – är en större svensk tevebevakning av USA-politiken. Jag håller egentligen, teoretiskt, med om att vår USA-fixering just nu är överdriven. Men vad fan ska man göra. Den politiska energin i USA är oemoståndlig och generar den bästa politiska satiren, de bästa politiska debatterna, den bästa politiska nyhetsjournalistiken – och världens mest spännande politiker på många år i Barack Obama. Jag älskar att följa det. Fick tårar i ögonen under i princip samtliga tal under demokraternas konvent förra veckan. Ett par gånger under Obamas acceptance speech hulkade jag högt av rörelse.

På mins sons gymnasium går det en kille, en 18-åring, som fått ledigt de närmaste två månaderna för att åka över och frivilligjobba för Obama-kampanjen, och i vår lokaltidning säger han att han aldrig i livet skulle göra något liknande inom svensk politik. Det är tyvärr på pricken vad jag känner också.

Vad jag tyckte om Palins klädval i natt? Hela hon strålade. Först som en provocerande neo-femtiotalistisk popikon och sedan, när hon påbörjade sin långa prata, en stenkross. Hon kändes liksom gjuten i ett enda harmoniskt, maktutstrålande stycke. Lyckligtvis lär inte republikanerna kunna låta henne stjäla alltför mycket fokus från McCain. Men visst är det denna förmodligen livsfarliga evangelistiska Alaska-missionär som många röstar på i första hand, när de trycker in McCain på hålkortet den 4 november.