Weird Science
Mörkret faller över Beverly Hills

2011-09-07  

LA Times skriver i dag att andra säsongen av Real Housewives of Beverly Hills aldrig borde sänts. Tevekanalen Bravo borde ställt in det hela i stället. Inte för att det är dåligt utan för att man lämnar ute en stor, mörk, hemsk del av sanningen. Man utelämnar det som är »real« i »real Housewives«, om man så vill, den här säsongen och alla vet om det.

Faktum är att Bravo tvekade länge och väl inför beslutet att visa serien överhuvudtaget. Skälet är att en av huvudpersonerna nyligen begått självmord. Dåligt stil att sända, säger LA Times. Tvärtom, säger jag.

Kanske är det för att rikemansvärlden i Beverly Hills är så tacksam att hatälska (jag befinner mig faktiskt mitt i den medan jag skriver detta), kanske för att fruarna faktiskt har lite verklig stjärnglans över sig (Camille Grammer var till exempel fram tills nyligen gift med Kelsey Grammer) eller kanske för att det hela tiden ligger en sån bitchig osäkerhet över stämningen, jag vet inte, men jag älskar Real Housewives of Beverly Hills. I förra säsongen nådde serien en absolut höjdpunkt även vad gäller realityserier i stort när man under ett middagsparty fick besök av Allison DuBois, som teveserien Medium är baserad på. (Meta!) Medan hon bolmade på en elektrisk cigarett konstaterade hon lamt att hon visste när alla runt bordet skulle dö och att Kyle troligtvis var jävligt otillfredsställd av sin make Mauricio.

Det blev bråk förstås. Storbråk. Kyle sa att hon minsann fött fyra barn så ursäkta men vem är Allison att komma och tro att hon är nåt. Allison bolmade överdramatiskt och svarade med att säga att teveserien Medium är liksom baserat på hennes liv, s’atte…

Nå. Igår var det alltså premiär för den andra säsongen. Sex verklighetsfrånvända kvinnor, deras middagspartyn och minihundar i designkläder har tydligen varit den mest framgångsrika av tevekanalen Bravos serier om diverse översminkade hemmafruar i olika stater. Allt fejkat och plastigt man kan önska sig.

Men den här säsongen vilar den som bekant en svart skugga över det hela. Plötsligt ter sig plasten och den nyköpta glansen lite skev. Taylor, den långbenta frun med enorma läppar, som under hela säsong ett visat upp ett missnöje inför sitt äktenskap, som hon beskrivit som »en bra affärsrelation«, har sedan andra säsongen spelats in inte bara sett sitt äktenskap gå under utan också sin make Russell begå självmord. Taylor, som kommer från ett trasigt hem och med misshandel i bagaget, anklagade öppet sin forne make för att ha misshandlat henne. Makens företag ska också ha gått i konkurs strax innan han valde att ta sitt liv. Russells familj har anklagat Taylor för att driva honom till detta, och i synnerhet med sin medverkan i serien. Något Russell inte ville ha någonting med att göra, tydligen.

Det finns naturligtvis en gräns för vad som är bra realityteve. Allison DuBois och en elcigg är bra reality. Uppvisningar, påfåglanden och lättuggade konflikter. Depression, misshandelsanklagelser och slutligen självmord är inte bra reality. Absolut inte när lockelsen är glitter och glamour och iscensatt dramatik.

Så vad gör man då när den verkliga tragiken kliver emellan, och trampar låtsaslivet på tårna? När garden partyt stannar upp för en sekund och något i scenografin inte stämmer?  Bravo fick inte bara ställa sig frågan utan också fundera på vilket ansvar realityteven i stort har för de medverkandes liv. Russell syntes i stort sett aldrig framför kameran, och om han var med så bekräftade han bara alla Taylors anklagelser om att han var tråkig och känslokall. Han lämnade henne ensam på ett party, han gav deras barn en hundvalp trots att de bestämt att hon ingen valp skulle ha. Han följde med till Vegas på en lyxweekend bara för att, väl där, lämna Taylor ensam eftersom han ville passa på att gå att göra lite business.

Kanske var han en känslokall människa som gjorde Taylor ledsnare och ledsnare. Kanske. Man fick onekligen det intrycket. Eller så ville han bara inte vara med på tv. Kanske kände han själv ett växande obehag av att framställas som en schmuck, med Taylors ord rakt in i vardagsrummen världen över. Det är den typen av frågor som Bravo nu fått ställa sig. Och kommit fram till att det bästa inte är att ställa in säsongen, som tanken var först, utan att redigera den så att Taylor och Russells knakande äktenskap fortfarande är med ända fram till att det kollapsar. Det är bara inte lika dramatiskt framställt nu, mer något som pågår lite sådär vid sidan av. I första avsnittet visar man till exempel en middag hos Adrienne, som börjar hacka på och bråka med sin man Paul, vilket man aldrig fått se förut, och vilket inte känns äkta. Har man slängt in ett bråk här för att visa att det inte bara är Taylor som har problem i äktenskapet utan att det är något som drabbar alla? Lisas man Ken, som sällan uttrycker sig om något, yttrar sig om att de som går i parterapi är veka, vilket får Taylor att gråtande lämna middagsbordet eftersom hon och Russell börjat träffa en terapist.

Jag tycker att man valt fel väg här och det var med visst obehag jag såg gårdagens säsongspremiär. Jag håller inte med LA Times tvkritiker om att man borde slopat hela serien och tagit på sig något slags ansvar för Russells självmord. Visst, det blir väldigt uppenbart avskärmande och distanstgande när fruarna sitter i en specialinspelan debatt och säger att det var hans eget val, att ingen såg några tecken, att ingen kan ta på sig skulden, att det hela är tragiskt och ingenting mer.

Man visar alltså klart och tydligt att detta är något som ligger bortom tevekanalens ansvar. Men här finns verkligen en chans att göra någonting mer, känner jag. Visst, konceptet är att lätt och glattigt följa de Louboutin-trippande dockorna i mer eller mindre iscensatta situationer under den kaliforniska himlen. Men när något äkta händer bör man istället gå i den riktningen, gräva ännu djupare. Ta exemplet Pretty Wild, som hade för avsikt att porträttera två partysugna LA-flickor och deras jakt på publicitet. Men när en av tjejerna visade sig vara delaktig i det som kallades the bling ring, en grupp ungdomar som gjorde inbrott och stal från kändisars hem, så tog serien såklart en helt annan vändning och fick en ny, djupare, svartare och mycket intressantare ton.

Bravo kunde ha tagit tillfället att visa upp ett äktenskaps förfall, i en serie och en miljö där Beverly Hills framställs som en enda stor fantasibubbla där ingenting är på riktigt. Jag kan inte sluta tänka på Taylors tal på kvinnocentret där hon volontärarbetar, när hon skakande fattar mikrofonen och säger att hon vet hur det känns, hon kommer också från ett våldsamt hem. Men, säger hon, ni måste tro på er själva. Kan jag så kan ni. Ni kan också lyckas, ni kan också bo i ett hus i Beverly Hills.

Redan då reagerade jag. Vad är det för märklig definition av att lyckas? Vad ligger bakom de orden? Och här finns nu alltså en gyllene möjlighet för Bravo att utforska denna hemliga, mörka del av fruarna och deras världsbild. Att redigera bort det smutsiga, tråkiga och jobbiga är att sudda bort det verkliga. Varför inte visa de riktiga bråken, den riktiga sorgen när kärleken tar slut? Hur många tittare RHoBH än haft måste ju de riktiga RHoBH kunna få långt fler. På riktigt.

När verkligheten överträffar allt eller En producents dröm

2010-03-31  

När E! började filma Pretty Wild var tanken att dokusåpan skulle kretsa kring syskonen Tess Taylor, 19, Alexis Neiers, 18, och Gabby Neiers, 16, och deras strävan efter att bli Hollywoods nya it-girls.

Genom att partaja hårt, klubba, klä sig sexigt, nätverka och modella gör syskonen allt de kan för att bli kända. De har sin mamma Andrea Arlingtons fulla stöd. Hon vill inget hellre än att se sina döttrar lyckas vilket för henne är lika med kändisskap, modelljobb – gärna underkläder – och Playboyutvik.

En viss projicering kan anas. Mamma Andrea missar inte ett tillfälle att tala om att hon minsann var underklädesmodell i ungdomen och förekom i Playboy¬†vid ett flertal tillfällen i slutet av 80-talet.

Nå. E! började filma tjejerna och deras liv och nog verkade det finnas tillräckligt med material i deras vardag att fylla en dokusåpaserie. Men de visste inte då att det bara skulle bli bättre. Ibland regnar det verkligen manna från himlen.

Bara en sån sak som att mamman homeschoolar sina döttrar efter en läroplan som helt baseras på boken och filmen The Secret, är material i sig. The Secrets filosofi¬†går i korthet ut på att det man sänder ut till universum kommer tillbaka till en. Den som fokuserar på framgång och rikedom och sänder ut detta budskap till universums makter, får detsamma tillbaka. Den fattiga stackare på gatan som inte kan bryta sina destruktiva tankar om fattigdom och negativitet får heller inget annat tillbaka. Han får, med andra ord, skylla sig själv lite grann (Oprah har offentligt hyllat boken. Så fick jag det sagt. Bra.)

Ett klipp från piloten: Tre bakfulla döttrar sitter i soffan och halvsover medan mamman, i myskläder couture, håller lektion.

»I dag ska vi prata om förebilder, vi ska göra collage om vilka personer som är bra förebilder, till exempel Angelina Jolie.«

Allt detta är ju såklart guld för en dokusåpaproducent (och tittare som mig). Men så knackar polisen på och säger att de ska arrestera Alexis. Hon misstänks ha brytit sig in hos en massa kändisar som Rachel Bilson, Orlando Bloom, Paris Hilton, Lindsey Lohan och Audrina från The Hills, och stulit saker från dem som kläder, väskor, klockor och till och med underkläder.

Detta kom som en överraskning för E!s producenter.¬† Även för Alexis själv, verkar det som, eftersom hon säger att hon inte var involverad, det var de andra i gänget (inte hennes syskon) som gjorde konstiga grejor. Gänget får snabbt namnet The Bling Ring i media. Tonåringarna Rachel Lee och Nick Prugo pekas ut som de drivande i inbrotten, i synnerhet Lee som bara velat komma lite närmare sina idoler, kanske ha på sig något de haft närmast kroppen. Vad är den stora grejen, det är ju nästan som om vi känner varandra, man har ju setts på klubbar och så. Kanske inte hälsat direkt men, du vet, setts. (Faktum är att Lee kände sig så bekväm med hela situationen att hon passade på att använda Bilsons toalett under deras olagliga besök, och lämna en liten »nummer två«.)

Alexis hävdar att hon är oskyldig. Mamma Andrea hävdar att detta endast är universums sätt att tala om för Alexis att växa och utvecklas som människa. Alexis håller med:
»Jag ser mig själv som en Angelina Jolie« säger hon till Vanity Fair, »fast ännu starkare och ännu mer fokuserad på universum, världsfred och vår planets hälsa«.

Plötsligt handlar Pretty Wild om något helt annat. Syskonens strävan efter kändisskap får ett svartare och klart mer störande skimmer. När Alexis, på väg in till rättssalen,¬†talar om världsfred¬†känns det som om hon spelar rollen¬†och poserar som en äkta, traditionell¬†Hollywoodkändis. Känner hon att hon nått sitt mål?

»Jag vill leda en stor välgörenhetsorganisation. Jag vill leda ett helt land«, säger hon.

Sen kommer det mest störande. Hon vänder sig mot kamerorna och lovar att hon kommer att göra ett uttalande efter rättegången, hon kommer att stå på trappan till rättsalen och tala till media. Om media lovar att vara där.